Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Insidan

Hon trodde diktatorn var en gud

Hyeonseo Lee betraktade den nordkoreanske diktatorn Kim Il-sung som en gud som inte ens behövde gå på toaletten. Men när han dog insåg hon att han bara var en människa av kött och blod. I dag möter hon USA:s vicepresident i samband med OS i Sydkorea. 

Under flera år hade Hyeonseo Lee sett hur hyllorna i matbutikerna gapade allt mer tomma. Så drabbades Nordkorea av svåra översvämningar och en stor del av den odlingsbara marken blev förstörd. Svälten bredde ut sig. Och i mitten av 1990-talet var den humanitära katastrofen ett faktum.

– Jag såg döende och utmärglade människor ligga under broar och vid vägkanterna. Hur det kunde det vara så i världens "bästa" land? Regimens propaganda gick ju ut på att vi levde i ett "paradis" som inga andra människor på jorden, berättar Hyeonseo Lee.

Redan tidigare hade några frön av tvivel trängt in i hennes tankar. Länge hade hon trott att härskaren Kim Il-sung hade gudomligt ursprung och att han inte var en en vanlig människa. Så dog han 1994 och hela landet var i sorg.

– Men jag var lite avvaktande. Hur kan en gud dö? Jag förstod det inte, men jag minns att jag tänkte att om han var en människa som jag och du måste han gå på toaletten. Och det är inte särskilt gudomligt, säger Hyeonseo Lee med ett leende.

Vi träffar henne när hon är på besök i Stockholm för att berätta om sin bok "Flickan med sju namn" som nu finns översatta till svenska. Titeln syftar på att hon ofta fått byta namn efter att ha hon flytt från sitt hemland.

Som ung tonåring bodde Hyeonseo i en liten stad precis på gränsen mellan Nordkorea och Kina. Hon såg ljusen på andra sidan floden och undrade hur människor hade det där. Var de lyckliga? Somnade de mätta? Kunde de köpa vad de ville?

– Hemma i Hyesan låg gatorna mörka. Bristen på el var konstant. Men vi var lyckliga som hade en tv och de nätter då det fanns el satte jag extra gardiner för fönstren och lyckades få in några kinesiska kanaler. Jag minns hur jag med stora ögon fick ta del av bilder från en annan värld.

Hyeonseo Lee säger att hon var en naiv ung tjej på den tiden, men också ganska modig. Hon ville veta sanningen om livet där på andra sidan, se med egna ögon hur människor hade det.

– Jag tänkte att om regimen i Nordkorea skönmålade situationen kanske även de som styrde i Kina gjorde samma sak. Allt ljus och bilderna som sändes ut i de statliga kinesiska kanalerna var kanske också bara var en bluff? Jag ville veta och den längtan blev allt starkare.

Var det inte fler som tänkte och kände som du?

– Regimen hade under sex decennier, ända sedan mitten av 1950-talet, indoktrinerat människorna i Nordkorea. All nyhetsinformation var kontrollerad och ofta påhittad. Press, radio och tv var – och är ju fortfarande inte – fri som till exempel här i Sverige.

Hyeonseo Lee berättar om hur hon i skolan var med om ceremonier för att högtidlighålla minnet av årsdagen av Koreakriget. Bilderna som målades upp av sydkoreanska stridsvagnar som rullade över gränsen för att slakta hennes och kamraternas landsmän rörde alla elever till tårar. Inom Hyeonseo brann tankar om hämnd och upprättelse.

Jag trodde länge att livet i Nordkorea var normalt, att alla hade det så.

På kvällarna läste hon många böcker som hade myter och legender som tema. Hon älskade en koreansk utgåva av äventyrsromanen "Greven av Monte Cristo" – trots att några av sidorna hade limmats ihop av censuren. Berättelser om hjältar som kämpar mot förtryck var bara tillåtna så länge de passade in i den nordkoreanska världsbilden.

– Under andra året i sekundärskolan började jag läsa spionromaner. Jag satt där i skenet av levande ljus. Den bästa handlade om en nordkoreansk agent som opererade i Sydkorea. Historien når sin klimax när han får reda på att chefen är hans egen fru.

