Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Insidan

"Jag har verkligen hatat min dotters mördare"

Foto: Elis Hoffman
Morden på Engla Höglund, Riccardo Campogiani och de två små barnen i Arboga är händelser som rört upp starka känslor. Dagmar Wallins dotter blev strypt för sju år sedan. Vreden mot mördaren hjälpte henne att hantera sorgen.

Dagmar Wallin kommer aldrig att få veta varför hennes dotter Jennifer blev dödad. Hon vet bara att det hände - och vem som gjorde det. Snart har sju år gått sedan mordet.

- Många människor talar om förlåtelse, försoning och om att gå vidare i livet. De fattar ingenting. Hat är en västanfläkt mot det jag kände mot mannen som dödade min dotter, som ströp henne med sina händer.

På bordet framför Dagmar ligger den bok hon gav ut efter mordet. "Älskade Jennifer" lyder titeln och på framsidan finns en bild av en leende ung kvinna med ögon som verkar fulla av förväntan och tillit.

Lugnt och stilla berättar Dagmar om sitt liv och om de arton år hon och pappa Anders fick uppleva tillsammans med sin dotter. Inte ens när hon talar om mordet, om rättegången och om den smärtsamma sorgeprocessen brister rösten.

Men hon måste torka bort ett par tårar när hon berättar om hur det kändes att åter få se sin Jennifer en vecka efter att dotterns döda kropp hittats.

Dagmar och Anders stod och väntade utanför rummet på Rättsmedicinska anstalten i Solna. Då berättade Roger, en av poliserna som ledde utredningen av mordet, att Jennifer låg på rygg i en säng och att hon var naken under täcket. Han tyckte därför inte att de skulle lyfta på det. "Men annars får ni ta i henne och krama henne", sa Roger.

- När vi kom in i rummet märkte vi att det var så fint bäddat och att Jennifers hår var kammat som hon brukade ha det. På hennes bröst låg en röd ros och på var sida om sängen brann stearinljus.

- Vi kramade Jennifer, pussade henne och pratade med henne. Länge, länge. Den sorg, den vrede och den maktlöshet vi kände har jag fortfarande inga ord för.

Mordet på Jennifer i juni för snart sju år sedan fick stor uppmärksamhet i medierna. Kort före mordet hade hon träffat en 46-årig man som ville att hon skulle lära hans elever en speciell karateteknik. Jennifer var mycket duktig på just karate.

Efter ett träningspass lurade 46-åringen troligen Jennifer att stanna kvar i idrottshallen, kanske låste han in henne. Ingen vet.

Klarlagt är i alla fall att han ströp henne med sina händer, lastade in kroppen i bagageutrymmet på sin bil och dumpade den intill en skola.

I samband med polisutredningen kom det fram att 46-åringen anonymt skickat en mängd hotfulla sms till Jennifer och hennes pojkvän. Tingsrätten dömde honom till fängelse för mord. Under en permission några år senare blev han skjuten till döds av en okänd man utanför ett hotell i Stockholm.

- Varje kväll efter mordet fantiserade jag om hur det skulle kännas om mördaren var död. Det var inte fråga om hämnd, om att den som tar en människas liv måste sona med sitt eget. Snarare ville jag få bort honom ur mitt liv, bort ur den här världen.

- När jag fick höra att han blivit skjuten kände jag en stor tomhet men också en förnyad ilska. Nu skulle jag aldrig få möta honom på stan och ropa att alla skulle titta på mannen som dödat min dotter, berättar Dagmar.

Hon är född i Härnösand i södra Norrland och växte upp i Stockholm. Tonåren under 1960-talet med "häftiga" konserter och mycket ny musik beskriver hon som härligt bekymmerslös.

Dagmar utbildade sig till tandsköterska, träffade en man och födde en dotter. Hon skilde sig, mötte Anders och fick ännu en dotter. Det var en mycket stolt pappa som en januaridag 1983 första gången fick hålla sin Jennifer i famnen.

- Redan när hon föddes hade jag en otäck känsla av att jag skulle förlora henne. Jennifer kom fem veckor för tidigt och jag tyckte att hon var så liten. Men hon växte till sig och blev en härlig dotter, fast så tycker väl alla föräldrar om sina barn.

Dagmar säger att Jennifer tidigt brydde sig om andra människor, visade stor empati. En gång kom hon hem med tårar i ögonen och berättade att en flicka i småskolan som bodde i en fosterfamilj skulle skickas bort.

- Hon frågade flera gånger om vi inte kunde göra något för att hjälpa den stackars flickan. Jennifer ville samtala i stället för att bråka om det uppstod någon konflikt.

När vårterminen var slut efter andra året i gymnasiet visste Jennifer att hon lyckats bra i skolan, men hon ville ha det svart på vitt.
Den 22 juni 2001 - två dagar efter mordet - hade brevbäraren med sig ett kuvert från Tyresö gymnasium. Betyget var precis så bra som Jennifer hoppats på - fast hon fick aldrig glädja sig åt att chansen att hon skulle kunna börja läsa till idrottslärare, drömyrket, nu var stor.

Efter mordet rasade Dagmar Wallins hela tillvaro samman. När hon förstod att polisen hittat dotterns döda kropp kräktes hon gång på gång. Och när hon insåg vem som var misstänkt för mordet ställde hon sig i duschen.

Hon hade träffat "den jävla mördaren" några gånger, morsat och kramat om honom. Nu var det som om hon ville utplåna varje spår av honom. Hon satte på sig ett par av Jennifers jeans och en av hennes tröjor.

