”I medierna blir sorgen synlig för alla”

Det har blivit vanligare att människor som har förlorat nära anhöriga genom mord, olyckor eller självmord uttrycker sin sorg offentligt.

– Många hör väldigt snart av sig till oss för att få bli intervjuade, säger Expressens chefredaktör Thomas Mattsson. De vill berätta med egna ord för att slippa rykten och skvaller på arbetsplatsen och bland grannarna. Offentligheten har avdramatiserats, det är inte längre skamligt att gå ut med sin sorg.

Thomas Mattsson anser att en journalist ibland mycket väl kan intervjua en förälder vars barn just har dött. Den i hans mening gammaldags synen på journalistik som innebär att reportrar inte får närma sig nyligen sorgdrabbade personer är på väg att försvinna, hävdar han. Att inte ens försöka intervjua de anhöriga är att välja bort de kanske bästa källorna för information om den som har mördats eller förolyckats.

– Men jag talar om hänsynsfulla närmanden som ibland kan ske per brev eller genom exempelvis präster, anhöriga eller målsägarbiträden. En reporter som inte ens frågar nyligen sorgdrabbade föräldrar om de vill berätta sin historia är lat eller feg. Som journalist måste man orka arbeta med svåra frågor, säger Thomas Mattsson.

Eva Landahl, ansvarig utgivare för SVT:s nyhetsprogram Aktuellt, är mer försiktig när hon överväger att ge en reporter uppdraget att intervjua en sörjande mamma eller pappa, och det gäller även när föräldrarna själva vill träda fram.

– Det är särskilt viktigt att handla etiskt korrekt i mötet med människor i chock. De förstår inte alltid följderna av att ställa upp i teve, och det händer att vi tackar nej till personer som vill uttrycka sin sorg i Aktuellt, säger hon.

Svenskarnas sorgeyttringar har tagit sig nya uttryck på senare år, konstaterar Britt Börjesson, forskare i pressetik i Göteborg.

– Människor lägger blommor där någon har omkommit eller blivit mördad. Det såg man inte tidigare. Högen av rosor vid Sveavägen efter mordet på statsminister Olof Palme i februari 1986 markerade en öppnare syn på sörjandet.

Senare har internet blivit en ny arena för allmänt deltagande i medmänniskors smärta. Samtidigt träder de anhöriga allt oftare fram i tidningar och teve för att berätta om sin sorg. Det är en tydlig trend, förklarar Britt Börjesson.

– I en livskris kan det vara lockande att vända sig till medierna. Där blir sorgen synlig för alla. Men i chock är det lätt att uttala sig på ett sätt som man senare ångrar.

Risken är uppenbar att journalister tvingar sig på människor och förväntar sig att de ska berätta, enligt Britt Börjesson. Och faran att de sörjande tror att de måste ställa upp är lika stor.

Estoniakatastrofen och tsunamin är de händelser efter andra världskriget som i störst utsträckning har fått svenska folket att sörja kollektivt och offentligt. Thomas Mattsson på Expressen framhåller också att diskoteksbranden i Göteborg kom att förändra svenskarnas syn på sorgen som något privat.

– Vi och många andra medier gjorde intervjuer med de skadade och de anhöriga på sjukhusen och i hemmen, och de flesta var väldigt öppna med sin smärta. Många av offren hade nämligen sina rötter i kulturer där man är van vid att sörja offentligt.

De redaktioner som inte anstränger sig för att få intervjua de anhöriga efter ett mord eller en olycka utför inte sitt uppdrag, anser Thomas Mattsson.

– Många vill ge sin version, påverka mediebilden av vad som har hänt eller kanalisera sin oro och kanske sitt missnöje med myndigheterna. Det är inte alltid mer hänsynsfullt att låta bli att intervjua en människa i chock än att göra det.

Hur snart efter katastrofen kan man som reporter ta kontakt med och intervjua en förälder vars barn just har mördats?

– Det finns inget entydigt svar, säger Thomas Mattsson. Det beror på om föräldern är underrättad om mordet, själv är skadad eller har deltagit i det som har hänt. Medie-vanan har också betydelse.

