Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-20 08:57

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/insidan/hur-hjalper-man-nagon-som-hoppat-av-fran-en-sekt/

Insidan

Hur hjälper man någon som hoppat av från en sekt?

”Barnen väljer inte utan tvingas in i en destruktiv sekttillvaro”, säger Julia Isomettä som tror att svenska myndigheter behöver bättre kunskaper om hur sektlivet påverkar människor. Foto: Hasse Holmberg / TT

Under snart trettio år har Julia Isomettä mött avhoppare från olika odemokratiska och manipulativa grupper – det som ofta kallas sekter. ”Om man växt upp i en sådan grupp kan det vara extra svårt att få rätt hjälp om man lämnar den”, säger hon.

Rätta artikel

Den som hoppar av en sektliknande rörelse kan bära på trauman från sin uppväxt och lida under många år – ofta även när de lämnat gruppen. Sedan 1990-talet har diakonen och socionomen Julia Isomettä stöttat cirka etthundrafemtio avhoppare från olika sekter eller sektliknande rörelser, bland annat genom frivilligorganisationen Hjälpkällan.

I dag leder Julia Isomettä regelbundet gruppsamtal tillsammans med psykoterapeuten Anne Pertot för människor som lämnat dessa grupper och som behöver stöd. Enbart under sådana samtal har hon mött ett hundratal avhoppare.

Många av dem har helt eller delvis vuxit upp i en sektliknande grupptillvaro. Julia kommer också i kontakt med många som gått med i en manipulativ och odemokratisk rörelse i vuxen ålder.

 – Gruppsamtalen ger avhopparen en möjlighet att öppet få tala om sina erfarenheter och spegla sig i andras liknande erfarenheter. Ofta hittar man många likheter i de manipulationstekniker och den kontroll som gruppen utsätter sina medlemmar för, berättar Julia Isomettä.

Läs mer: Faktorer som kan öka risken för att lockas in i en sekt 

Julia Isomettä. Foto: Privat

Hon säger att det är väldigt berikande för gruppsamtalen att deltagarna varit medlemmar i olika typer av grupper. Under samtalen har Julia mött avhoppare från bland annat scientologerna, Jehovas vittnen, mormonerna, Moonrörelsen, Livets ord och Maranata.

Julia Isomettä säger att det i dag finns en relativt stor förståelse hos olika myndigheter för flyktingars situation, för våld i nära relationer och för barn som växer upp med föräldrar som lever med missbruk eller har en psykisk sjukdom.

 – Men barn och unga som vuxit upp i destruktiva sekter verkar ha svårt att hitta både förståelse och rätt hjälp och stöd om de behöver det. De tenderar att glömmas bort, eller avfärdas som ett marginellt problem, säger Julia Isomettä.

Hon tror att okunskapen fortfarande är stor ute i samhället om hur destruktiva sekter påverkar individer, och hur människor mår sedan de lämnat en sekt. Bättre information i grundskolan, inom psykiatrin och i terapeuters samt prästers utbildningar är ett sätt att stoppa destruktiva sekters utbredning, säger hon.

 – De problem som ett barn får efter att ha vuxit upp i sådana miljöer kan vara många. Där handlar det bland annat om kontroll av deras beteenden, känslor, tankar och den information de får ta del av. Det påverkar barnet på många olika sätt, och är något som  den enskilda själv har svårt både att upptäcka och genomskåda.

– Ett barn har heller inte den mognad som krävs. Barnen väljer inte utan tvingas in i en destruktiv sekttillvaro. Ofta råder det där en kränkande behandling, med aga eller andra bestraffningar, vilket kan leda till djupa trauman.

Läs mer: Forskare: Så känner du igen en sekt 

Det stora problemet är egentligen inte vad gruppen eller sekten väljer att tro på, menar Julia Isomettä. Utan att gruppen använder ojusta och manipulativa metoder. Enligt henne visar en destruktiv sekt ofta upp flera olika ”ansikten”: 

Ett sådant är en fasad för personer utanför sekten eller gruppen. Sekten vill locka människor till sig och vara ett attraktivt alternativ till det övriga samhället. Man vill visa upp en ”fin fasad ”för alla, inklusive medier och anhöriga.

