Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

"Ingen stod ut med mamma"

Om psykossjuka som lidit svårt och inte fått stöd av vården och som till sist tagit sitt liv, berättar läsare som hört av sig efter Insidans artiklar om hur de svårast psykiskt sjuka faller mellan stolarna efter psykiatrireformen.

Sophie Holgersson skriver om sin schizofrenisjuka mammas sista tid i livet:

"Den 17 maj 1990 hoppade min mamma från sjunde våningen mot en säker död. Hon hade fått tillstånd att 'hämta' något i sin lägenhet och hade med sin ledsagare. Mamma var suicidal med diagnosen schizofreni och intagen på Sankt Lars i Lund, där hon tillbringat sitt liv under en lång tid under mer eller mindre långa perioder. Mamma tar hissen upp, ensam, öppnar dörren till lägenheten, lägger pengar till hyran på bordet i vardagsrummet, fortsätter genom rummet, öppnar balkongdörren och kliver rakt ut i evigheten. Det hela tar bara några minuter, ledsagaren sitter kvar i bilen och väntar och när ambulansen kommer till andra sidan huset har det passerat högst tio minuter.

Jag brukar ofta tänka på den eller dem som såg vad som hände och hoppas att det inte har satt för stort märke i deras liv.

Då min mamma varit psykiskt sjuk under lång tid så 'anpassades' hennes diagnos och hennes behandling över tiden. Min uppfattning är att, som för det mesta, efter hand som vetenskapen och forskningen hittar nya rön så förändras synen och behandlingen på individen. Så även på anhöriga till psykiskt sjuka. Vi, familjen, var under hela tiden inte delaktiga eller fick insyn i vad som hände, utan drabbades av ett abnormt beteende som för det mesta var dolt inom vården. Vi fick ägna oss åt att vara rädda, ledsna, förvirrade och torka blod efter självmordsförsök och hade egentligen inga vettiga referenspunkter att relatera till. Men precis innan hon dog så började vi släppas in på arenan...

Så, nog om detta, att behandlingar och synen på individen förändras över tiden är begripbart. Dock inte hur människor tappar sitt värde och sin identitet inom psykvården. Mamma var insiktsfull och lättade på bördan gentemot mig genom att begå självmord. Jag vet att hon på sitt vis försökte ta sig ifrån den instutionella vården på olika sätt men hittade ingen framkomlig väg. Dessutom var hon en människa som ingen 'stod ut med' när hon gick in i olika skov. Men hon var inte dum. Och någonstans är jag glad att det blev som det blev, att hon hittade styrkan och såg sitt människovärde och inte slutade som en av dem som artikeln handlar om."

Erikas bror tog sitt liv tidigare i år till följd av att psykvården inte förstod hur de skulle behandla honom, skriver Erika:

"Han var på ett behandlingshem och han hade även LPT (tvångsvård) men vad gjorde de för honom? Ingenting! Han låg på sin säng i princip hela dagarna i rummet han hade på behandlingshemmet, åt mat de lagade, fick gå ut själv två gånger två timmar om dagen på promenader utan övervakning, trots att vi anhöriga signalerade att han bara blev sämre, hade självmordstankar, ångest. Han var hemma hos oss i princip alla veckoslut och även dagar i veckorna på permission."

Erika och hennes föräldrar var med på familjesamtal, men de kom inte fram till något, tycker hon:

"Jag skrek på dem under sista mötet att 'Nu får ni göra något annat, min bror blir inte bättre av er vård! Vi vill att ni hittar en annan vård, gör vad som helst för jag vill inte se min bror må så här dåligt längre!' Och vad gjorde de? Ingenting. De sa så vackert att de skulle skriva en vårdplan i början på 2007 och den har vår familj ännu inte sett röken av. Jag är så arg, upprörd o vansinnig att det inte går att få ner på papper."

Under broderns sista tid sa hans samtalsterapeut: 'Jag sitter här och väntar på dig tills du vill komma till våra samtal.' Men brodern ville inte gå på några samtal längre, han ville bara bli utskriven. Erika menar att han aldrig kom ur sin psykos, trots behandling.