– När jag växte upp visste jag nästan ingenting om omvärlden förutom det jag såg genom regimens filter. Jag visste inte att mitt land förknippades med ondska. Det var något jag blev varse först senare. Jag trodde länge att livet i Nordkorea var normalt, att alla hade det så. Men samtidigt ville jag veta hur det verkligen var. Jag vet inte var den känslan kom ifrån.

En vinterdag bestämde sig Hyeonseo Lee för att korsa gränsfloden mellan Nordkorea och Kina, till ljusen hon brukade se på den kinesiska sidan. 

– En vakt som familjen blivit vän med hjälpte mig motvilligt. Min tanke var att återvända efter ett kort besök, men jag blev kvar. Nu har det gått över tjugo år sedan jag såg "min" stad. Varje natt drömmer jag om hur det ser ut där i dag, berättar Hyeonseo Lee.

Sedan hon korsat gränsfloden började rykten spridas om att hon flytt, och därmed blev det omöjligt att återvända. I sin bok beskriver Hyeonseo livet som papperslös i Kina. Hon säger att hon ständigt var tvungen att hålla sig undan polisen och myndigheterna.

– Om de upptäckt mig hade jag utan tvivel blivit skickad tillbaka till Nordkorea.

Efter tio år kunde hon ta sig till Sydkorea och söka asyl där. Ganska snart bestämde hon sig för att försöka hjälpa sin familj, mamman och en yngre bror, att ta sig ut ur Nordkorea.

– Jag hade ingen kontakt med dem under de första fem åren i Kina. Jag trodde att de var döda eller satt fångna i något läger. På nätterna hade jag ofta mardrömmar om deras öde. Så när vi slutligen kunde återförenas ville tårarna aldrig ta slut, men de kom av glädje.

Hyeonseo berättar att hon trodde att skulle bli välkomnad i Sydkorea som en "kär syster". Men så blev det inte.

– Vi som har flytt från Nordkorea tillhör det bortglömda folket. Vi behandlas sämre än "riktiga" utlänningar från väst. Vi är som aliens och ses inte som  systrar och bröder. Jag kan därför inte kalla Sydkorea för mitt hemland.

I en artikel i DN den 7 februari i år beskrev Torbjörn Petersson, vår tidigare korrespondent i Asien, situationen för de nordkoreanska flyktingar som i dag bor i Sydkorea.

Nordkoreas deltagande i OS är bara ett sätt för diktatorn Kim Jung-Un att få mer pr.

Hyeonseo Lee drömmer om ett en gång kunna återvända till Nordkorea och få träffa anhöriga och släktingar som bor kvar.

– Jag älskar ännu mitt land. Jag saknar de snöklädda bergen om vintern, lukten av brinnande kol och fotogen. Fortfarande är jag flickan från Hyesan som längtar efter att gå med familjen till favoritrestaurangen och äta nudlar. Jag saknar min cykel och utsikten över floden som jag tog mig över den där vinterdagen. 

– Men innan det blir möjligt att se min stad på nytt måste diktaturen störtas eller kollapsa. Den kommer aldrig att reformeras inifrån, det är min övertygelse.

I dag, den 9 februari, träffar Hyeonseo Lee den amerikanske vicepresidenten Mike Pence i samband med invigningen av de olympiska spelen i Pyeongchang i Sydkorea. Hon har fått sex minuter för att förklara hur hon ser på situationen i dagens Nordkorea och vad hon tror omvärlden kan göra för att utöva mer press på regimen där.

– Nordkoreas deltagande i OS är bara ett sätt för diktatorn Kim Jung-Un att få mer pr. Han skickar dit några deltagare, ett antal journalister och några musikband för att visa att han är en fredens man. Men det är bara en fasad, ett lurendrejeri.

Läs mer: En rapport inifrån världens mest slutna land.

Hyeonseo Lee

Ålder: Född 1980.

Bor: Seoul i Sydkorea.

Familj: Mamma och lillebror.

Gör: Kämpar för mänskliga rättigheter och för att uppmärksamma nordkoreanernas svåra situation. Talar ofta på möten och seminarier i Sydkorea och andra länder.

Bakgrund: Född i Hyesan, en stad i norra Nordkorea som gränsar till Kina. Gick över den frusna gränsfloden 1997 och levde sedan tio år i Kina.

Aktuell: Med boken "Flickan med sju namn - min flykt från Nordkorea (Lind&Co) som nu finns på svenska.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.