Invigda medlemmar som valt att ansluta sig får ta del av mer information om gruppen. Vissa grupper försöker undvika att sektens information hamnar i ”fel händer”, det vill säga hos någon utomstående.

Men det finns också viss information som döljs för de egna medlemmarna, ofta av känslig natur. Om medlemmarna skulle få ta del av den informationen skulle det kunna få stora konsekvenser för gruppen och dess framtid, kanske många skulle vilja hoppa av.

– Sådan känslig information får endast några få ledare i toppskiktet ha kunskap om. De håller tyst om saker som hänt för att de negativa konsekvenserna även skulle kunna drabba dem.

Julia Isomettä har under sina stödsamtal mött ett hundratal personer som lämnat en sekt eller en sektliknande rörelse. Hennes erfarenhet är att ganska många mår dåligt psykiskt efter ett avhopp.

– De försöker hitta hjälp. Flera jag mött har dock blivit besvikna efter kontakt med psykiatrin. De har inte fått den hjälp de behövt.

I en tidigare artikel berättade vi om en doktorsavhandling där barn och unga uppvuxna i Knutby-församlingen berättar om sina upplevelser. Annars finns det inte mycket svensk forskning i ämnet.

År 1991 presenterades en rapport om psykiska besvär hos före detta elever på Livets ords bibelskola. Enligt rapporten berättade många om självmordsförsök, och om ångest, sömnproblem och skuldkänslor.

– Livets ordrörelsen var ganska extrem under 80-talet och 90-talet. Hur det är i dag är svårt att uttala sig om, jag gissar att det inte är lika extremt nu som då. Det skulle vara intressant med en uppföljning av den där rapporten för att se hur de som deltagit i Livets ords bibelskola och lämnat rörelsen mår i dag.

Själv mådde Julia Isomettä dåligt efter att ha gått i bibelskolan och varit medlem i rörelsen under några år på 80-talet. Efter att ha lämnat Livets ord och fått god hjälp kunde hon inom loppet av några månader börja arbeta igen, även om bearbetningstiden totalt varade i cirka ett och ett halvt år, berättar hon.

Hon hade stor nytta av de gruppsamtal hon dektig i tillsammans med flera andra som lämnat Livets ord ungefär samtidigt. De stöttade varandra och bearbetade sina upplevelser, tittade på material om sekter och lärde sig om hur sekter manipulerar människor på flera olika vis.

– Senare pratade vi även med andra före detta sektmedlemmar som lämnat liknande grupper och slogs då av de likheter vi upplevde, oavsett grupptillhörighet.

Julia Isomettä vidareutbildade sig på 1990-talet till socionom och diakon, och har i många år arbetat i Svenska kyrkan.

 – Jag försöker stödja människor som lämnat en odemokratisk, manipulativ och starkt styrande grupp. Det sker bland annat genom de samtalsgrupper jag och Anne Pertot leder tillsammans, samt via Hjälpkällans sidor på sociala medier på Facebook. 

– I grupperna träffar jag vuxna avhoppare, inte barn och ungdomar. Det kanske är ett viktigt påpekande. 

 Enligt Julia är det är svårt att bedriva forskning kring sekter och deras påverkan. Hon tror inte att psykiatrin särskilt ofta frågar patienter om trostillhörighet, men kanske vore det en bra idé, menar hon.

– Det kan annars bli svårt att upptäcka om grupptillhörigheten påverkar det psykiska och fysiska måendet. Den som är medlem i en manipulativ grupp är nog själv ofta övertygad om att engagemanget i gruppen bara är positivt.

Läs mer: Klostret visade sig fungera som en sekt 

Fotnot. Hjälpkällan består av frivilliga professionella samt av privatpersoner som själva varit med i en sluten rörelse, sekt eller ett samfund. Rapporten om den psykiska ohälsan hos 43 tidigare bibelskoleelever vid Livets ord presenterades 1991 i en artikel i Läkartidningen av Gudrun och Per Swartling.