Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Insidan

”Jag är livrädd för att min dotter ska välja att bli vittne”

Foto: Peter Claesson

Det tog tre försök innan Althéa Gagliano klarade av att lämna Jehovas vittnen. När hon till slut tog steget förlorade hon kontakten med hela sin familj och gamla vänner. I dag har hon helt tappat sin gudstro. ”Den Gud jag lärde känna är en skitstövel”, säger hon.

När det skulle julpysslas i klassrummet fick Althéa Gagliano gå ut i korridoren. När någon klasskamrat fyllde år och eleverna stämde upp i gratulationssång fick hon resa sig och gå ut igen. Och när det på lördagen var dags för kalas fick hon stanna hemma, varje gång. Just detta, att alltid bli bjuden men aldrig få gå på kalas, var det jobbigaste med att som barn vara ett Jehovas vittne, minns Althéa Gagliano. I övrigt led hon inte. Hon var en ensamvarg som trivdes bäst hemma på sitt rum.

Genom hela tonårstiden valde hon att sy och läsa framför att festa och hångla, som de andra tonåringarna i skolan gjorde. Hon gick runt i Varberg och knackade dörr, erbjöd Jehovas vittnens tidskrifter och predikade som hon förväntades att göra.

Först när hon hade fyllt 18 år började Althéa på allvar att reflektera över sin tillvaro. Sommaren efter studenten påbörjades vägen ut ur vad hon i dag kallar för ”en sluten sekt”. Första steget var när hon blev förälskad i en man på sommarjobbet, och mitt i glädjeyran författade ett brev till församlingen: ”Jag har blivit kär, jag har haft sex och vill nu flytta till Värmland. Ni borde utesluta mig ur församlingen”, skrev hon. Det dröjde inte många dagar förrän Althéa blev körd till psykakuten.

Psykisk sjukdom var förklaringen till alla snedsteg i församlingens ögon, och Althéa, som inte vågade berätta för läkarna om sin frustration och hårt hållna uppväxt, gick på samma linje. Äldstebröderna, de som bestämmer i varje församling, förlät Althéa efter en offentlig tillrättavisning. Hon blev kvar i Jehovas vittnens grepp, gifte sig med ett annat vittne och ”fogade sig”, som hon själv säger. Men under sommaren efter studenten hade en tanke planterats och snart skulle hon försöka lämna församlingen igen.

I dag är Althéa Gagliano 26 år och bor kvar i Varberg där hon växte upp. Vi träffas på ett gammalt arbetarkafé i Göteborg. Hon avslutade sin utbildning inom sömnad och mönsterkonstruktion, här i Göteborg, i maj 2012. Sedan dess har hon arbetat som designassistent i Varberg men är för tillfället arbetslös. Det har gått två och ett halvt år sedan hon lämnade Jehovas vittnen. Redan som 20-åring var hon på väg att lämna församlingen en andra gång. Då för att hon under en folkhögskoleutbildning hade blivit förälskad i en kvinna.

– Första och enda gången, mycket oväntat, men att jag ens kunde bli förälskad i en tjej fick min hjärna att än en gång gå i spinn. Jag kunde inte stå för Jehovas vittnens syn på homosexualitet, men även den gången hamnade jag åter i fållan, säger Althéa Gagliano.

Två år senare, hösten 2009, fick hon och hennes make en dotter. Tankarna som hade präglat henne under de senaste åren accelererade nu. Först reagerade hon på församlingens fördömande syn på homosexualitet, senare på det faktum att alla människor som inte ”tjänade den sanne guden” kort sagt skulle avrättas på den yttersta dagen.

– Det där var jobbigt, att så många bra människor skulle avrättas av Gud för att de inte tror på rätt sätt. Jag började få mycket svårt att acceptera det. Jag har alltid tyckt om andra människor och att jag skulle vara bättre än någon annan hade jag svårt att förstå, säger Althéa.

– När jag hade fått mitt barn blev allt ännu tydligare. Plötsligt förväntades jag välja min Gud och tron framför mitt barn, vilket var otänkbart på alla sätt. Skulle något hända mitt barn skulle jag inte få ge henne den läkarvård hon behövde. Och om barnet en dag väljer en annan tro måste jag vända det ryggen. För en 22-åring var det väldigt mycket insikt på en gång. Då bestämde jag mig igen för att lämna församlingen, jag kunde inte stå för någonting i deras tro längre och kunde inte ha den stämpeln på mig.

