Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Insidan

”Jag använder kroppen för att minnas texten”

Foto: Caroline Tibell/Scanpix

När skådespelaren Gunilla Röör lär in en text måste hon ”få in den i kroppen”. Ibland rullar hon runt på en matta när hon repeterar. Men det handlar inte bara om att lära sig utantill, utan om att verkligen förstå texten, säger hon.

Att kunna lära sig en text utantill är ingen särskild medfödd begåvning som man måste ha för att kunna bli skådespelare.

– Det handlar bara om att jobba stenhårt, som ett djur, säger skådespelaren Gunilla Röör.

Hon är aktuell med Kristina Lugns pjäs ”Stulna juveler” på Stockholms stadsteater. I den har hon motspelare som hjälper henne att minnas texten genom att haka på med sina repliker. I nödfall finns alltid en sufflör som hon kan gå fram till.

Hur gör ni skådespelare för att komma ihåg en text?
– Det är väldigt olika och det finns ingen gemensam ”metod”. Men för min del, om jag inte är ensam på scenen, handlar det om att jag hakar på de andra. I vanliga fall skickar vi ju stickrepliker som hjälper oss att minnas. På scenen använder vi också rörelsemönster att hänga upp texten på. Jag kanske står på höger eller vänster sida på scenen – och det kan få mig att minnas vad jag ska säga.

För bara något år sedan lärde sig Gunilla Röör tvåtimmarsmonologen ”Gertrude Stein Gertrude Stein Gertrude Stein” som hon sedan framförde kväll efter kväll på samma scen. Det var en speciell utmaning eftersom hon var helt ensam på scenen.

Dessutom skulle hon till stora delar sitta stilla på scenkanten, i nästan en timme, innan det blev paus. För att därefter köra monologen ytterligare en timme.

– För att klara det fick jag verkligen testa mig fram hur jag skulle göra.

Gunilla Röör börjar alltid med att läsa texten om och om igen som hon ska lära in, och samtidigt anteckna. Men det räcker inte. För att hon ska känna sig trygg med sin karaktär och för att gestaltningen ska fungera måste hon alltid kunna improvisera, till exempel om det händer något oväntat i salongen.

För att veta att texten sitter oavsett vad som händer måste hon ”få in texten i kroppen” som hon uttrycker det.

– Låt säga att jag kunde några meningar utantill. För att se att de verkligen satt tog jag bort texten och rullade runt på en matta. Bara då kunde jag vara säker på att jag lärt mig texten.

Eftersom vi gör den här intervjun per telefon frågar vi om vi får komma och se hur det kan se ut när hon rullar runt och repeterar på en matta.

– Svar nej, det går inte, det blir för personligt, säger hon och skrattar.

Gestaltningen av en text går inte bara ut på att förstå och analysera den intellektuellt. Skådespelare måste också ha en fysisk förståelse och kunna ”föda fram texten”, menar hon.

– På stan kanske någon har sett mig gå runt och mumla på en text. Det gör jag för att vara säker på att jag, även om jag får en tegelsten i huvudet, ska minnas texten.

Om inte texten sitter på flera olika nivåer blir det svårt att improvisera om det skulle hända något oväntat, menar Gunilla Röör.

– Ibland måste man kunna göra ett blixtsnabbt val att antingen ignorera det som händer eller utnyttja situationen och så att säga baka in den i pjäsen.

Första gången som en mobil ringde i publiken när hon gjorde Gertrude Stein tystnade hon bara och lät den ringa färdigt innan hon fortsatte med föreställningen.

– Det skapade ett minne som jag sedan kunde utnyttja nästa gång det hände.

Andra gången vände hon sig helt lugnt mot personen som letade febrilt efter sin ringande mobil och sa: ”Tänker du stänga av den där någon gång, eller?”

– Publiken började såklart skratta. Men det var jobbigt för den här personen som blev alldeles röd i ansiktet. Men det struntade jag i eftersom min rollkaraktär, Gertrude, aldrig hade gått med på att bli avbruten på det där sättet.

– Så jag fortsatte säga: ”Kan du inte sätta den på vibration?” Det blev roligt och passade i föreställningen eftersom Gertrude ju var lesbisk.

Det är bara när man är trygg med de olika nivåerna i en pjäs som man kan improvisera på det sättet, menar Gunilla Röör.

– Det finns de som efter en föreställning kan säga: ”Vad duktig du är som har lärt dig allt det där utan­till”. Det tycker jag är att ha fördomar mot det här yrket, som ju handlar om att låta rollkaraktären bära innehållet, betydelsen.

Men vad är det egentligen som händer med dig när du så att säga har fått in pjäsen i blodomloppet?
– Förståelsen fördjupas på något sätt och gör att jag får syn på nya saker som jag inte såg tidigare. Men man ska inte överdriva och tro att det blir några enorma förändringar. Det är inte ens säkert att publiken skulle märka någon skillnad. Men man kanske får in litet mer humor eller allvar.

– Plötsligt kan man få mikroupplevelser och känna ”oj” och ”aha, just det!”.

Många memorerar texter genom att se det som händer i bilder. Det tror Gunilla Röör kan vara svårt för en skådespelare som måste lära sig texten ordagrant.

– Det funkar inte för mig. Jag rullar hellre runt på en matta. Då får jag smak- och känselminnen. Då kan jag också känna när jag kan ta en paus i texten, kanske snubbla eller utnyttja kroppen på något vis när jag står på scenen.

– Ibland kastar jag en boll mot en vägg och låter texten följa med i rytmen. Det är också ett sätt som kan förbereda mig för att kunna utnyttja det som senare kanske händer i salongen.

Gunilla Röör har arbetat som skådespelare i mer än trettio år. Hur påverkas hon av gamla texter som sitter kvar i systemet?
– Jag brukar säga att man sitter på stora berg av olika skal. Jag minns roller men inte hela texter, kanske är det någon sekvens, en stämning eller en doft.

”Skriver du över” gamla texter i minnet när du lär dig nya?
– Jag vet inte, en hårddisk måste väl göra sig av med information för att kunna lagra mer. Men om jag tar upp en gammal text, eller om en pjäs ligger nere några månader, så fastnar den jättefort när jag börjar om med den. Samtidigt som förståelsen blir lite annorlunda, den förändras lite som i ett långkok, smakerna fördjupas.

Gertrude Stein-monologen inleds med: ”Oväsentlig musik då och då. Oväsentlig musik då och då musik. Tillfälligt då och då oväsentlig musik och tillfälligt.” Gunilla får testa några gånger innan hon är säker på att det är rätt meningar.

Men de sitter alltså fortfarande kvar i ditt minne ett år senare?
– Ja, det var sådana där fraser jag rullade runt med på golvet. Hur ska jag göra för att bli den där ordkonstnären och få publiken att hänga med i det här musikaliska äventyret? Gertrude Stein var ju ordkonstnär och gjorde ju med språket vad Picasso gjorde med bilden. Hon sprängde det. Det är på ett sätt obegripliga men samtidigt glasklara fraser.

Fakta:Gunilla Röör

Ålder: 54 år.
Yrke: Skådespelare, anställd på Stadsteatern i Stockholm. Adjungerad professor i scenisk gestaltning vid Göteborgs universitet.
Bor: Hägersten i Stockholm.
Aktuell: I Kristina Lugns pjäs ”Stulna juveler” på Stockholms stadsteater, där Gunilla Röör även regisserat ”Felicia försvann”.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.