Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

”Jag har inte ångrat mig en sekund”

Foto: Nicklas Blom

Sofie Åberg har valt att sterilisera sig för att inte riskera att bli gravid. Att hon inte vill ha egna barn tas sällan på allvar och hon möts ofta av högljudda protester.

Den tredje december 2009 klev Sofie Åberg in i operationssalen på sjukhuset i Göteborg, där hon pluggade. Hon var 28 år och hade i flera år sett fram emot att få göra det här ingreppet som skulle göra henne steril, barnlös för all framtid.

Hon var säker på sin sak och kände ett inre lugn. Det som överraskade henne var vänligheten hos sjuksköterskorna och narkospersonalen som mötte henne.

– De var så otroligt gulliga och vänliga. ”Lägg dig här”, ”oj vilka kalla händer du har, ta min hand ska jag värma dem”. Jag trodde nog att de skulle vara artiga och professionella, men inte så här varma och snälla.

Varför trodde du inte det?
– Därför att jag alltid har stött på så mycket protester när jag sagt att inte vill ha barn: ”Nähä, och varför inte det?!” Jag hade en föreställning om att de skulle tycka att det jag gjorde var fel. Normen att skaffa barn är så stark att jag trodde de skulle stämpla mig som udda, säger Sofie Åberg.

Några timmar senare blev hon vänligt väckt av personalen och trodde nästan att hon hade drömt alltsammans. Men ett litet snitt under naveln och ett ovanför blygdbenet var det yttre beviset på att hon hade genomgått en operation där hennes äggledare bränts av så att äggen inte kan ta vägen ned i livmodern och bli befruktade. I stället löses de upp i kroppen.

– Nu är det över, jag har gjort det, tänkte Sofie och åkte hem.

Sofie Åberg bor i Edsåsdalen i Åre kommun tillsammans med sin sambo Jan Andersson. I dag har det gått fyra år sedan ingreppet och hon har inte ångrat sig en sekund, inte ens om hon ansträngt sig.

– Jag har tänkt, och verkligen försökt föreställa mig känslan av hur det skulle vara om jag ångrade mig. Men nej.

Hur kan du vara så säker?
– Jag har gått omkring med känslan av att jag inte vill ha barn så länge jag kan minnas. När jag och mina tjejkompisar på gymnasiet kom in på frågan om barn sa jag hela tiden att jag inte ska ha några. ”Äh, Sofie, du kommer att ångra dig, du är alltid så anti.”

Men hon har aldrig ändrat sig. När Sofie var 22 år frågade hon en läkare om hon kunde få sterilisera sig, men han sa blankt nej. Om han hade sagt ja är hon inte säker på att hon hade velat göra operationen i alla fall. Det finns en anledning till att man satt en åldersgräns, menar hon.

– Det finns säkert 22-åringar som är mognare i sitt beslut än många 25-åringar. Men jag tror verkligen att det är bra om man har hunnit göra litet av varje i livet innan man beslutar sig. En 18-åring kanske inte har testat att ha någon fast ”familjebildning”, då kan det vara svårt att veta vad man säger nej till.

Sofie Åberg har vänner som tidigare har sagt att de inte vill ha barn, men som i dag är de mest fantastiska familjemänniskor med partner och som inte skulle kunna tänka sig att vara utan sina barn.

– Därför är det så viktigt att vänta så man hinner bekanta sig med känslan och leva med den några år. Men visst, man kan aldrig veta när man väntat tillräckligt. Till och med jag kan ändra mig, trots att jag i dag är så säker.

Sofie har tät kontakt med andras barn, både privat och på jobbet. Det gör att hon har bättre förutsättningar att veta vad hon säger nej till, menar hon. Som bibliotekarie har hon till exempel ansvar för bebis- och förskoleverksamhet och ett skolbibliotek. Hennes syster fick dessutom en son för bara några veckor sedan.

– När jag håller honom känns det verkligen helt fantastiskt. Jag är väldigt bra på att sköta markservicen. Jag kan köpa kläder, laga fika, läsa godnattsagor.

Trots det får hon ofta frågan om hon inte tycker om barn.

– För mig är det mer att jag tycker om individer. Barn är lika viktiga som alla andra.
Den vanligaste reaktionen hon stötte på innan hon steriliserade sig var att hon inte blev tagen på allvar. De flesta intog en litet överseende attityd där de klappade henne på huvudet och sa att hon kommer att ändra sig.

