Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Insidan

”Jag märker att min särbo ljuger om andra kvinnor”

Other: Andor Bujdoso / Alamy Stock Photo

De är särbor och har det bra när de ses. Men hon är säker på att han ljuger när det handlar om andra kvinnor, och han är noga med att inte ha mobilen framme. När hon konfronterar honom säger han att det är hon som är svartsjuk och nojig. 

Ställ frågor till Insidans experter – mejla till fragainsidan@dn.se 

Läs fler frågor här  

Hej. Jag är sen 5 år tillbaka särbo med en man som jag vet har haft ganska många kvinnor innan mig. Jag har dessutom hört det pratas om honom - både innan vi var ett par och nu under vårt förhållande - att han ”gillar kvinnor”.

Vi är båda runt 50. Vi har det bra när vi ses och är glada i varann. Har mycket gemensamt och glädjeämnen är många. MEN. Jag kan inte lita på honom. Han har från första stund varit oärlig om kvinnor när jag frågat. Jag har vid upprepade tillfällen påtalat att vi inte ska behöva be om ursäkt för de liv vi levt innan, eftersom vi träffas vid 50 års ålder. Det enda jag krävt är att vi ska vara ärliga och inte luras eller bedra varandra. Det tycker jag känns viktigt när man kommit varann så nära som vi gjort. Det skulle göra för ont.

Men han ljuger om tidigare förhållanden när jag frågar, är inte helt ärlig med detaljer och vill få saker att framstå i annan dager, ger olika versioner från gång till gång (det tycker jag tyder på att han ljugit och inte kommer ihåg vad han sagt tidigare). Har även misstankar att han fortsatt träffa en av dem under tiden vi har varit tillsammans.

När jag konfronterar honom blir han irriterad och arg. Går till motattack och vill gärna börja prata om mig, om vad JAG gör för fel. Som för att flytta fokus. Hans svar på konkreta frågor har flera gånger varit ”jag kommer inte ihåg”, ”det kan jag inte svara på”. Dessa är de svar jag får nöja mig med säger han, ”de är de enda svar jag har”. De räcker dock inte för att stilla min oro, men det förstår han inte. Tycker bara det hela är jättejobbigt. Det tycker ju jag också.

Han har även en märklig mobiltelefon-kultur. Hymlar med den, håller den på sidan, går iväg när det ringer, stänger av den när jag kommer på besök, har den i fickan istället för framlagd på bordet. När jag nämner det ställer han sig frågande och tycker jag är nojig och svartsjuk.

Jag tycker mycket om denna man och mår mestadels bra av att vara med honom - om man bortser från att jag far väldigt illa av hans beteende - det gör mig orolig och ledsen. Försöker prata med honom om det hela men det slutar alltid med att han blir irriterad, arg eller tycker att jag är svartsjuk. Det känns som han lägger över det hela på mig. Det skulle betyda mycket om jag fick några reflektioner från er på detta. 

En som vill stilla sin oro

Svar:

Hej! Tyvärr är det så att din särbo är sexuellt otrogen. De återkommande lögnerna, attackerna, och smusslandet framstår för mig som en serie av beteenden som är svår att förstå på ett annat sätt. Det som händer när du vill få honom att lyssna på din oro och ledsenhet kan mycket väl tolkas som att din särbo har en ganska inlärd repertoar sedan länge för att försvara sig och fly undan besvärliga frågor om trohet och svek. Du skriver att ”det pratas om honom” som en man som ”gillar kvinnor”. Jag tror att du långtifrån är den första kvinna som han bemött på detta sätt.

Ja, låt oss resonera ett tag om vad du kan göra i det här läget för att förhålla dig till en man som inte verkar kunna vara trogen i ert förhållande. Jag tror att du i det här läget har tre val, det ena är att acceptera att det du kan få av honom är en man som är trevlig att träffa, men som inte kan ge dig en trofast tvåsamhet. Och om det inte är acceptabelt för dig, är det andra alternativet att du lämnar honom. Eller, det tredje alternativet är att ni två blir polyamorösa, att ni är fortfarande särbor men har andra relationer vid sidan av. Då försvinner sådana ord som trohet och svek. Det kan vara det ärligaste man kan göra ibland när man har provat en relation baserad på tvåsamhet och den inte har fungerat.

Otrohet uppfattas av de flesta som svek och brutna löften från den som förväntas stå oss allra närmast. Visst kan det vara så att par lägger olika vikt vid sexuell och känslomässig trohet, och många har i dag gärna uppfattningen att en tillfällig otrohet inte ska behöva betyda att ”allt är förstört”. Men enligt attitydundersökningar är trohet inom fasta parförhållanden fortfarande ett starkt ideal. Med tanke på det kan man tänka sig att otrohet skulle vara ovanligt, men så är det inte enligt sexvaneundersökningar. Det finns också nya former att ha sex som kan sägas finns i en gråzon. Virtuella fantasivärldar på nätet där man besöker ”adult areas” och har cybersex. Och ”sexting” som ett sätt att få sexuell spänning genom att skicka sexuella textmeddelanden i smarta telefoner. Är det otrohet eller inte?

