Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-09-19 04:28

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/insidan/jag-var-tvungen-att-skada-mig-sjalv-och-gora-det-lite-varre-hela-tiden/

Insidan

”Jag var tvungen att skada mig själv, och göra det lite värre hela tiden”

Sofia Åkerman har skrivit en bok om hur hon under många år levde med självskadebeteende.
Sofia Åkerman har skrivit en bok om hur hon under många år levde med självskadebeteende. Foto: Anders Hansson

Under sina tonår var Sofia Åkerman under flera år inlagd på grund av att hon skadade sig själv. I dag är hon frisk och vill belysa de felaktiga uppfattningar och stigman som finns kring självskadebeteenden.

– Jag var inne i en sjuk miljö med sjuka förväntningar, där den som skadade sig mest och vägde minst på något sätt var mest värdefull, säger hon till DN.

När Sofia Åkerman var ung klarade hon sig nästan alltid själv. Det gick bra i skolan, hon hade vänner. Hon trivdes i sin familj. Men samtidigt var hon en person som längtade efter att få tid tillsammans med vuxna, något som visade sig svårt för en person som ju klarade det mesta ändå.

– Jag var ett sånt barn som verkligen ville ha tid med vuxna och vuxenkontakt var lika viktigt för mig som kontakt med andra barn. Det är väldigt svårt i det här samhället, berättar hon för DN.

När 14-åriga Sofia Åkerman och hennes pappa år 1999 väntar i ett samtalsrum hos barnpsykiatrin i Lund har Sofia inte ätit på flera dagar. Konflikterna har blivit allt större kring måltiderna hemma, och föräldrarna har vänt sig till sjukvården för hjälp. Hon ska bara stanna några dagar: äta lite, få hjälp.

Jag var inne i en sjuk miljö med sjuka förväntningar, där den som skadade sig mest och vägde minst på något sätt var mest värdefull.

Men det blir inte några dagar. I stället blir det början på flera års institutionalisering, som lämnar Sofia Åkerman med allvarliga ätstörningar och självskadebeteenden och en rädsla för världen utanför institutionen – den som har glidit henne ur händerna.

– Egentligen tror jag att jag var en ung tjej och hade sådana tankar som väldigt många har i den åldern. Osäkerhet kring mig själv, och min kropp. Rädsla för att bli vuxen. Sådana tankar som jag skulle säga är en ganska begriplig del av att vara ung, säger Sofia Åkerman i dag om tiden innan hon lades in på en barnpsykiatrisk avdelning.

– Jag var ett sånt barn som verkligen ville ha tid med vuxna och vuxenkontakt var lika viktigt för mig som kontakt med andra barn, säger Sofia Åkerman.
– Jag var ett sånt barn som verkligen ville ha tid med vuxna och vuxenkontakt var lika viktigt för mig som kontakt med andra barn, säger Sofia Åkerman. Foto: Anders Hansson

Sofia Åkerman är i dag 36 år, den svåra ungdomstiden tillhör det förgångna. Hon arbetar som doktorand i juridik, men har också engagerat sig för att öka kunskapen om självskadebeteende och har skrivit flera böcker om ämnet. I den senaste boken, ”Ärr för livet” (Natur & Kultur), beskriver hon sin egen tid på institution, och hur hon gick från en flicka som ”klarade det mesta själv” till någon som var så rädd för att bli utskriven från avdelningen att hon skadade sig själv allt värre.

Hon säger att hon tror att heldygnsvården förvärrade hennes situation. På avdelningen fanns alltid intagna som skadade sig värre. Patienterna lärde sig av varandra. Gränserna för vad man var kapabel att göra mot sig själv förflyttades. Den som skadade sig mest hade högst status bland patienterna och var högst prioriterad bland personalen.

– Jag var inne i en sjuk miljö med sjuka förväntningar, där den som skadade sig mest och vägde minst på något sätt var mest värdefull, berättar hon.