- Jag ville ha henne nära mig. Kläderna doftade Jennifer och när jag hade dem på mig var det som om hon ville ge mig styrka. Samtidigt var det som om jag lindrade den skräck och smärta hon måste ha upplevt när hon dödades.

Tiden efter mordet pratade Dagmar nästan oavbrutet. Hon höll sorgen på avstånd genom att planera begravningen och förbereda sig för rättegången. Nästan varje dag åkte hon runt i södra Stockholm för att leta i containrar och busksnår efter väskan som Jennifer hade med sig kvällen då hon mördades. Fortfarande är den inte återfunnen.

Dagmar säger att ingen sorg är värre än den andra, bara annorlunda. Hennes dotter blev mördad och den smärta hon som mamma bär med sig kan vara svår att förstå.

- Jag har träffat föräldrar som mist ett barn i en olycka eller i en sjukdom. De har sin smärta. Men vetskapen om att någon medvetet mördade min dotter tränger sig så djupt in i mig att det är svårt att förklara.

Jag tänker att Dagmar verkar väldigt arg och hatisk. Vågar jag fråga om det? Kanske är det att gå för djupt in i hennes privata känslosfär. Men så nämner jag några böcker som talar om försoning och förlåtelse, som handlar om människor som råkat ut för något fasansfullt men ändå går vidare i livet.

- För mig ingår begreppet hämnd i rättvisa. När någon döms till fängelse efter ett brott är det en hämnd. Jennifers mördare fick tio års fängelse. Den som stjäl en ovärderlig tavla kan dömas till åtta års fängelse ... är det rättvisa?

- Och varför ska jag kunna förlåta någon som gjort Jennifer och alla i hennes närhet så illa? Kanske är jag en elak människa, men jag är ärlig med mina känslor.

En del av Dagmar "stannade" i juni för sju år sedan, säger hon. Där finns alla ljusa minnen av Jennifer och där lever dottern forfarande, men där är också smärtan.

- Min andra del vill gå vidare och fortsätta leva, och den drar sakta och säkert med sig den sida som stannade. Går det att förstå?
Efter mordet orkade inte Dagmar återvända till arbetet som tandsköterska. På näthinnan fanns bilden av den nyss återfunna Jennifer med en tunn blodstrimma i ena mungipan.

- I mitt jobb ingick att vara med om tandoperationer som ibland kunde bli ganska blodiga. Patienter klagade på att det gjorde ont och jag var rädd att jag skulle tappa fattningen och vråla att de inte hade en aning om vad verklig smärta vill säga.

I dag arbetar Dagmar i en firma som sysslar med distribution av trycksaker.

Dagmar säger att hon gjort en paus i umgänget med "han där uppe". Men, fortsätter hon, man måste tro på något för att överleva.

- Jag tror på kärleken och godheten. Det är ännu inte läge att prata om Gud med mig, tillägger hon.

När Dagmar efter mordet träffade samma präst som vigt henne och Anders några månader tidigare frågade hon honom var Gud fanns när Jennifer mördades. "Jag undrar detsamma", svarade prästen stilla.

Så berättar hon om hur hon minst en gång om året går på konserter där ett eller flera av de band som var populära på 60-talet spelar. I den musiken, bland "pojkarna som nu blivit gubbar" upplever hon en trygghet. Hon känner frid och glädje.

- Jag lever ett bra liv i dag. Mina attacker, då jag grubblar och sörjer besinningslöst, blir kanske färre med åren. Jennifer skulle inte ha velat att jag tappade bort mitt liv, att leva är bästa sättet att hedra hennes minne.

Dagmar säger att hon och Anders har uppnått en bra balans i tillvaron. Sorgen efter Jennifer kunde ha drivit dem isär, men relationen har snarare fördjupats. I flera år gick Dagmar till en psykoterapeut, i början ett par gånger i veckan och senare alltmer sällan. Samtalen hjälpte henne att bringa ordning i känslokaoset, och bidrog till att hon mår bra i dag.

- Och ur min ilska föddes något positivt. Jag upptäckte att jag kunde teckna i kol, att jag kunde göra vackra blomsteruppsättningar och att jag vågade tala inför stora grupper.

- Fast varje kväll somnar jag fortfarande med saknaden efter Jennifer och varje morgon vaknar jag med saknaden efter henne. Men varje morgon tackar jag också för den tid jag fick med min dotter och att en ny dag väntar på mig. Livet är ju en gåva.

Mordet på Jennifer Andersson

20 juni 2001. 18-åriga Jennifer Andersson, bosatt i södra Stockholm, kommer inte hem efter en träning. Hon är medlem i juniorlandslaget i karate och en mycket duktig utövare av den speciella karateformen wado ruy, som kan översättas med fredens och harmonins väg.

21 juni 2001. Mamma Dagmar Wallin är orolig för vad som hänt dottern och tar kontakt med en polis som hon känner. Senare samma dag hittas Jennifer strypt intill en skolgård i Nacka, sydöst om Stockholm. Senare samma dag grips en 46-årig tvåbarnsfar, även han aktiv inom en karateklubb.

Oktober 2001. Den 46-årige mannen döms för mord på Jennifer till tio års fängelse. Han överklagar till hovrätten, men när målet ska prövas på nytt tar han tillbaka sin överklagan.

28 oktober 2005. Under en permission från fängelset skjuts den då 50-årige mannen ned utanför ett hotell i Stockholm. Ingen är ännu gripen för dådet.

Bild

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.