Du skriver: ”Jag har vid upprepade tillfällen påtalat att vi inte ska behöva be om ursäkt för de liv vi levt innan, eftersom vi träffas vid 50 års ålder. Det enda jag krävt är att vi ska vara ärliga mot varann och inte luras eller bedra varann.” Samtidigt som med dina återkommande frågor om tidigare kvinnor agerar du tvärtemot det. Du har gjort tydligt att du vill att ni ”ska vara ärliga mot varandra och inte lura och bedra varandra.” Trots att din särbo fått höra detta, och rimligen märkt din oro och ledsenhet, så fortsätter han att vara otydlig med vad som händer i nuet, och försöker inte på ett kärleksfullt sätt hjälpa dig att komma över din oro. Och som jag förstått har detta pågått länge.

Det är för många inte den sexuella aspekten på otroheten som värker mest, och som upplevs som ett sår som aldrig kommer att läka. Det är bedrägeriet, lögnerna och hemlighållandet som smärtar mest. En tillfällig otrohet, som den andre berättar om, och visar ånger över, är svårt att kunna förhålla sig till och komma över, men lyckas för de flesta. Men om den har dolts och förnekats, men slutligen avslöjas, kan tilliten och grundtryggheten närmast raseras hos den som blivit utsatt för otroheten. De allra flesta av oss har någon form av otrygghet inom oss, och när tilliten i en parrelation utsätts för påfrestningar, eller brister, kan man känna sig väldigt ensam och vilsen. Det går att reparera en relation även efter en sådan händelse, men det kräver en öppenhet, och genuin vilja från båda.

Sexuell otrohet väcker ofta starka och smärtsamma känslor, och jag tror att vi måste tillåta oss att få känna så.

Sexuell otrohet väcker ofta starka och smärtsamma känslor, och jag tror att vi måste tillåta oss att få känna så. Samtidigt att vi inte betraktar sådana reaktioner som tecken på omogenhet eller egoism. Normen pratar om tvåsamhet och vi är uppfostrade inom den normen trots att verkligheten signalerar starkt på att många har behovet av att ha olika relationer samtidigt.

Det är utifrån det här resonemanget som jag tror att du kanske behöver acceptera att för din särbo är sexuell trohet inte något som han är villig att ge dig i er relation. Kanske är han så inne i normerna om hur en kärleksrelation borde vara att han inte våga erkänna för sig själv eller andra att han egentligen vill vara polyamorös. 

Det handlar förmodligen inte om att han inte har förstått dig, utan om att han ser annorlunda på saken men av olika skäl inte kan ta ansvar för det han egentligen tänker och känner. På vilket sätt, och varför, kan jag förstå att du gärna skulle vilja få veta.  Men jag tror inte att han kommer att berätta om hur han tänker och känner för dig. Han har ju haft många möjligheter till det redan, men valt att dra sig undan när du ännu en gång undrat. Så mitt råd är att du inte gör mer av samma sak utan försöker acceptera att det sätt på vilket han hittills betett sig är så som han kommer fortsätta att bete sig. I det här skedet är det du som kan förändra dig utifrån det du vill eller inte vill acceptera, kom ihåg att du inte behöver acceptera någonting om du inte vill. Valet är ditt.

I accepterandet av hur det är ligger ofta en frihet, grubblandet och ältandet upphör och det blir möjligare att fokusera framåt. För dig tror jag att det handlar om att du får ta ställning till om ni ska fortsätta att träffas för att ni ”har mycket gemensamt, och många glädjeämnen tillsammans”, trots att trofast tvåsamhet inte är vad han kan erbjuda dig. Eller om du ska välja alternativet att avsluta relationen, eller vara polyamorös eller något annat som passar dig. Oavsett är första steget att acceptera att han inte kommer att förändras. Läs gärna boken "Att leva ett liv, inte vinna ett krig" om acceptans av psykologen Anna Kåver.

Liria

Fråga Insidans experter

Legitimerade psykologen och psykoterapeuten Liria Ortiz svarar på frågor om självhjälp, förändring och parrelationer. Legitimerade psykologen och forskaren Martin Forster, Karolinska Institutet, svarar på frågor om familjeliv, barn och ungdomars utveckling, föräldraskap, skola och förskola. Du kan vara anonym. Utvalda frågor och svar publiceras här och eventuellt i papperstidningen. Mejla till: fragainsidan@dn.se 

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.