En annan reaktion, som är litet svårare att urskilja, kommer av föreställningen att livet går ut på att reproducera sig, att det är själva meningen med människans existens. Sofie undrar varför den föreställningen fortfarande är så stark eftersom ingen i dagens samhälle egentligen behöver egna barn som ska ta hand om dem när de blir gamla.

– Och även om det fanns ett sådant behov, är det inte säkert att jag skulle vilja ändå.

Det händer också att Sofie får frågan om hennes ställningstagande bottnar i en rädsla för graviditeten och förlossningen. På sätt och vis stämmer det eftersom hon inte ser fram emot slutmålet, att få ett barn. När hon har frågat sin syster och andra som varit gravida om de inte är oroliga, har de svarat att ”ja, men vad är några timmars smärta mot ett helt liv med glädje?”.

– Den som ser fram emot resultatet kanske tycker att det är värt det. Men jag har mer associerat en graviditet med Alienfimerna, säger Sofie och skrattar.

– Jag kan helt enkelt inte förlika mig med tanken på att det skulle ligga en liten varelse i min kropp. Fast när syrran var gravid var det med en litet skräckblandad förtjusning som jag inte kunde hålla händerna borta från hennes mage.

Sofie Åberg medverkar i antologin ”Ingens mamma” (Atlas förlag) som kommer ut i dagarna. Hennes bidrag är en bearbetning av ett blogg­inlägg som hon skrev efter operationen. Trots att det har gått fyra år får hon fortfarande uppskattande mejl från kvinnor som skriver att de inte hittat någon detaljerad information om ingreppet.

– Trots att det var en ”okänd” blogg så var det många som lyckades hitta den. Det måste bero på att det inte finns så mycket bra information om det här.

Sofie har själv letat efter personliga berättelser om och av kvinnor som har steriliserat sig av egen vilja. Att hon inte har hittat någonting tror hon beror på att självvald sterilisering är något av ett tabu.

En fråga hon fick från läsarna var ifall hon tyckte att man skulle berätta för sin pojkvän att man ville sterilisera sig. Hon svarade att det är en självklarhet, så att den andra inte går och hoppas. När Sofie träffade Jan gjorde hon tidigt klart för honom att hon inte ville ha några egna barn.

– Han hade kunnat säga att okej, då är jag inte intresserad av att fortsätta. Det hade såklart varit jobbigt eftersom vi älskar varandra. Men han sa redan från början att det är min kropp och mitt beslut.

Är du inte rädd för att bli ego­trippad?
– Jo, men varför skulle jag inte kunna vara det? För mig är det inget konstigt med att inte vilja dela sin tid med ett barn som är beroende av en. Jag vill hellre samla min energi för att kunna hjälpa de barn jag träffar på jobbet.

– Förresten kan jag tycka att det är minst lika själviskt att skaffa barn. Jag känner många fantastiska föräldrar. Men jag har också träffat de som har skaffat barn utan att ändra sin livsstil det minsta. Jag tycker att fler verkligen borde tänka igenom varför de vill skaffa barn, om det är för att de verkligen vill ha dem, eller för att det är en norm.

Så hur har livet förändrats sedan du steriliserade dig?
– Den enda skillnaden är att jag inte behöver vara nervös för att bli gravid, även om jag är medveten om att skyddet inte är hundraprocentigt. Ett ägg kan leta sig ned och bli befruktat, även om det är väldig osannolikt.

Eftersom hon är 32 år och befinner sig i den ”perfekta” åldern för att få barn, får Sofie ofta frågan om det inte är dags. När hon svarar att hon inte kan för att hon är steril, blir den som frågat ofta alldeles skakis och rädd för att ha trampat på en öm tå. När hon då säger att hon har valt det själv, kan de bli chockade och provocerade.

– Den som säger att den vill ha barn men inte kan få bemöts med större respekt än den som säger att den inte vill.

Fakta: Sofie Åberg

Ålder: 32 år.
Yrke: Bibliotekarie.
Uppväxt: Brattland, Åre kommun.
Utbildning: Glasblåsare vid ­Orrefors glasskola och Bibliotekshögskolan.
Bor: Edsåsdalen i Åre kommun, Jämtland.
Familj: Sambon Jan Andersson, föräldrar, två systrar och stor släkt.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.