Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Insidan

”Jag fick inte ta farväl av morsan”

”Mamma hade cancer i åtta år, men jag förstod ändå inte på riktigt att hon faktiskt skulle dö”, säger Martin Wallin, 22 år.
”Mamma hade cancer i åtta år, men jag förstod ändå inte på riktigt att hon faktiskt skulle dö”, säger Martin Wallin, 22 år. Foto: Fredrik Funck
Martin Wallin var 16 år när hans mamma dog i cancer. Han är en av många unga som vuxenvärlden överger mitt i sorgen. ”Jag tryckte bort det som gjorde ont och sade att allt var okej”, berättar han.

Varje dag förlorar tre barn i Sverige sin mamma eller sin pappa på grund av cancer.
Martin Wallin vet hur det känns. Han kände sig fullständigt övergiven när hans mamma hade gått bort.

– Farsan hade förlorat en fru och mormor en dotter, de hade fullt upp med sig själva. Och om någon ändå frågade hur jag mådde svarade jag ”Det är cool” – fast både jag och världen skakade.

Han hade just fyllt åtta år när hans mamma plötsligt fick kramp i magen. Ett halvår senare fick hon sin diagnos: livmodercancer.

– Jag blev rädd och stökade i skolan, berättar Martin. Men morsan lugnade ner mig trots att hon var livrädd.

Läkarna tog till hela arsenalen för att hejda sjukdomsförloppet, och tidvis såg de ut att lyckas. Men bakslag följde på framgång; den starka oron i familjen blev något normalt i Martins liv.

– Varje gång morsan och farsan kom hem från doktorn och var ledsna igen började jag gråta. Allt blev svart … Till sist bad jag dem att inte berätta allt för mig.

Hans mamma försökte i det längsta fungera som en vanlig mamma.

– Hon var den bästa mamman, men under det sista halvåret låg hon oftast på soffan och sov. Det blev mer och mer deppigt hemma, så jag började hålla mig undan.

Martin anade tidigt att hans mamma inte skulle överleva.

– Men jag pushade undan det där, och när jag var fjorton, femton år började jag umgås med äldre och tuffare killar. Vi var ute på nätterna, drack alkohol och gick på fester. Jag gjorde nästan vad som helst för att slippa vara hemma.

Inte förrän sensommaren 2003 förstod han på riktigt att hans mamma faktiskt var på väg att dö. Hon hade genomgått en lång rad operationer och nästan börjat tro att cancern var besegrad – men plötsligt blev hon sämre igen.

– Cancern hade spridit sig, och hon hostade sjukt mycket, berättar Martin. Men jag höll inne med mina frågor. Jag hade just börjat i musikgymnasiet och fått en massa sköna polare, jag skulle bli rap­stjärna!

Han var knappt närvarande vid de allvarliga samtal hans föräldrar drog in honom i.

– Vi pratade om begravningen och om hur allt skulle bli när morsan var död. Jag var mest orolig för hur farsan skulle klara sig, jag tänkte att någon måste ju vara stark. Och jag kände att allt kunde braka ihop för mig om jag började engagera mig på riktigt.

Martin sov oroligt natten till den 2 december 2003. Han hade varit på fest i Södertälje och övernattade som vanligt hos en kompis. Vid åttatiden vaknade han av att hans pappa ringde.

– Han sade att han ville komma och hämta mig, och i bilen berättade han att mamma var död. Han hade vaknat av en duns när klockan var tolv över två, och hon var redan död när han hittade henne i badrummet. Det blev alldeles svart omkring mig … Det enda jag såg var vägen framför bilen.

Hon var redan bortforslad när han kom hem.

– Jag hade inte fått chansen att säga farväl till mamma, och det gjorde mig väldigt arg. Visst, jag hade fått veta att hon var dödssjuk, men jag fattade ju inte att hon var så dålig!

De besökte henne dagen därpå. Martin tittade länge på hennes ansikte och tog hennes hand i sin.

– Jag skrev en sång om morsan och sjöng den på begravningen. Men sen var det väl färdigt med sörjandet, tänkte jag. Och nästan ingen frågade hur jag mådde.

Musik och uteliv var det enda han hade i huvudet under månaderna som följde, säger han.

– Jag kände mig så ensam … Farsan satt och hängde i vardagsrummet, och om jag var hemma låg jag i mitt rum och var helt avtrubbad.

Ibland anförtrodde han sig åt en kompis, men i huvudsak förträngde han vad som hade hänt.

– Jag var ute på nätterna och stökade. Något drev mig att göra farliga saker, jag ville väl veta om morsan skulle skydda mig.

Han skärpte sig i trean i gymnasiet och lyckades få ett hyfsat studentbetyg.

– Men sen var det något som lossnade. Jag fick helt galna vredesutbrott, allt blev svart och efteråt var allt grått … Morsan fanns inte längre, hon som alltid hade trott på mig och plockat upp mig.

Det var då han hittade kortet han hade fått av kuratorn på Stockholms sjukhem, kliniken som hade haft ansvaret för vården av hans mamma. Han ringde och fick vara med om en serie gruppsamtal mellan tonåringar och unga vuxna som hade något gemensamt: de hade förlorat en förälder.

– Det var jäkligt bra. Jag fattade att jag inte var ensam och att alla mina konstiga och svåra känslor var okej.

Nu är Martin 22 år. På dagarna jobbar han som fritidsledare i en skola, och kvällstid hoppar han in som bartender på ett hotell.

– Jag har alltid något på gång, för jag vill aldrig vara ensam. Det gjorde så ont att vara ensam när morsan hade dött, och det hänger kvar.

Han har haft flera flickvänner men aldrig låtit någon komma riktigt nära.

– Jag har haft svårt att tåla deras mänskliga brister, jag kanske omedvetet jämför dem med morsan … Och den jag släpper in kan ju försvinna. Precis som morsan gjorde.

Han säger att hans mamma var en krigare, och han verkar vara likadan själv.

– Men självkänslan sviktar ­ibland. Jag klarar inte motgångar, då känner jag mig helt värdelös. Som tur är har jag farsan. Och jag ringer till min kusin ibland, hon tar hand om mig.

Han saknar sin mamma, men numera tänker han inte så ofta på henne.

– Jag har ju fullt upp med musiken och med att jaga jobb och framtid. Fast hon finns hos mig ändå. När jag har gjort något bra vill jag alltid visa upp det för henne. Och hon ser väl, på sitt vis.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.