Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

”Jag har lärt mig mycket om försoning”

Catharina Dicander vid sjön Runn i Dalarna. Vattnet och den vackra naturen gav henne styrka under de svåra åren. Nu har hon nått försoning och har kunnat lägga det som hände bakom sig.
Catharina Dicander vid sjön Runn i Dalarna. Vattnet och den vackra naturen gav henne styrka under de svåra åren. Nu har hon nått försoning och har kunnat lägga det som hände bakom sig. Foto: Per Eriksson

Präster och chefer i Svenska kyrkan har fortfarande för dålig kunskap om den psykiska och sociala arbetsmiljön, säger Catharina Dicander. Hon blev avstängd från sitt arbete som församlingspedagog och det tog lång tid innan hon återvann krafterna.

Catharina ”Cathis” Dicander hade arbetat länge i skolans värld när hon fick möjlighet att byta bana. Som församlingspedagog upplevde hon förmånen att få arbeta med hela människan, både ur ett kroppsligt och andligt perspektiv, säger hon.

– Tjänsten var nyinrättad och tillsammans med en kvinnlig präst utformade jag den med tonvikt på livsfrågor. Jag kom att ha många samtal med barn, skolelever och vuxna om moral och etik. Min chef, den kvinnliga prästen, stöttade mig och arbetet kändes meningsfullt.

Läs mer: Läsarbrev om mobbning – ”Miljön inte själva orsaken”

Så fick Catharina Dicander en äldre präst som chef, en man som redan börjat trappa ned inför sin pension. Han gjorde Catharina till sin högra hand och hon blev därmed en informell ledare i arbetsgruppen. Det blev början till en resa som slutade med att hon tvingades bort från sin tjänst.

Nyligen avslöjade DN på nyhetsplats att Svenska kyrkan betalat ut stora belopp i avgångsvederlag för att bli av med ”obekväm” personal. Catharina Dicander menar att det fortfarande finns stora brister i utbildningen av präster. De får ingen bra vägledning i arbetsmiljöfrågor och hur de ska behandla sina anställda.

Läs mer: Andra delen i serien – ”Individen står ofta helt ensam”

– Snart femton år har förflutit sedan jag dramatiskt fick lämna min arbetsplats för att sedan aldrig komma åter. Jag kämpade länge för att få upprättelse. Det stal min livskraft. Efter ett halvt års mörkläggning blev det känt att jag blivit avstängd på felaktiga grunder. Senare tilldömdes jag avgångsvederlag och skadestånd, säger Catharina Dicander.

Hon är en av flera personer som finns med i den nyutgivna boken ”Bakom leendet” (Carlssons förlag). Författaren Börje Eriksson intervjuades i går på Insidan om hur han ser på de skadliga processer i arbetslivet som drabbar enskilda.

Läs mer: Första delen i serien – ”Lasses död var så helt igenom meningslös”

– Mitt engagemang för den psykosociala arbetsmiljön har fört mig samman med många personer som råkat illa ut och som brinner för att stoppa orättvisor på jobbet och stötta dem som råkat illa ut. Börje är en av dem, fortsätter Catharina Dicander.

Hon bor i Aspeboda som ligger mellan Borlänge och Falun i Dalarna. Det lilla samhället har cirka 1 300 invånare och de flesta känner till varandra.

– Jag började arbeta som församlingspedagog 1986 efter en lång lärargärning på gymnasiet med fokus och samhällskunskap och livskunskap. Tillsammans med min kvinnliga chef byggde jag upp en fin verksamhet i vår lilla församling. Det är jag fortfarande stolt över.

Men efter att den kvinnliga chefen ersatts av den äldre manlige kollegan förändrades allt. Arbetsveckorna blev långa med många övertidstimmar. Catharina fick jobba hårt och ta ansvar för frågor som egentligen låg på hennes chefs bord, han var ju församlingens präst, säger hon.

– Efterhand märkte jag att en viss avundsjuka smög sig in i arbetsgruppen jag tillhörde. Jag började må dåligt av stämningen och blev till slut sjukskriven för en utmattningsdepression. Det här var 1996. Jag blev syndabock i en kyrklig organisation där det saknades gott ledarskap, riktlinjer och struktur. Alla problem sopades under mattan och det rådde en falsk ”godhets­kultur”.

Efter ett års sjukskrivning kunde Catharina Dicander återvända till arbetet som församlingsassistent. Dock utan att kyrkan stått för någon som helst rehabilitering. Under frånvaron hade det inte skett någon förändring av klimatet i arbetsgruppen, men en ny ung präst hade tagit över i församlingen.

– Jag upplevde honom som väldigt konflikträdd och att han stoppade huvudet i sanden. Han gjorde ingenting för att lösa problemen.

Under en fortbildningskurs arbetade Catharina Dicander med ett examensarbete som innehöll förslag på ett gemensamt målarbete i arbetsgruppen. Efter en semesterresa bad hon om ett möte för att diskutera igenom sina tankar kring detta och sin arbetsinstruktion.

– När jag kom till mötet satt min chef där och hans chef, en kyrkoherde. De förklarade att jag kunde välja mellan att sjukskriva mig och att med omedelbar verkan bli avstängd från arbetet. Jag fick höra att medan jag varit på semester hade tre kolleger skrivit ett brev om att de upplevt problem med att samarbeta med mig under lång tid. Eftersom jag inte var sjuk vägrade jag att sjukskriva mig – då menade de två cheferna att en avstängning var det enda alternativet.

Det här hände hösten 2000. Catharina Dicander kände sig kränkt och sviken, blev sjuk på riktigt och hon visste inte om hon ville leva längre, berättar hon. Utan stödet från familjen, vänner och många i församlingen hade hon inte klarat sig.

Vad gör du i dag?

– Jag är pensionär sedan 2007 och är aktiv i församlingen här i Aspeboda. Till slut fick jag frikostig handledning och terapi genom arbetsgivarens försorg. Då fick jag mer kunskap om min egen roll i det som hänt, när jag utan att säga ifrån lät mig bli prästens högra hand. Och alla berörda kolleger har bett om ursäkt muntligt eller i brev. Vi har kunnat förstå vad som hände och lägga det svåra bakom oss.

Prästerna då?

– Den äldre prästen kan jag möta i goda samtal liksom övriga kamrater. Den yngre prästen slutade och det finns ingen anledning att ha kontakt med honom. Chefsprästen som höll i yxan när jag avstängdes fick sluta sin tjänst och är numera avliden.

Den bästa upprättelsen Catharina Dicander fått är dock att församlingsrådet bett henne dokumentera det arbete hon utförde som församlingspedagog under sjutton år.

– Fast nu står jag inför en ny utmaning. Jag försöker rädda kvar mitt sommarparadis som är samägt och där delägaren vill sälja. Det stället, omgivet av vatten och vacker natur, var ett andningshål under de svåra åren. Jag har lärt mig mycket om försoning och förlåtelse efter att jag blev utsatt på jobbet. Hoppas att det ska hjälpa mig nu också.

Fakta. Catharina”Cathis” Dicander

Ålder: 72 år.

Bor: Gård i Aspeboda I Dalarna och sommarbostad vid sjön Runn.

Familj: Maken Torsten sedan fyrtio år, barnen Sara och Per samt barnbarn.

Gör: Pensionär, farmor och mormor. Arbetar med arbetsmiljöfrågor, tillhör Mariasystrarna, är teater­ombud med mera.

Bakgrund: Blev avstängd från sitt arbete som församlingspedagog, men är åter aktiv i församlingen.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.