Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Insidan

”Hur kan jag som volontär förmedla hopp till ensamkommande barn?”

Ensamkommande barn får undervisning.
Ensamkommande barn får undervisning. Foto: Thomas Karlsson

Hon arbetar som volontär med ensamkommande barn. Ibland hamnar hon och hennes vänner i ganska svåra samtal. Något barn började gråta hejdlöst efter sina föräldrar. Ett annat uttryckte närmast självmordstankar. Hur ska man som amatör hantera sådana samtal och ge barnen hopp? Psykolog Liria Ortiz ger råd.

Ställ frågor till Insidans experter – mejla till fragainsidan@dn.se 

Läs fler frågor här 

Fråga:

Hej Liria! Jag har sett och hört att du engagerat dig i att på olika sätt ge stöd till volontärer som arbetar med olika utsatta grupper. Även jag har allt mer börjat engagera mig som volontär, i mitt fall med ensamkommande barn. 

Jag är medlem i en kristen församling. Där jag bor är sedan ganska länge inslaget av ensamkommande stort och påtagligt. Jag tycker att det tidigt blev så uppenbart hur ensamma och oroliga de var för sin framtid. I församlingen har vi bildat en grupp av volontärer som träffar dem. Vi gör det framför allt på ett ”praktiskt” sätt. Vi bjuder hem barnen på helger och vi har låtit dem delta i de idrottsaktiviteter som våra barn ägnar sig åt.  Det har varit så rörande att möta deras tacksamhet, och hur det har uppstått vänskap mellan dem och barnen i församlingen, som ofta är i samma ålder.

På initiativ av en i gruppen har vi även börjat ha vad som väl närmast kan kallas för stödsamtal. Vi vill förmedla hopp men det blir snarare tröstsamtal. Många av dem har så tydligt visat tecken på oro och ledsenhet, så vi tyckte att det utifrån våra hjärtan var viktigt att erbjuda oss att även lyssna och försöka trösta ibland. Att ge det vuxenstöd som de så uppenbart saknar, deras föräldrar är ju långt borta. 

Så till min fråga, ingen av oss har någon utbildning i ”samtal” av detta slag och det händer att vi känner oss otillräckliga. Vi har förstås andra kunskaper, jag själv är lärare, och ganska van att träffa vilsna och ledsna elever. Vi stöttar och rådgör med varandra och gör väl så gott vi kan, men ibland undrar jag om vi riskerar att ställa till det med vår okunskap om hur man ska bemöta oro och ledsenhet. Det har hänt att en av dem vi samtalade med grät hejdlöst efter sina föräldrar. En volontär var rejält tagen och oroad efter att en annan hade, som hen uppfattade, kommit ganska nära att uttrycka självmordstankar. I båda de här fallen kunde vi ändå ganska snabbt få hjälp av skolans kurator, som också är volontär. 

Men vilka råd kan du ge oss? Hur samtalar man på ett sätt så att man får hopp och styrka att orka vidare, något som de verkligen behöver? Vilka fällor kan man gå i, och hur undviker vi dem? Och bör vi över huvud taget som amatörer ha samtal av detta slag? 

En engagerad, men också lite orolig volontär

Svar:

Hej! Jag kommer i mitt svar att fokusera på att hjälpa andra att återfå hoppet oavsett vad problematiken handlar om. Det kan handla om volontärer som svarar på frågor om psykisk ohälsa, självmord, ätstörningar, kvinnor/tjej- eller killjourer, med mera. Jag tror att många volontärer känner igen sig i din upplevelse av hur osäker och vilsen man ibland kan känna sig i möten med andra som berättar om svåra erfarenheter de har och den utsatthet som de känner. Även om man inte tvekar inför att vara tillhands utifrån sina värderingar om att visa medmänsklighet.

Även jag möter utsatta grupper som volontär och det sker på ett ganska ”fältmässigt” sätt som är ganska annorlunda för psykologer. Det handlar om att gå ut till de platser och de sammanhang där den utsatta gruppen finns. Det är förstås inte psykologisk behandling som man kan erbjuda under de omständigheterna utan det handlar om korta interventioner: ofta träffar jag personen en gång.  

Jag tror att det skulle kännas tryggare för er i rollen som volontärer om ni tar fram en lista på hjälplinjer som specialiserar sig på olika frågor. Ni behöver inte veta allt, det räcker med att ni visar medmänsklighet genom att lyssna.

Jag har börjat systematisera och beskriva mina erfarenheter i en handbok och det är utifrån det arbetet som jag kommer att försöka svara på dina frågor. För faktum är att flera av de frågor som du har kring din roll som volontär sammanfaller till stor del med vad många andra volontärer brottas med. 

