Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Insidan

”Jag älskar att prata om Johanna”

Anne-Britt Söderberg visar brandlokalen, där hennes dotter Johanna och 62 andra ungdomar dog, för skolelever. Lokalen är nu en minnesplats som förvaltas av anhörigföreningen.
Anne-Britt Söderberg visar brandlokalen, där hennes dotter Johanna och 62 andra ungdomar dog, för skolelever. Lokalen är nu en minnesplats som förvaltas av anhörigföreningen. Foto: Katarina Sellius
På fredag är det tolv år sedan den största brandkatastrofen i Sverige i modern tid. Anne-Britt Söderbergs dotter Johanna dog på Halloween­festen i Göteborg. ”Kontakten med andra anhöriga har varit en livlina”, berättar Anne-Britt.

När Anne-Britt Söderberg blev heltidsanställd på Boa, föreningen för anhöriga och överlevande efter diskoteksbranden i Göteborg, intervjuades hon av lokalra­dion. Skulle det inte bli för jobbigt för henne att ständigt bli påmind om det som hänt? undrade reportern.

– Jag kunde faktiskt inte låta bli att skratta, säger Anne-Britt. Påmind? När man har mist sitt barn, då lever man ju med det varenda dag.

– Det är som om folk tror att man ska bli ledsnare om man pratar om det. Jag älskar att prata om Johanna. Jag blir glad när någon nämner hennes namn – då har hon ju funnits.

Till helgen är det tolv år sedan katastrofen i Göteborg. Natten till den 30 oktober 1998 miste 63 ungdomar livet i en anlagd brand i en festlokal på Backaplan. Anne-Britts dotter Johanna, 16 år, var en av dem.

Sent på kvällen, inne i den fullproppade festlokalen, började några ungdomar känna att det luktade konstigt och stickande, som av rök. Antonio, Johannas kompis och före detta pojkvän, tyckte att det kändes obehagligt och försökte få med sig Johanna och hennes väninna ut från lokalen. Men flickorna ville inte lämna festen. Alla verkade ju fortsätta att dansa, det var nog bara rökmaskinen som luktade, trodde de. Antonio insisterade, men Johanna stannade kvar.

”Jag kommer sen”, blev Johannas sista ord till Antonio. Så lyder också titeln på en ny bok om Göteborgsbranden, skriven av journalisten Eva Wiklund. Där får läsaren följa Anne-Britt och Johanna under deras liv före katastrofen, ända från Anne-Britts glädje över graviditetsbeskedet fram till den fruktansvärda natten 16 år senare. Man får följa Anne-Britt och hennes familj genom chocken, kaoset och sorgen. Läsa om saknaden som aldrig tar slut, även om livet går vidare och så småningom också kan vara gott igen.

Anhörigföreningen var Anne-Britts livlina i början, berättar hon.

– Man har sådant stort behov av att träffa andra i samma situation, av att få prata om sina barn, av att försöka få svar på sina frågor om hur det gått till. Man gör det för sin egen skull till att börja med, men sedan upptäcker man att man också kan hjälpa andra. Det är en jätteskön känsla.

För Anne-Britt har det varit viktigt att ta reda på så mycket som möjligt om vad som hände, även om det har varit smärtsamt att se brandlokalen och ta del av detaljer om hur det gick till när Johanna och så många andra ungdomar omkom.

– Egentligen tror man inte att det ska vara bra, det låter kanske kons­tigt. Men man behöver alla pusselbitar, ovissheten är ännu värre. Man gör något svårt, sedan är det över och man blir lugnare. Man måste ta i sorgen, inte lägga locket på. Tiden läker inte i sig, man måste göra de jobbiga grejerna om man ska kunna gå vidare.

Anne-Britt har även visat brand­lokalen för skolklasser, berättat om branden och svarat på elevernas frågor.

– Också det gjorde jag mest för min egen skull i början. Jag hade ett starkt behov av att visa andra att så här var det, här hände det. Men sedan märkte jag ju att det blev reak­tioner, jag hade förmedlat något viktigt till eleverna.

Till en början brukade eleverna vara knäpptysta, berättar Anne-Britt.

– Men sedan började de ställa frågor, och så var isen bruten. De vågade fråga om det mesta. Mot slutet undrade de alltid: ”Har du ett foto på din dotter?” Och ja, det finns ett i lokalen, visade jag. ”Åh, vad fin hon är”, sa de. ”Är”, inte ”var”. Det kändes jättehärligt för mig.

Johannas lillebror Thomas var bara 13 år när hans syster omkom. Han var med Anne-Britt på brandplatsen under katastrofnatten.

– Han fick senare stöd i en särskild syskongrupp som ordnades av kommunen. Han kom hem och sa ”tack, mamma, för att jag fick följa med, det är värre för de andra som inte har sett”. Fantasierna blir lätt ännu värre än verkligheten.

