Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

I stället för beröm: Prata om vad barnet faktiskt har gjort

Dansföreställning på Island.
Dansföreställning på Island. Foto: ARCTIC IMAGES / Alamy Stock Phot

Medelklassen uppmanar sina barn att ta plats och synas för att de ska klara sig i framtiden. Men vilka barn behöver stöttas och mår bra av att kliva fram – och vilka behöver hjälp att ta ett steg tillbaka? Psykologerna Martin Forster och Bo Heilskov Elvén reder ut.

Det har blivit allt viktigare att ställa sig i centrum och ta plats, både på nätet och i den fysiska världen. Hur påverkar det oss?

I dag handlar mycket om att uppmuntra barn att kliva fram och visa sina färdigheter. I skolan har muntlig framställning fått en viktig plats och på tv förekommer en strid ström av program där barn framträder på olika arenor.

Det finns bakprogram där barnen inte bara ska baka en kaka framför kameran. Var och en ska dessutom kliva fram och berätta: Varför har jag gjort så här och varför?

Psykologen Martin Forster forskar om barn och unga och undervisar vid Karolinska institutet.

– Det har skett ett skifte från att barn tidigare mer kunde delta i olika aktiviteter tillsammans med andra barn. Det gäller också lekar och aktiviteter på fritids och i skolan som nu i allt större utsträckning handlar om att ”här är jag, nu ska jag visa vad jag kan”.

Martin refererar till undersökningar som gjorts framför allt i USA men även i Sverige där man har undersökt hur ”narcissistiska” drag framträder i vissa grupper. Bland annat har man låtit tonåringar svara på frågor om vad de tycker om sig själva och hur gärna de står i centrum. Då har man sett att ungas självupptagenhet har ökat från år till år, säger han.

– Det är svårt att veta vad det är för mekanismer som driver den utvecklingen, om det är sociala medier eller saker som händer i andra delar av samhället. Men förmodligen sker påverkan från flera håll så det blir en förstärkt verkan.

Om man bara tittar några decennier tillbaka så ser man att våra värderingar är mer individualistiska i dag, enligt Martin.

– Nu är det ”jag” som är viktigt och inte nödvändigtvis kollektivet, säger han.

I andra länder han man kopplat den individualistiska tendensen till att religion har fått mindre inflytande över människors vardag. I Sverige tror Martin Forster att det kan handla mer om att socialdemokratin, eller folkrörelserna, har fått en mindre plats.

Martin är författare och föreläsare, men väljer att inte använda sociala medier för att marknadsföra sig själv och sina böcker.

– Som psykolog tycker jag inte att det inger förtroende att låta ens privata röst höras på det sättet. Det är inte särskilt lyckat om man ska ha en professionell roll när människor kommer till en för att söka hjälp.

Martin är också rädd för att fastna i sociala medier och förlora tid som han vill ägna åt annat.

– Jag är rädd för att drabbas av en jämförelsesjuka: Hur är mitt liv och min karriär i förhållande till andras?

Martin Forster svarar även på läsarnas frågor här på Insidan. Där märker han att många upplever att det finns en växande jag-centrering hos barn. Att många ser det som ett problem tror han kan höra ihop med att forskningen så tydligt visar att vi mår bättre av att ägna oss åt kollektiva värden.

– Ju mer upptagen man är av sig själv, desto sämre mår man, säger Martin men tillägger att det finns flera sidor av myntet.

Det går alldeles utmärkt att ta plats och samtidigt odla goda relationer till andra människor, beroende på vad det är som driver den här strävan: Är det en ensidig törst efter egen bekräftelse? Eller kommer ambitionen att kliva fram ur en mer genuin glädje över att få visa upp något som man tycker är bra?

När ska då föräldrars varningsklockor ringa? Om någon annan vill säga eller göra något, och ditt barn avbryter och tar över, kan det finnas anledning att vara litet vaksam, menar Martin.

– Men det är helt okej att ta plats om man också ger andra möjlighet att göra det, om man lyssnar och tar in vad de gör.

Det är också bra att vara uppmärksam på vad det är som driver barnet att ta plats. Om det till varje pris handlar om att visa upp sig själv och sina prestationer, och om barnet reagerar negativt när det inte får bekräftelse, kan man behöva se upp.

– Då finns det en risk att barnet hamnar i en jakt på ”likes”, i stället för att utvecklas och jobba upp sina färdigheter.

I så fall kanske man behöver uppmuntra saker som inte handlar om att vara bäst och snyggast. Det kan vara svårt eftersom man har att slåss mot något som är så åtråvärt, nämligen de starka kickarna som det kan ge både att ge och ta emot beröm.

Om det rör sig om ett litet barn kan man försöka styra och vägleda det i stunden, kanske säga saker som att ”nu är det Eriks tur att göra något”.

– Det handlar inte bara om att hejda barnet i stunder när det står i centrum. Lika viktigt är att hjälpa det att hitta glädjen i andra aktiviteter. När barnet sedan blir litet äldre kan man prata om saken, kanske säga att det finns risk att andra tröttnar.