"Min bror blev 35 år. Han har en dotter som älskade sin pappa över allt på jorden och hon har till och med sagt att hon vill dö så hon får åka hem till pappa", skriver Erika.

Ingegerd Sundvall upprörs över att var tionde schizofrenisjuk som avlider ligger död hemma i en vecka eller mer innan dödsfallet upptäcks - år 2008.

"Inte för att jag tvivlar eftersom jag sett detta som nära anhörig, men därför att man skräms av att detta får fortgå. En schizofrenisjuk person som inte är i stånd att ta vara på sig själv, inte klarar sin hygien, sitt sociala liv eller sin vardagliga situation lämnas i ett långvarigt lidande med sjukdom, ensamhet och isolering tillsammans med sin medicinering, utan daglig verksamhet, utan någon kontakt med omvärlden."

Hon undrar om det inte är dags att börja omvärdera hur våra resurser inom vården fungerar, att det måste ses över och anpassas till de sjukas svårigheter, behov och verkliga situation.

"Kan det vara så att vården saknar kunskaper i vad schizofrenipatienter egentligen behöver? Är det så att denna grupp upplevs som 'jobbig och svårhanterlig' och att det är enklast att lämna dem därhän?
Ja, det skulle kunna vara så, som nära anhörig vet man mer om svårigheterna som finns, när inte vården räcker till, då är det vi som ställer upp, vi som måste ta ansvar. Lämnar vi psykiskt utvecklingsstörda människor vind för våg? Lämnar vi våra alzheimerpatienter ensamma?
Ingen sjukdomsgrupp har lidit sådan misär som människor med diagnosen schizofreni i sin ensamhet, i sin isolering, i sin oförmåga att kunna kommunicera på ett friskt sätt.
Psykiatrireformen bör genast ses över och omarbetas!"

Olof berättar om en granne i huset som plötsligt dök upp efter många års bortavaro, och som var svårt psykiskt sjuk och låste in sig i sin lägenhet. Det fanns ingen anhörig att höra av sig till. Vem tar ansvaret då?

"Hon vägrade öppna dörren, och de livstecken hon visade var ändlösa ångestskrik och en eller annan soppåse som släpptes ner från fönstret. Vid kontakt med psykiatrin sade man att hon vägrade underkasta sig vård och vi fick veta att hon hade en god man.
Bostadsrättsföreningen hade ingen rätt att ta sig in, polisen hade inte rätt då de tillkallats och den gode mannen hade vi otroligt lite kontakt med. Snacka om att bli glömd. Inte bara glömd av samhället i detta fall utan helt och hållet glömd. Hur går sådant här till i andra länder, undrar man ju?
Kvinnan blev ju föga förvånande sjukare och sjukare. Och slutet blev det mest ovärdiga man kan tänka sig. Efter ett fåtal månader i sin gamla lägenhet där hon inte bott på 18 år tog hon sitt eget liv. Hon löste sina egna problem så. Våra problem med en stökig granne var nu också lösta. Och sjukvårdens problem med detta patientansvar, även det var löst. Sörjd och saknad av ingen! Ingen anhörig som kan berätta hennes historia för någon."

Gillis Johansson, pensionerad psykiater i Malmö, har lång erfarenhet av psykosvård. Redan på 1950-talet jobbade han som skötare på Beckomberga sjukhus i Stockholm. Han var med när den antipsykiatriska vågen kom på 1970-talet, då psykospatienternas mammor sågs som orsaken till sjukdomen. Han var med när psykiatrin sektoriserades och sedan när psykiatrireformen antogs för 14 år sedan.

"Ingen vill väl ha tillbaka de stora mentalsjukhusen. Men det har funnits en naiv syn, där man inte har förstått vad som krävs för de svårt sjuka patienterna."
Gillis Johansson hoppar fortfarande in som timanställd överläkare i den hårt ansträngda akutpsykiatrin i Malmö. Under de senaste åren har han sett hur förändringarna och besparingarna har drabbat de psykossjuka allt mer.

"Det är många som far illa. Och trycket på de anhöriga är väldigt stort, de är helt förtvivlade. Nu skjuter man över patienter till primärvården, det finns psykossjuka personer som går dit och får sina depåinjektioner utan någon kontakt med psykiatrin."

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.