Eva Landahl på Aktuellt kan inte heller ge ett svar som gäller i varje situation.

– Jag är restriktiv när det gäller hur snabbt man kan närma sig en sörjande människa. För mig är hänsynen till människor i kris viktigast. Det är inget självändamål att människor berättar om sin smärta i Aktuellt. Intervjun måste vara principiellt intressant och inte bara vara ett utnyttjande av enskilda individers förtvivlan.

Journalisterna bör vänta i minst ett år innan de tar kontakt och intervjuar en förälder som har förlorat ett barn. Det anser Helen Berntsson, mamma till en av de flickor som mördades på Hallandsåsen i januari 2004.

Thomas Mattsson på Expressen delar inte hennes åsikt.

– Om vi hade regeln att vänta i ett år skulle vi förvägra de anhöriga möjligheten att berätta om sina nära, och vi skulle inte få fram uppgifter som i vissa fall kan vara avgörande för brottsutredningen.

Eva Landahl på Aktuellt har större förståelse för åsikten att reportrar bör avvakta innan de tar kontakt med de sörjande.

– Men tiden man ska vänta varierar från fall till fall, säger hon. Vi tar ofta kontakt genom personer i den sörjandes närhet för att försäkra oss om att vi inte skadar någon genom en intervju. Föräldrar som verkar vara stabila och kommer med genomtänkta synpunkter kan intervjuas tidigare.

På Dagens Nyheter är redaktionschefen Pia Skagermark ställföreträdande ansvarig utgivare. Hon berättar att DN inte har någon policy för när och hur reportrarna ska närma sig sorgdrabbade.

- Men vi har en försiktig hållning. Varje fall måste bedömas för sig. Reportern och de ansvariga cheferna samtalar om saken och avgör tillsammans om det är lämpligt att vi kontaktar de anhöriga. Om vi kommer fram till att vi vill ha en intervju försöker vi närma oss den sörjande genom ombud, det kan vara en släkting eller någon annan som har nära kontakt med den drabbade.

Bara några få veckor efter tsunamin publicerade DN intervjuer med några av de sörjande.

- Efter händelser av den dimensionen finns ett stort allmänintresse att tidigt ta del av alla aspekter, även de anhörigas sorg. Men man måste lugna sig och tänka på att de är i chock. Och i de flesta fall är det bättre att vänta tills de personer man vill intervjua har återfått balansen och kan reflektera, säger Pia Skagermark.

Carina Höglund, mamma till den mördade flickan Engla Höglund, anser att endast reportrar som har många egna livserfarenheter borde få intervjua människor i sorg.

– Det låter klokt, säger Eva Landahl. Oerfarna reportrar kan känna sig pressade av den förväntan de tycker sig känna från chefen, de kan komma med frågor som de egentligen inte vill eller borde ställa.

När Aktuellt skickade en medarbetare till Stjärnsund ett år efter mordet på Engla Höglund valde ledningen en rutinerad reporter.

– Han är en varm och klok person, erfaren och känd för att inte tränga sig på, säger Eva Landahl.

Thomas Mattsson på Expressen säger att det är svårt för en nyhetsredaktion att ha särskilda krav på reportern gällande vissa uppdrag.

– Händelser inträffar när ingen förutser det, och vi kan inte alltid ha en äldre reporter redo.

När nyhetsankaret Jarl Alfredius på Aktuellt dog för några veckor sedan ringde kvällstidningarnas reportrar genast till de allra närmast anhöriga.

Ingen av dem ville berätta offentligt om sin förlust. Då fortsatte reportrarna att ringa andra familjemedlemmar och släktingar. I sin förtvivlan ringde Jarl Alfredius hustru till Eva Landahl och bad om hjälp.

– Inte förrän jag hade tagit kontakt med de aktuella redaktionerna slutade reportrarna att ringa till Jarls familj. Men hur många sörjande och jagade människor har nära vänner som vet hur man hanterar medierna? säger Eva Landahl.