Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Insidan

”Jag valde att vara öppen med min sorg”

Carina Höglund besöker ofta platsen där hennes dotter Engla mördades den 5 april 2008.
Carina Höglund besöker ofta platsen där hennes dotter Engla mördades den 5 april 2008. Foto: Pernilla Wahlman
Genast efter tsunamin berättade Pigge ­Werkelin offentligt om hur han saknade sin döda familj. Engla Höglunds mamma Carina har också framträtt i medierna med sin smärta. Hur känner de nu?

För drygt ett år sedan fann polisen Carina Höglunds döda dotter på en skogsväg i Gästrikland. Mordet på lilla Engla, tio år gammal, upprörde hela svenska folket.
Både under sökandet efter den försvunna dottern och efter rättegången valde Carina Höglund en öppen attityd mot medierna.

– I början hade jag inget val. Jag ville hitta Engla, och då var journalisterna en hjälp i sökandet. Under rättegången ville jag däremot bli lämnad helt i fred, men journalisterna jagade mig ändå.

Senare har Carina Höglund använt medierna för att berätta om hur dåligt hon tycker att brottsoffer behandlas i Sverige. Hon har också öppet berättat om sin sorg.
Den 10 maj i fjol direktsändes dotterns begravning i teve.

– All rapportering om Engla hade varit dyster, den handlade bara om hennes död. Jag ville visa att Engla var en levnadsglad tjej med många intressen och drömmar.

På lokaltidningens insändarsida och i bloggar på nätet har Carina Höglund fått kritik för att hon har berättat om sin sorg inför hela Sverige.

– Jag är en utåtriktad person som i grunden vill dela livets ljus och mörker med andra. Det är en personlighetsfråga. Vissa föräldrar till döda barn vill och orkar inte berätta om sina känslor. Det har jag den största respekt för.

Tack vare offentligheten har Carina Höglund mött människor som har velat ge henne stöd.

– De har givit mig kraft. Samtidigt kan det vara jobbigt att gå på stan och bli igenkänd. Men jag valde att vara öppen med min sorg, min ilska och min kritik. Det står jag för. Jag vill inspirera andra anhöriga till brottsoffer att göra sin röst hörd. Problemet är att de inte alltid får komma till tals – medierna tar bara upp det som säljer.

Människor har i alla tider haft ett behov av att visa upp sin sorg inför andra. Men sorgens uttryck har förändrats. I dag lägger ungdomar blommor där kamrater har omkommit, föräldrar bloggar om sina känslor och visar minnesbilder av sina döda barn på internet.

Dessutom har det blivit allt vanligare att de anhöriga talar ut om sin smärta i medierna. Britt Börjesson, forskare och lärare i pressetik vid Göteborgs universitet, talar om en ny trend.

– Numera skildrar radio, teve och tidningar människors sorg på ett annat sätt. Människor berättar öppet och detaljerat om sina känslor. Sorgen har blivit mer offentlig, säger hon.
 

Pigge Werkelin från Gotland, som förlorade hela sin familj i tsunamin, har också fått kritik för sin öppenhet.

– Sorg ska man känna i avskildhet, smärtan ska man klara av på egen hand – så har de oskrivna reglerna länge sett ut, säger han. Vi har spärrat av området runt våra döda, vi ser dem aldrig, de stängs in i kistor som aldrig öppnas. Och få vågar tala med varandra om döden. Jag tror att de allra flesta skulle må bättre om de hade närkontakt med sina döda och om de vågade föra öppna samtal om sina svåra känslor.

Han var nära att släppa taget om trädstammen han hade klamrat sig fast vid i flodvågen vid Khao Lak. Men någon skrek åt honom att kämpa, och det gjorde han.

Dagen därpå fann han sin döda hustru Ulrika i bråten på stranden. Hon kremerades vid en ceremoni i Bangkok tre dagar senare.

– Jag tog hjälp av medierna i letandet efter mina söner Charlie och Max, och jag hade aldrig hittat deras kroppar utan journalisterna. Sedan ville de intervjua mig, och jag tyckte att det fanns ett värde i att de därhemma fick veta vad som hände. Dessutom var jag arg på de svenska myndigheterna som misslyckades så totalt med att stödja oss drabbade. Så jag ställde upp.

Priset var en närmast galopperande offentlighet under de följande månaderna.

– Jag tackade nej till omkring åttio intervjuer, men ett tjugotal ställde jag upp på. Och publiciteten har i huvudsak varit positiv för mig. Alla vet var jag står, hur jag känner och vad jag vill. Jag har sluppit vara en konstig person som människor undviker.

Fast vissa av rubrikerna har skadat honom, säger han.

– En av tidningarna gjorde ett övertramp samma dag som vi höll en ceremoni över min förlorade familj i Visby – då skrev de på löpsedeln att jag sökte efter en ny fru. Det var plumpt.