I sin roll som förälder och psykolog har Martin ofta märkt att det kan vara lätt att först säga att det är ”fantastiskt” när barnet gör något, men också att senare tycka att det börjar bli för mycket.

Det oreserverade berömmet är aldrig riktigt bra

– Därför kan det vara bra att fråga sig vad det är som man egentligen bekräftar. Kanske ska man inte berömma barnet bara för att det har stigit fram och presterat något, utan i stället prata om aktiviteten i sig.

Om barnet kliver fram och sjunger inför alla som applåderar och utbrister ”vad duktig du är”, kan det kännas naturligt att ge litet allmän bekräftelse genom att säga ”bra jobbat”.

– Men passa då också på och prata om vad barnet faktiskt har gjort genom att fråga om själva processen: ”Hur tänkte du?” ”Varför valde du just den sången?”. Alltså mer om VAD man gjort och inte lika mycket om ATT man har gjort något.

Martin pekar på forskning som visar att ju mer feedback som handlar om ”person”, och ju mindre som berör vad som verkligen har åstadkommits, desto mer ökar självupptagenheten: ”Jag är duktig, jag är stjärnan”.

Vad gör man då med de barn som behöver uppmuntras att faktiskt våga kliva fram och vara ”bäst”?

Det är ett vanligt missförstånd att de behöver peppas genom att hela tiden få höra att de är duktiga, framhåller Martin.

– Det har visat sig att också dessa barn mår bättre av feedback som handlar om vad de gör och hur de gör det. Det oreserverade berömmet är aldrig riktigt bra.

– Säg inte bara att ”du är min stjärna”. Ge barnen i stället konkreta tips om hur de kan ta små steg som kan hjälpa dem att övervinna vissa hinder, kanske genom att säga ”nu är det din tur, tänk på att det inte gör något om du glömmer vad du ska säga”.

Efteråt kanske barnet säger att ”det gick jättedåligt”. Då ska man inte alltid säga ”nej, du var jätteduktig”. Då skickar man en signal om att det enda som betyder något är att vara duktig.

– Barn värjer sig ofta när de får en sådan respons eftersom den kan kännas falsk. Den kan också uppfattas som förklenande och leda till att de får sämre självförtroende.

Beröm hjälper alltså inte alltid så bra som många tror. Fråga i stället vad barnet tyckte var dåligt och säg att det viktigaste inte alltid är att vara bäst, att man måste öva och lära sig av sina misstag, säger Martin Forster.

– Säg i stället saker som att ”det viktigaste den här gången var att du gick fram. Nästa gång kan vi tänka mer på det här och det här”.

 

Medelklassföräldrar vill inte att deras barn ska växa upp och bli tysta och fogliga. I stället ska de ta plats tidigt i livet. 

 

Psykologen Bo Hejlskov Elvén menar att det finns en historisk tradition som säger vem som ska ta plats och på vilket sätt det ska göras. När han gör barnpsykiatriska utredningar ser han att olika grupper i samhället lyfter fram olika saker som problem.

– Medelklassföräldrar vill inte att deras barn ska växa upp och bli tysta och fogliga. I stället ska de ta plats tidigt i livet och visa att de kan klara sig i program som ”Sveriges yngsta mästerkock”, säger Bo Hejlskov Elvén.

I samhällsgrupper där det finns en starkare jantelag kan det går ut på att du inte ska ta så MYCKET plats, men att du ska fylla DIN plats, menar han.

Hur mycket ett barn vill synas har att göra med var de ligger på en skala mellan introvert och extrovert. Den som är introvert mår bra av att inte synas så mycket. Den som är extrovert vill synas mer, men behöver samtidigt ha en god social kompetens för att få den spegling som hon eller han behöver och mår bra av, enligt Bo Hejlskov Elvén.

– De som klarar sig bäst i samhället är de som har kombinationen utåtriktad och socialt smidig. Den som är extrovert men samtidigt har svårt med det sociala samspelet kommer att få problem. I den gruppen finns det ett enormt lidande.

Det är dessa personer som vi tycker om att karikera. De som vill ha uppmärksamhet men som inte riktigt klarar av att bli granskade.

– Vi tycker att de uppträder som clowner för att de hela tiden söker uppmärksamhet på ett sätt som vi inte gillar, säger Bo Hejlskov Elvén.

Har han några tips till förälder som tycker att deras barn behöver hjälp att ta plats på ett sätt som känns konstruktivt?

– När de är små handlar det bara om att hjälpa dem att fixa vissa situationer som uppstår. När de kommer upp i tioårsåldern krävs det först och främst att få barnet att vilja träna sig på att ta plats på ett bra sätt som passar dem.

Man kan behöva skapa tydliga regler för olika situationer. Om exempelvis en pojke som inte förstår vissa sociala spelregler vill leka med andra barn kanske han ringer gång på gång till någon och frågar om den vill leka, fast han får nej.

– Då kan man skapa en regel som säger att ”om man vill leka så är det bra att ringa en gång och fråga, men inte tre gånger”, säger Bo Heilskov Elvén.

Fakta. Ta plats – del 1

Det har blivit allt viktigare att ställa sig i centrum och ta plats, både på nätet och i den fysiska världen. Hur påverkar det oss?

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.