Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Insidan

Hon förlät mannen som nästan högg ihjäl henne på jobbet

”Förlåtelse är ett avslut på något som mer eller mindre plågat en”, säger Berete Rubin.
”Förlåtelse är ett avslut på något som mer eller mindre plågat en”, säger Berete Rubin. Other: Peter Claesson

Hon förlät mannen som nästan högg ihjäl henne med två stora förskärare – men först bara intellektuellt, enbart i huvudet. När Berete Rubin till slut kunde förlåta honom i sitt hjärta blev hon fri, säger hon.

Förlåtelse. Del 3

Vad innebär det egentligen att förlåta? Och går det att förlåta allting?

 

Läs tidigare delar:

Iram kidnappades – efter 25 år kunde hon förlåta sin pappa 

Psykolog: Så gör du för att förlåta andra 

Snart har det gått sex år sedan Berete Rubin blev knivhuggen av en man på det särskilda boende där hon arbetade. Ett av huggen tog tio millimeter från hjärtat. Efter attacken blev hon sydd med över två hundra stygn, både inre och yttre.

Visst är minnena ännu tydliga från ögonblicket då hennes liv var på väg att tas ifrån henne. Där är knivarna, gärningsmannens ögon, allt blod – men också de två ungdomar som fanns vid hennes sida i väntan på att ambulansen skulle komma.

Och visst kommer Berete också ihåg den tidigare bitterheten mot sin dåvarande arbetsgivare som hon tyckte svek genom inte själva erbjuda en plan för återhämtning och psykologiskt stöd. 

Där finns även besvikelsen när arbetskamraterna inte hörde av sig för att höra hur hon mådde. Inte en enda av dem kom till sjukhuset eller på besök efter att Berete hade kommit hem. Inte ens en blomma, inget ”krya-på-dig” ... det blev helt tyst, berättar hon.

– Jag såg mig till en början som ett offer. Men förstod till sist att så länge jag fortsatte att uppleva mig som det skulle lidandet inte ta slut. Då skulle arbetsgivaren, kollegorna och förstås mannen som skadade mig ha fortsatt att få skulden för mina mina negativa tankar och därmed också ha makten över mitt liv.

Men Berete Rubin valde en väg som ledde till att hon kunde förlåta och blir helt fri från lidandet. Det tog tid, men till slut vad hon där. Då accepterade hon fullt ut vad som hänt och att hon inte kunde ändra på något.

Vi träffar Berete en kulen februaridag i Göteborg där hon bor. Hon talar om hur viktigt det är att inte fastna i ältande och i destruktiva mönster, oavsett om det handlar om små eller stora oförrätter. 

– Jag vill betona att min egen förlåtelse självfallet inte handlar om att säga att det var okej att någon gjorde mig så illa fysiskt eller psykiskt. 

Foto: Peter Claesson

Vi återvänder till den där lördagen för sex år sedan då Berete blev så svårt skadad. Hon hade gått till jobbet som pedagog på det särskilda boendet för unga vuxna med psykiska funktionsnedsättningar. Hon trivdes bra. Bakom sig hade hon många år som förskollärare, chef inom barnomsorgen, rektor och handledare i sorgbearbetning. Hon hade stor vana att arbeta med människor.

När Berete kom in i boendets kök såg hon mannen med de två förskärarna i händerna. Han kom emot henne och hon försökte fly, men hade inte tillräckligt med tid för att komma undan. Hon hann tänka att ”nu är det kört”. Så vaknande hon i en blodpöl på golvet.

I sista stund kom ambulansen till platsen och Berete fördes till sjukhus där hon låg medvetslös i två dygn. I tre veckor blev hon sedan kvar innan hon fick komma hem. Hon minns ännu rädslan varje gång dörren till sjuksalen öppnades – fast hon visste att mannen som knivhuggit henne var gripen.