Althéa var inte lika impulsiv den gången. Det tog ett år av tänkande efter det att barnet hade fötts och sedan ytterligare ett år av mental förberedelse. Hon trappade ned på allt umgänge med gamla vänner och släktingar. Hon började ”försvinna”. Samtidigt påbörjade hon en kurs på universitet för att medvetet knyta nya kontakter och bygga nya relationer utanför församlingen. Våren 2011 skrev hon ett nytt brev till äldstebröderna i församlingen.

– Jag blev kallad till ett möte där tre av dem försökte övertyga mig att ändra uppfattning. Men jag sa som det var, att jag inte kunde stå för församlingens åsikter och att jag som är en konsekvent person måste vara sann mot mig själv. Mötet avslutades med en varning. ”Det är hårt där ute, var beredd på det”, sade de. Men jag höll inte med, jag såg inte alla andra människor som onda.

Det är länge sedan hon träffade sina föräldrar och sina syskon. Hon har stött på föräldrarna ibland, men de har ignorerat henne. När en församlingsmedlem lämnar Jehovas vittnen ska familjen ta avstånd, det visste Althéa men säger att det inte är något man helt kan förbereda sig på.

– Enligt min familj och församlingen är jag en avfälling. De tycker att jag är arg, bitter, aggressiv och ett hot mot Jehovas vittnen. Aggressiv är jag verkligen inte, men visst är jag periodvis arg. En sådan här situation tar tid att acceptera. Jag måste acceptera, men jag kan inte respektera den inställningen. Lika lite som jag respekterar att någon spränger sig själv i bitar för sin religiösa tro.

Hur hanterar du saknaden av familj och vänner?
– Jag försöker fylla saknaden med andra människor, men det finns aldrig någon som kan ta ett syskons plats. Några släktingar lämnade lyckligtvis församlingen nyligen, så vi är den nya familjen nu. Och så har jag min dotter. Hon har kontakt med min familj, genom sin pappa, även om jag egentligen inte vill det. Hon är fyra år nu och jag ser inte fram emot att hon ska börja förstå. Jag är livrädd för att hon ska växa upp och välja att bli vittne, det skulle betyda att hon måste välja bort mig.

Med din erfarenhet, hur ser du på religionsfriheten i Sverige?
– Jag är inte så förtjust i religion, numera är jag ateist. Jag har släppt min tro helt och hållet, den Gud jag lärde känna är en skitstövel. Han har ingen rätt att regera. Troligen finns han inte och gör han det så struntar jag i honom. Nu läser jag mer om biologi och evolutionsteori, sådant som varit förbjudet under min uppväxt och det som jag så fint har tvingats ignorera i skolan. Men religionsfrihet, jo, den måste finnas. Tar vi bort den så tar vi samtidigt bort yttrandefriheten och den behövs. Däremot borde samhället ha bättre koll på den här typen av slutna sekter.

Var finner du din styrka i dag?
– I mitt barn, i mitt intresse för sömnad och konstruktion och i min karl. Jag behöver alla de energierna för att leva. Man behöver egentligen inte så mycket mer, man klarar sig bra på kärleken från ett barn och från en vuxen människa.

Fakta:Jehovas vittnen

Jehovas vittnens läror bygger på Bibeln men avviker i flera avseenden från den bibeltolkning som företräds av de dominerande kristna riktningarna. Jehovas vittnen avvisar också allt samarbete med andra religiösa grupper och betraktas därför ofta som en sekt.

En central uppfattning är att striden mot Satan och hans krafter slutgiltigt kommer att avgöras i slaget vid Harmagedon, enligt Uppenbarelseboken 16:16.

Rörelsen växte fram på 1870-talet under ledning av amerikanen Charles Taze Russell.

Etableringen i Sverige skedde under 1800-talets sista år.

Jehovas vittnen vägrar bland annat blodtransfusioner och firar inte varken jul eller födelsedagar för att man uppfattar detta som hedniska sedvänjor.

Källa: NE

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.