Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-21 02:57 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/insidan/hur-skapas-konsidentiteten/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Insidan

Hur skapas könsidentiteten?

Könsneutralt?
Könsneutralt? Foto: Moa Karlberg
”Vi fostras in i våra könsroller” är en vanlig åsikt. Men vad är det i så fall för osynliga händer som puttar pojkar och flickor åt olika håll? Skilda toaletter, skilda tonfall och skilda förebilder kan vara några svar.

Pojkar slåss mer och flickor pratar mer. Det är skillnader som syns tidigt på barn men vad de beror på är forskarvärlden inte ense om.

– Vid alla studier är barnen redan något år gamla – och vi påverkar dem väldigt mycket under deras första år, säger Lars Jalmert som är mansforskare och barnpsykolog.

Till exempel visar en studie att vuxna håller spädbarn olika beroende på vad de tror att barnet har för kön. De rosaklädda hålls oftare mjukt mot kroppen medan de blåklädda hålls mer rejält, en bit ut från kroppen och med ansiktet utåtvänt.

Läkaren Anna Nordenström som har studerat flickor med onormal hormonbalans ser däremot bevis för att vissa biologiska skillnader finns redan från födseln.

 – Flickor med förhöjd testosteronhalt som foster får ett mer manligt beteende. När de blir några år gamla kan vi se att de leker mer pojkigt än sina systrar.

Med pojkigt menar hon tuffa utomhuslekar och bilar. Kopplingen mellan testosteron och leksaksbilar kan hon inte riktigt förklara.

– Kanske kan det ha att göra med ett bättre tredimensionellt tänkande.

Tittar man enbart på hjärnan syns inga större skillnader mellan små pojkar och flickor, berättar hon. Det verkar uppstå först under puberteten.

Även om Anna Nordenström anser att pojkar och flickor har vissa medfödda beteendeskillnader ser hon inga problem med att uppmuntra pojkar till flicklekar och tvärtom.

– Det är väl bra, om man bara inte begränsar barnen från att göra sånt som de tycker om.
Hon ser det som en fördel att uppmuntra båda sidor eftersom mer könsöverskridande personer fungerar bättre socialt än de som helt lever upp till mans- eller kvinnoidealet, enligt en amerikansk studie.

De allra flesta forskare tror på en kombination av biologi och miljö men hur ser miljöfaktorerna egentligen ut? Anette Hellman forskar vid Göteborgs universitet och har följt barn i förskolan under flera års tid, för att studera hur köns­identitet skapas. Hon arbetade själv som förskollärare i femton år och ser att medvetenheten om könsroller har ökat sedan dess. Till exempel tänker många på att inte berömma flickorna extra mycket för deras kläder.

Jämställdhetsarbetet på landets förskolor fick en skjuts i slutet av 1990-talet, bland annat genom föregångarna Björntomten och Tittmyran i Gävle (Insidan skrev om projektet 2001, se länk till höger). Sedan 2004 ska alla kommuner i Sverige ha minst en utbildad genuspedagog i förskolan och skolan. Mot den bakgrunden blev Anette Hellman förvånad över hur många tydliga könsmarkörer som fortfarande finns kvar.

– Dockhörnan är till exempel ofta inredd i rosa med spets, volanger och bilder på ballerinor, medan snickarhörnan är strikt funktionell och marinblå. Det sänder tydliga signaler om vem som hör hemma var.

Miljöns och bildernas makt är stor. Stereotypa budskap är svåra att undvika men hemma och på förskolan är det viktigt att tänka efter vad man sätter på väggarna, tycker Anette Hellman. Hon har också funderat kring toaletterna, som ibland är skilda för flickor och pojkar. På en av de förskolor hon studerade blev det ett problem eftersom pojkarna var i majoritet så att deras toalett ofta var upptagen. Men i stället för att låta dem använda flickornas toalett målade personalen ett streck utanför där de kunde köa.

– Jag förstår dem verkligen, jag har också de här föreställningarna inbyggda, man vill göra lite fint och gör en damtoalett. Det känns så rätt och enkelt. Men eftersom jag var där och antecknade så såg vi det plötsligt alla utifrån och började skratta, säger Anette Hellman.

 Det finns också många undermedvetna mönster i hur vuxna talar med pojkar och flickor, berättar hon. Till exempel använder vi ljusare röst till flickor.

– Man kan stå i köket och lyssna på treans barnreklam och det hörs direkt vilket kön de riktar sig till. Nu är det en oerhörd karikatyr, men tendensen går igen hos de flesta.

Anette Hellman har också sett hur ordet bebis används olika mot pojkar och flickor. Barn tar ofta väldigt illa upp av att bli kallade ”bebis” och vuxna använder det för att säga åt dem på skarpen. ”Sluta nu, var inte en sån bebis”, fick flickorna oftare höra när de hade stökat till eller smutsat ner sig medan pojkarna fick höra det när de gnällde eller inte orkade.

 – ”Bebis” är könsneutralt och ställs i motsats till att vara ”en stor pojke” eller ”en stor flicka”. Eftersom barn i allmänhet vill växa och bli stora är det ett effektivt sätt att lära in könsroller, förklarar hon.

 Utgångspunkten i Anette Hellmans forskning är att pojkar och flickor föds ganska lika och att könsrollerna är ett resultat av miljön de växer upp i. Som stöd för det nämner hon många nordiska studier av barn visar att ökad jämställdhet påverkar leken direkt. Att svenska pappor är hemma mer med sina barn skapar nya förebilder att prova.

 På en av förskolorna som Anette Hellman återkom till var den populäraste leken att vara Batman. Pojkarna växlade ofta från en Batmanlek med brottning och jaktlekar till en lek där de tog hand om Batmanbebisar och lagade mat. I den mer omsorgsinriktade leken var rörelserna lugnare, pojkarna lekte ofta tätt tillsammans, talade med låga röster och använde mer språkligt utvecklade meningar. I boken ”Maskulinitet på schemat” citerar Anette Hellman två Batmanpappor:

Jimmy: Nu behöver min robot ett litet täcke. Sov så gott nu sa Batmanpappan till den lilla roboten. Ahhh, sa han, jag fryser lite pappa. Vänta så ska jag stoppa om dig, sa Batmanpappan då. Nu så ska du se att du blir varm och kan sova gott. God natt, god natt.
Lukas: Ska vi sjunga för våra robotar?
Jimmy: Ja, lite tyst, min sover nästan.
Lukas: Det gör min med.
Jimmy: När trollmor har lagt de elva små trollen …. Nu sover dom!

Anette Hellman tolkar Batmanpapporna som att barn gärna testar många olika roller. Det ger föräldrar och pedagoger många chanser att uppmuntra olika sätt att vara pojke och flicka.

Särskilt yngre barn på förskolan kastade sig snabbt mellan olika roller. För tre–fyraåriga pojkar var det inget konstigt att leka prinsessor eller mammor. Men medan flickorna fortsatte leka både Batman och prinsessa begränsade sig pojkarna mer ju äldre de blev.
 

De pojkar som höll fast vid att ta flickiga roller kunde bli angripna av andra. Ett sätt att undvika det är att finnas i närheten och ingripa om någon blir retad som inte kan försvara sig, tycker Anette Hellman.

– Ofta låter vi pojkarna leka längre bort. Det gäller redan på BVC, man kan mäta hur många meter bort småbarnen får krypa från sina föräldrar. Därför är det bra att byta plats och vara mer närvarande även i pojkarnas lek.
 

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.