– Jag hade en obeskrivlig smärta, hela vänstra delen av överkroppen var söndertrasad. Ett revben var helt avhugget och de inre skadorna stora. Jag låg där och var rädd och samtidigt så arg på allt och alla, även Gud. Jag hade gjort mitt bästa, så hur kunde det här hända?

Eter knivattacken blev Berete opererad tre gånger. Hon var sedan konvalescent i nära ett och ett halvt år. De fysiska smärtorna plågade henne, men hon drabbades också av så kallat posttraumatiskt stressyndrom.

Fem veckor efter överfallet ägde rättegången rum. Berete var då ännu i ganska dåligt skick. Men hon hade stöd av både anhöriga och många vänner som var med i rättsalen.

– När han som skadat mig så illa kom in i rummet var det fruktansvärt. Han tittade hela tiden ned i golvet medan han satte sig och när jag berättade såg han rakt ned i bordet framför sig.

– När han fick ordet var det första ha sa: ”Det var dumt gjort”. Jag blev berörd, men var absolut inte i skick att förlåta honom. Så bröt jag ihop. Minnena blev så tydliga, men samtidigt kände jag paradoxalt en form av empati.

När Berete Rubin efteråt träffade sitt då sexåriga barnbarn berättade hon om rättegången. Om att mormor hade haft så många med sig som hon tyckte om. Men mannen som knivhuggit hade varit helt ensam, med sin advokat.

– Jag minns att mitt barnbarn sa: ”Mormor, hade han ingen som tyckte om honom?”. De orden berörde mig starkt, även om jag fortfarande var arg och förtvivlad. Han hade ju demolerat min kropp.

Gärningsmannen dömdes för mordförsök till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning, det vill säga att läkarna inte får besluta om till exempel permissioner och när vården ska anses vara klar, det ska rätten göra.

– Efter domen började min resa. Jag mådde inget vidare, var traumatiserad, rädd och ännu svårt skadad. På egen hand tog jag kontakt med en terapeut. Min familj och vänner skötte om mig och min då 90-åriga mamma åkte genom hela staden med färsk fisk.

Jag minns att mitt barnbarn sa: ”Mormor, hade han ingen som tyckte om honom?”.

Ett halvår efter mordförsöket kände Berete att hon höll på att fastna i ilska och destruktiva tankar. Hon ville att allt skulle vara som förr, att hon skulle må bra och vara frisk.

– Så bestämde jag mig för att förlåta företagets representanter, mina kollegor och gärningsmannen. Men i efterhand har jag förstått att det enbart handlade om en intellektuell förlåtelse. Den var långt ifrån tillräckligt för att jag skulle kunna gå vidare, men ändå en försiktig start på en bearbetning.

Berete började så smått att arbeta på en annan enhet i företaget där hon var anställd när mordförsöket inträffade. Men i juni 2013, drygt ett år efter överfallet, sa kroppen ifrån. 

– Rädslan och förtvivlan fanns fortfarande kvar och jag insåg att jag måste gå vidare på något sätt. Jag mediterade och reflekterade över mitt liv. Jag hade nog trängt undan all smärta och kände att jag måste våga möta den i dess fulla styrka. Jag hade lagt locket på.

Hösten kom och Berete gick ännu sjukskriven. Men nu vågade hon äntligen möta allt det svåra, inte minst vreden. Hon talar om en fontän av undertryckta känslor som vällde upp till ytan.

– Jag hade försökt hoppa över det här steget i min bearbetning, men det var helt fel väg att gå.

Medan jag skrev insåg jag att det inte bara var när låg i allt blod där på golvet som jag såg mig som ett offer, utan även långt efter händelsen.

Så bestämde sig Berete för att skriva ned sina känslor och tankar. Målet var att det skulle resultera i en bok.

– Medan jag skrev insåg jag att det inte bara var när låg i allt blod där på golvet som jag såg mig som ett offer, utan även långt efter händelsen. 

– Jag hade inte nått full förlåtelse än. Jag insåg att min arbetsgivare inte skulle bidra till någon forma av upprättelse och inte heller kollegorna. Det var mitt ansvar att avsluta på egen hand.