Anne-Britt har föreläst i många olika sammanhang, bland annat om förlåtelse tillsammans med Boas vice ordförande Sheila de Vaughn.

Kan man förlåta dem som orsakat ens barns död?

När det stod klart att branden var anlagd, och så småningom vilka som utpekats som skyldiga, ökade smärtan, men också ilskan, hos många av de anhöriga. Vissa önskade att de anhörigas advokat skulle yrka på dödsstraff, som en markering.

– Det blev en stor skillnad när vi fick veta vilka killarna var, säger Anne-Britt. Jag blev upprörd, förbannad, jag kände ”vilka idioter”. Det första jag gjorde var att kolla i Johannas kalender om något av killarnas namn stod med där, om hon kände någon av dem. De fanns inte där och då kände jag ett slags lättnad.

Anne-Britt har svårt för att känna hat, säger hon.

– Hat är ett för starkt ord. Men då, i början när jag fått veta, då avskydde jag dem. Sedan, när jag fått mer information om dem, fick veta att de haft det svårt, kom hjärnan i kapp. Jag har tidigare utbildat mig om barn med särskilda behov, och jag kunde se med and­ra ögon.

Under rättegången var åhörarraden längst fram, för de åtalades anhöriga, helt tom, säger Anne-Britt.

– Då kände jag ”men det är ju synd om dem”. De hade inte begripit vad de skulle orsaka. Kusinen till en av dem dog i branden. Samtidigt kan man undra hur någon kan vara så dum. Just ”idioter” är ordet som kommer upp hela tiden när jag tänker på dem, fast det gör jag inte så ofta.

– Förlåta, ja jag vet inte riktigt. Jag kan förstås aldrig acceptera vad de gjorde. Jag skulle inte vilja möta dem. Jo, förresten, jag skulle kanske vilja prata med dem, tillsammans med andra drabbade anhöriga så att jag hade stöd runt om mig.

Tolv år har gått och sorgen efter Johanna har ändrat karaktär, berättar Anne-Britt.

– För mig var sorgen länge som en svår smärta, den låg som ett band runt mig, det gjorde ont hela tiden. Så är det inte i dag. Nu när årsdagen närmar sig känns det mer, så är det varje år.

I början tänkte hon nästan varje stund på dottern, ”tänk om Johanna varit med nu”. Numera tänker hon sällan på det viset, men hon tänker ofta på Johanna.

– Det är skönt att göra det. Jag är lika stolt över henne som tidigare, jag visar bilder på henne för nya bekanta. Jag är en änglamamma, som folk brukar säga. Men sorgen har blivit mer till vemod och saknad. Något fattas, och så kommer det alltid att vara.

Diskoteksbranden i Göteborg 1998

Branden utbröt på en Halloweenfest anordnad av en förening 29 oktober 1998. Lokalen var godkänd för 150 personer, men minst 375 unga mellan 12 och 25 år befann sig där när branden började.

63 ungdomar dog och över 200 skadades, varav 50 allvarligt. Cirka 60 unga fördes ut av rökdykare. De flesta som avled på plats hade brännskador, men den vanligaste dödsorsaken var rökskador.

Polisen förhörde runt 1 400 personer. I början av år 2000 häktades de misstänkta, fyra pojkar 17–19 år. ”Ledaren” hade enligt vittnen sagt att han skulle ”förstöra” festen om han inte kom in gratis. Alla fyra dömdes för grov mordbrand, överklagade domen men straffen skärptes i hovrätten. Den yngste dömdes till sluten ungdomsvård i tre år. ledaren fick åtta års fängelse och de två övriga sju år.

Föreningen Brandoffrens anhöriga, Boa

Anne-Britt Söderberg var med och startade föreningen Boa (Brandoffrens anhöriga) efter diskoteksbranden i Göteborg.

– Det var nog en lärdom från ”Estonia”-katastrofen, att det var nödvändigt med en förening för oss efterlevande. Vi startade den ganska snabbt, säger Anne-Britt.

Föreningens syfte är att ge stöd åt dem som på olika sätt blivit drabbade av branden, och att arbeta förebyggande mot anlagda bränder. Även de som berörts av andra bränder är välkomna.

Föreningen vill ta till vara erfarenheterna från brandkatastrofen, både för att hjälpa andra drabbade och för att öka kunskaperna om katastrofer i samhället. Medlemmar håller bland annat föreläsningar, och ungdomar som överlevde branden har visningar av brandlokalen som bevaras som en minnesplats.

På fredag, 29 oktober, har föreningen öppet från 16 till 02. Klockan 23.45 hålls en tyst minut och 63 ljus tänds till minne av de ungdomar som dog i branden.

Läs mer på boaforening.se

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.