Hon lär oss att hitta våra rötter

I dag flyttar många människor till andra städer, landsändar och länder för att få ett jobb eller utbilda sig. Allt fler tvingas fly från krig eller klimatförändringar för att söka en framtid på andra håll. Skådespelaren Marie Öhrn är nyfiken på hur det påverkar vår identitet och synen på våra rötter. Sedan tio år genomför hon en ceremoni där barn och vuxna får känna den varma jorden runt sina fötter – och om de vill, teckna ned sin tankar i ord eller bild.

I slutet av den här veckan reser Marie Örhn till den italienska vulkan­ön Stromboli för att på en festival genomföra ännu en sådan här planteringsperformance. Ön är annars mest känd som platsen där regissören Roberto Rossellini och den svenska stjärnskådepelaren Ingrid Bergman blev kära i varandra under inspelningen av filmen med samma namn som ön.

I romanen ”Rötter”, med den engelska originaltiteln ”Roots”, skriver Alex Haley om sina afroamerikanska förfäder – ända tillbaka till hans mormors farfars morfar Kunta Kinte som skeppades över Atlanten som slav. I Sara Lidmans roman ”Lifsens rot” är Rönnog mejerska i Norrbotten i början av förra seklet. Med en stormande hårväxt, tunn hy och en röst som kan skälla och sjunga förälskar hon sig ursinnigt och urskiljningslöst.

– Rot eller rötter förekommer i många romaner, dikter och sångtexter. Det visar hur viktigt det är och har varit att ha kontakt med sitt ursprung, med platsen där man är född, men när vi använder ordet rot beskriver vi ju också att vi människor är en del av naturen, inte något som lever ovanpå den, säger Marie Öhrn.

För tio år sedan blev hon tillfrågad om att vara med och arrangera en ”barndag” på Carl von Linnés gård Hammarby utanför Uppsala. Den världsberömde svenske botanikern köpte gården 1758 som en tillflykt från stadens osunda miljö. På Hammarby odlade han växter vilka inte tålde den alltför fuktiga jordmånen i akademiträdgården i Uppsala.

Marie Öhrn hade i ett nummer i en kabaré vid Länsteatern i Västmanland planterat sig själv i en kruka och när hon väl fått rotkänning berättat en historia från barndomens Småland.

– Det kom olika förslag om vad som kunde vara kul för barnpubliken på Hammarby. Bland annat ansiktsmålning, för det känner alla till, men samtidigt kan det förekomma på vilken stormarknad som helst. Plötsligt fick jag en tanke om att plantera barnen i en stor kruka med riktig jord - och alla tyckte att idén var spännande, berättar Marie Öhrn.

Den första ”planteringen” som skedde i maj för tio år sedan väckte stor uppmärksamhet och den har sedan dess följts av ytterligare flera. Både barn, ungdomar och vuxna lockas av tanken av att stå några minuter i den stora krukan

– En planterings-perfomance är en lek med så mycket allvar som man själv vill lägga in i den. Jag har märkt att för många barn är sensationen att de under några minuter upplever en total uppmärksamhet från en vuxen utan några krav på en motprestation. I ett projekt i Varberg för högstadieelever blev trädplanteringen ett sätt att öppna vägar till ett samtal om identitet, berättar Marie Öhrn.

Hon studerade vid Scenskolan i Stockholm i slutet av 1970-talet, och har arbetat med flera fria teatergrupper som frilans och som fast anställd. Efter att arbetat med performanceartisten och koreografen Lotta Melin växte tanken på att utforska skillnaden mellan en teaterföreställning och en ”performance”. Det ledde fram till planteringsprojektet.

Under 2000-talet ökade Maries intresse för ekologi. Det ledde till ett treårigt informationsprojekt vid Evolutionsbiologiskt centrum vid Uppsala universitet. I samarbete med Gottsunda Dans & Teater gjordes flera föreställningar med anknytning till naturvetenskap.

– Jag genomförde en planterings-performance på Vetenskapsfestivalen i Göteborg för ett par år sedan. Då kom en man fram och undrade ”hur kan det här ha något med vetenskap att göra?” Han läste kartongbitarna där människor skrivit ned sina tankar efter planteringen, vi kom att samtala om människan som en del av naturen och hur det påverkar oss och hur vi påverkar den. Då förstod jag att skillnaden mellan att spela en teaterföreställning och att göra en performance för min del handlar om samtalet.

Marie Öhrn säger att en del uppfattar begreppet ”rötter” som väldigt abstrakt. Andra har sina rötter på platsen där de är födda.

– Min födelseplats, Älmhult i Småland, finns numera för mig mest i mitt pass. Platsen betyder allt mindre för mig. För mig är rötter de minnen och de erfarenheter jag bär med mig, likt huset på snigelns rygg. Det är betydelsefulla personer jag mött, spännande platser jag drömmer om, händelser jag varit med och allt det andra som gör att jag är jag.

– En gång när jag åkte tåg genom Småland såg jag en risig granskog genom tågfönstret. Jag visste exakt hur det luktade i den och hur det skulle kännas att gå i den. Dofter och synintryck är också en del av ens rötter.

Marie växte upp med sydsmåländsk dialekt. När hon som skådespelerska började tala rikssvenska upplevde hon att hon under en period nästan blev två olika personer på de olika ”språken”. Hon fick en liten, men dock egen, erfarenhet av vad språket kan betyda för en människas identitet.

– För flera år sedan såg jag en föreställning på en teater i Köpenhamn om hur en grupp flyktingar efter oerhörda strapatser kommer till gränsen där de kan ana ”friheten”. Men en av dem, en poet, klarar inte av att ta det sista steget. Om han passerar gränsen har han inte längre något språk och mister en del av sin identitet. Han kan inte längre skriva de berättelser han bär inom sig.

En gång under de första åren, när Marie Öhrn genomförde en plantering i centrala Stockholm, vägrade en medelålders person att gå ur lerkrukan med orden ”jag kommer aldrig att gå ur den här krukan”.

– Då förstod jag att jag liksom ”ville” för mycket. Det här är absolut ingen terapi. Jag ändrade delar i ceremonin så att det jag gör är konkret och den planterade får möjlighet att uppleva utifrån sina egna erfarenheter. Jag försöker inte framkalla någon reaktion hos den som planteras och jag frågar inte hur det känns. Den enda fråga jag ställer, vare sig du är barn eller vuxen, är om du vill bli planterad.

–  Planteringen blir till vad var och en gör den till, det är en personlig upplevelse.

En deltagare under Kulturkalaset i Göteborg i fjol skrev så här på sin kartongbit efter att ha blivit planterad:

”Att få bli grundad och finna vägen till mina grundbultar genom att bli planterad förändrade mig. En performance med stor respekt för deltagarna och med en genuin förmåga att visa på konstens och kulturens kraft.”

–  Det ska bli spännande att se vad det här får för reaktioner på Stromboli. Sen undrar jag, nu när människor är mer rörliga, om vi i framtiden kommer att tala så mycket om rötter, kanske blir det viktigare att ha koll på sina antenner?