I ett möte med en person kunde Berete se allt ännu klarare. Hon förstod då på en djup nivå att ingen annan än hon själv hade ansvar för sina tankar och känslor. Det ansvaret kunde hon inte lägga på vare sig företaget eller förövaren. Hon säger att hon gav upp kampen och nådde full acceptans.

– Det hände något i mig, något jag inte kan formulera i ord. När jag en stund senare kom ut på gatan var det som om jag inte vägde någonting alls. Ett tungt ok hade lyfts av mina axlar. Jag upplevde en enormt stark lättnad och glädje. Nu kunde jag förlåta.

Förlåtelse är ett avslut på något som mer eller mindre plågat en.

– Jag mediterade och tog med tankarna in de personer som i mitt hjärta som jag tyckte gjort mig  illa. Efter ett par veckor fanns de fortfarande kvar men nu inte som ett mörker. Jag har Inte tänkt negativa tankar på vare sig företaget representanter eller gärningsmannen sedan dess.

Vad är då förlåtelse?

– Det är ett livsredskap för god hälsa och välmående. För mig är det förknippat med begreppet frihet. Som att lyckas ta sig ut ur ett emotionellt fängelse. Förlåtelse är ett avslut på något som mer eller mindre plågat en. 

Vad hade hänt om du inte förlåtit?

– Då hade mannen som knivhögg mig och andra som jag tyckte hade svikit fortsatta att uppta mina tankar och känslor. Det hade i sin tur skapat ett livslångt lidande. Jag hade helt enkelt låtit dem bestämma hur jag skulle må.

Hur har förlåtelsen präglat din vardag?

– Jag är mycket mer närvarande i nuet, och jag är mycket gladare och friare. Jag har lättare att sätta tydliga gränser när det behövs. 

Vad säger du till dem som inte vill eller kan förlåta?

– Först vill jag bekräfta att det kan vara svårt att förlåta innan man i bearbetningen kommit till insikt om varför det är viktigt att förlåta. Att det inte handlar om att vara snäll mot den som kränkt eller sårat utan om att vara snäll mot sig själv. Skilsmässor, övergrepp i barndomen, kränkningar på jobbet ... du kan ha farit illa, men det hjälper inte att se sig som ett offer. Då kommer de som gjort illa att styra ditt liv ända till slutet.

Fakta.Berete Rubin

Bor: Centrala Göteborg.

Bakgrund: Uppvuxen i Biskopsgården i Göteborg. Har arbetat som chef inom barnomsorgen, rektor, handledare i sorgebearbetare och specialpedagog på ett särskilt boende. 

Gör: Föreläser och håller workshoppar under rubriken "Förlåtelse".

Övrigt: Seglade under år till Sydamerika med sin dåvarande man i mitten av 1990-talet. Fick då möjlighet att reflektera över livet och dess villkor.

Bok: Har skrivit boken ”Försoningen 120 stygn senare” som kom ut 2015. Finns i dag som ljudbok på förlaget Numberoneyou. Har även spelat in en förlåtelsemeditation.

 

Beretes väg till förlåtelse

Jag fattade ett beslut redan på sjukhuset att händelsen inte skulle få ta mitt liv i form av ett livslångt lidande.

Jag tog emot mycket stöd av nära och kära.

Jag sökte hjälp av psykiatriker för posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). 

Jag sökte också en traumaterapeut som är specialiserad på EMDR, en evidensbaserad och internationellt accepterad psykoterapeutisk metod som bygger på ögonrörelser.

Jag talade också med personer som själva gått igenom trauman.

Jag tog kontakt med många av de personer som var med under själva händelseförloppet och efteråt – ambulansförare, polis, läkare, de boende och företaget.

Efter en lång inre och yttre kamp förstod jag att känslan av att uppleva mig som ett offer var förödande för min själsliga och fysiska hälsa. Då slutade jag att kämpa emot och accepterade situationen fullt ut.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.