Låt mig börja med din fråga om ”amatörer över huvud taget bör ha samtal av detta slag”? Mitt svar är att det kan man, och jag vill nog hävda att det dessutom är ganska ofrånkomligt, och nödvändigt. Inom ramen för det ”praktiska stöd” som du berättar om, så är det förstås ofrånkomligt att man kommer varandra nära, och tillit uppstår. Och då kommer berättelserna om det svåra. Att i de situationerna lyssna, visa medkänsla och vilja förmedla hopp är förstås både rätt och rimligt. 

Samtidigt bör man som volontär vara uppmärksam på när den personen man vill stödja visar sig ha problem av sådant slag att ”lyssna och förmedla hopp” inte är tillräckligt. För då behöver rollen som volontär ändras till att hjälpa personen till att motivera att hen söker professionell hjälp. Till exempel vid tecken på stark nedstämdhet och vid självmordstankar. Jag tror att det skulle kännas tryggare för er i rollen som volontärer om ni tar fram en lista på hjälplinjer som specialiserar sig på olika frågor. Ni behöver inte veta allt, det räcker med att ni visar medmänsklighet genom att lyssna och helt ärligt säga: ”Tack för ditt förtroende. Jag kommer att ta reda på fakta och på vart man kan vända sig och återkommer.”

Ibland räcker det mer än väl att man är tillsammans med personen. Kanske ni kan göra det i form av en studiecirkel?  Ett lästips är boken ”Motiverande samtal, MI och Grit med ensamkommande”, med mig som författare och som till stor del baseras på mina erfarenheter av korta samtal som har som syfte att framkalla hopp oavsett om det handlar om ensamkommande eller andra utsatta grupper. 

Du frågar om ”hur man samtalar på ett sätt som gör att man får hopp och styrka att orka vidare”. Det är en mycket klok och viktig fråga du ställer. Och erfarenheter säger att detta är det som vi ska fokusera på ännu mer i samtal med utsatta personer. 

Jag ska beskriva en modell som jag själv har utvecklat och som gör att vi kan nå dit även i de spontana och enstaka samtal som det ofta är fråga om här. Modellen kan användas för samtal där man träffas, via telefon eller chatt. Det handlar om medmänskliga samtal, korta interventioner, inte om psykoterapier. Visst är det så att vi ska lyssna på det som smärtar och oroar, samtidigt som det också är viktigt att vi ger plats för att berätta om det som kan ge hopp, styrka och uthållighet, även kallat Grit (att inte ge upp trots motgångar). Allt detta som har hjälpt personen att klara sig tidigare i livet vid motgångar. 

För det har sällan varit så att personen inte har upplevt tidigare motgångar i livet! Att göra hen uppmärksam på hur de strategierna som man har använt sig av då kan vara till hjälp även nu. De allra flesta av oss har upplevt svårigheter och har tagit oss vidare i livet. En fråga kan vara: Hur hanterade du tidigare motgångar? Vad är det som gav dig kraft att kämpa vidare då? Kan det ge dig kraft nu?  

Här är exempel på några sätt att samtala för att göra personen uppmärksam på sina styrkor, och öka möjligheten att känna hopp:

1. Börja med att ge plats för personen att berätta om sina styrkor: ”Du har varit med om en svår situation. Vad är det hos dig som gjorde att just du klarade av det?” Eller ”Du är i en svår situation. Vilka av dina styrkor kan hjälpa dig just nu?” Om personen svarar: ”Jag vet inte”, kan du använda dig av förslag 2 och 3. 

2. Berätta om den styrka som du hör i personens berättelse: ”Du har verkligen kämpat. Vilken kraft du har visat, och vilken förmåga du har att hitta lösningar på svåra situationer!”

3. Och det kan också göras på det här sättet: ”Jag har imponerats av så mycket när jag lyssnat på andra som också har brottas med olika sorters problem. Är det okej om jag berättar för dig hur andra har gjort? Andra har… Vad säger du, stämmer något av det här kanske in på dig också?”

Jag vill passa på och säga att många pratar i dag om att vi har blivit egoistiska och självupptagna i vårt samhälle. Det är en sanning med modifikation. Varför? För min del träffar jag många volontärer i olika organisationer som hjälper utsatta människor. Och de är många! Jag vill därför tacka dig och alla andra som engagerar sig, som gör skillnad, och som på olika sätt bidrar till att världen blir något bättre. 

Varma hälsningar och ta väl hand om dig. 

Liria

Fråga Insidans experter

Legitimerade psykologen, författaren och youtubaren Liria Ortiz svarar på frågor om självhjälp, förändring och parrelationer. Legitimerade psykologen och forskaren Martin Forster, Karolinska Institutet, svarar på frågor om familjeliv, barn och ungdomars utveckling, föräldraskap, skola och förskola. Du kan vara anonym. Utvalda frågor och svar publiceras här och eventuellt i papperstidningen. Mejla till: fragainsidan@dn.se 

Läs fler frågor här

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.