När Engla Höglund hade hittats död ville många journalister genast intervjua hennes mamma Carina. Hon hade varit tillgänglig under sökandet efter dottern, och nu fanns en förväntan att hon skulle ställa upp även i fortsättningen.

– Jag kunde tänka mig att uttala mig om polisens bristfälliga arbete och om brottsoffrens situation. Men jag visste inte hur mina känslor såg ut, jag ville inte lämna några kommentarer om min sorg. Ändå drev många reportrar på, och minsta antydan om hur jag mådde hamnade i en rubrik eller på löpsedeln.

Carina Höglund anser att en reporter som ska närma sig en människa i sorg behöver ha god människokännedom.

– En journalist som får denna typ av uppdrag ska helst vara minst fyrtio år gammal och ha många egna livserfarenheter, kanske varit med om en nära anhörigs död. Först då kan man skildra sorgen och smärtan med empati och förståelse.

Hon understryker att intervjuerna i radio, tidningar eller teve inte kan ersätta det inre sorgearbetet.

– Jag tänker på Engla många gånger om dagen, och det kommer jag alltid att göra. Hon och min andra dotter Sol är det finaste jag har. Och relationerna till mina vänner och släktingar är en förusättning för att jag ska orka gå vidare.

Carina Höglund har följt rapporteringen om den unga flicka i Jönköping som nyligen tog livet sig inför en rättegång.

– Att läsa om andras sorg gör att jag känner mig lite mindre ensam. Jag blir hjälpt av att andra berättar, även om sorgen har olika ansikten.

Många tidningsläsare har tyckt att Pigge Werkelin verkar vara en ytlig person som rusar vidare utan att ta sig tid att sörja och reflektera över det ofattbara. Askan efter hustrun Ulrika hade knappt kallnat när han inför en reporter uttalade att han skulle skaffa en ny familj.

– En expert i radio påstod att jag inte var vid mina sinnens fulla bruk. Idealet verkar vara att man sitter vid köksbordet och stirrar år efter år, allt ska vara svart. Men vi människor är olika. Det finns inget facit för hur man ska sörja.

Han berättar att han kände sig skuldtyngd i över ett år för att han levde och kunde vara glad medan Ulrika och barnen låg begravda på Visby kyrkogård.

– Jag genomlevde en stor del av den enorma sorgen redan i Thailand. Jag vet exakt vad som hände med de mina, jag bar dem i mina armar. Jag hade långa samtal med andra drabbade och grät i timmar. Och den bilden av mig har nog inte kommit fram i medierna.

Hans nya hustru Monika förlorade sin man i en bilolycka tre månader efter tsunamikatastrofen.

– Vi talar om Jan och om Ulrika, Charlie och Max nästan dagligen. Vi ger varandra lov att säga svåra saker, och vi har inte glömt.

Tidigare drev Carina Höglund en kursgård i Stjärnsund i Dalarna, men i december i fjol orkade hon inte längre. I dag är hon sjukskriven.

 Hon är engagerad i Riksförbundet för anhöriga till våldsdödade.

– Jag drömmer om att dra i gång ett kollo för barn som har upplevt att en nära anhörig har dödats i ett våldsbrott. Min dotter Sol vill få umgås med jämnåriga som delar hennes erfarenhet.

Först nu, ett år efter mordet, orkar hon tala på allvar om sina känslor.

– Sorgearbetet är en mödosam process, och jag mår ännu sämre nu än precis efter Englas död. Medierna måste verkligen börja lyssna på oss sorgdrabbade. Till exempel kändes dokumentären som sändes i SVT kort tid efter mordet kränkande.

Varje sorg följer en egen kurva. Pigge Werkelin tog ledigt från jobbet i ett år efter tsunamin; han kände att han behövde avskildhet och tid att känna. Men han skrev också boken ”Klockan 10.31 på morgonen i Khao Lak” tillsammans med journalisten Lena Katarina Swanberg.

– Sedan dess har jag fått över fyra tusen mejl och brev, och från dessa okända människor som bryr sig har jag fått kraft transporterad genom rymden.

Dessutom startade han en samtalsgrupp.

– Med hjälp av tidningarna fick jag kontakt med femton män och kvinnor som liksom jag hade förlorat hela sin familj, och vi träffades femton gånger. De förstod mig på ett sätt som ingen annan kunde göra. Det är nog dessa träffar som har hjälpt mig allra mest.

Under de senaste tre åren har Pigge Werkelin om möjligt varit ännu mer aktiv än vad han var före katastrofen, både privat och i yrkeslivet.

Han säger att han mår jättebra nu.

– Jag vet att det kanske sticker människor i ögonen, men jag är lycklig tillsammans med Monika och vår lilla dotter Vilda. Och de som rycktes ifrån oss finns kvar i vårt liv.

Pigge Werkelin

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.