Det blev en del av min identitet och trygghet, att jag var tvungen att skada mig själv med jämna mellanrum. Vem var jag om jag inte skadade mig själv? Vad hade jag kvar utan det?

Även läkarna börjar efter en period inse att det kanske inte är bra för Sofia Åkerman att vara inlagd på avdelningen. De börjar jobba för att hon ska kunna bli utskriven. Men då har Sofia Åkerman hunnit bli rädd för livet utanför. Hon har förlorat kontakten med sina närmaste vänner och känner sig övergiven.

För Sofia är känslan att hon inte har någon framtid utanför avdelningen. Från att ha kämpat för att få komma ut, kämpar hon nu i stället för att få stanna kvar i sitt nya sammanhang. Och återigen blir det självskadorna som hon ser som lösningen.

– Då var jag tvungen att skada mig själv och gärna göra det lite värre hela tiden. Man kan säga att det blev en del av min identitet och trygghet, att jag var tvungen att skada mig själv med jämna mellanrum. Vem var jag om jag inte skadade mig själv? Vad hade jag kvar utan det?

För Sofia Åkerman blev självskadorna ett sätt att kommunicera det lidande hon kände till dem runt omkring henne.

– De tog inte alltid det jag sa med ord på allvar. Men det jag gjorde i handling spelade alltid roll.

Men sedan kom vändningen.

– Det handlade egentligen om att bryta hela den här onda cirkeln som jag hamnat i. Den nedåtgående spiralen hade bara blivit sjukare och sjukare och gjort att vardagen kändes mer och mer hopplös, säger hon i dag.

Sofia Åkerman berättar att självskadorna blev ett sätt att kommunicera det lidande hon kände till dem runt omkring henne.
Sofia Åkerman berättar att självskadorna blev ett sätt att kommunicera det lidande hon kände till dem runt omkring henne. Foto: Anders Hansson

När hon blev utskriven hade hon tillbringat två år på olika institutioner. Då började livet vända. Ett steg var att hon gick med i en teatergrupp. Och även om återanpassningen till vardagen skulle ta lång tid, skulle teatern och det sammanhang hon hittade där visa sig bli avgörande.

– Den teatergruppen förändrade på något vis vad jag ville med mitt liv. Plötsligt insåg jag att om jag skadar mig själv får jag inte fortsätta spela teater. Jag skulle förlora det också. Det blev en första förändring i mitt tankemönster, jag började använda mina insikter om mig själv på ett konstruktivt sätt, säger hon.

I dag bor Sofia Åkerman i samma samhälle i Skåne där hon växte upp. Hon har barn, och när vi talar med varandra över telefon har hon smugit undan till en gömd vrå på ett lekland där barnen kan stoja – och hon kan dricka sitt te i lugn och ro.

Under början på 2000-talet ökade rapporterna kraftigt om unga, framför allt flickor, som skadade sig själva. Samtidigt var okunskapen kring hur man skulle behandla dem stor. Och stigmat kring självskadebeteenden finns än i dag kvar.

Sofia Åkerman säger att självskadebeteende, trots att det kan verka så sjukt och främmande, i en viss situation kan vara rationellt.

Först genom teatergruppen började förväntningarna på mig, och normerna i min tillvaro, förändras och då gjorde också jag det.

– Dels fyller det ju en funktion. Kanske lindrar det ångest, eller ger dig ett sätt att kommunicera lidande när ord inte räcker till. I ”Ärr för livet” funderar jag kring vad som egentligen är friskt och sjukt och vad som driver unga åt endera hållet. Jag gjorde ju saker mot mig själv som var allvarliga och som kan framstå som sjuka

Hon fortsätter:

– Men i den miljö jag var, på avdelningen, gjorde ju alla så. Det var normalt. Jag levde upp till normen där precis som jag gjort i skolan tidigare. Först genom teatergruppen började förväntningarna på mig, och normerna i min tillvaro, förändras och då gjorde också jag det.

För henne, och andra, blev det stora fokus som människorna runt omkring henne la på just såren och skadorna kontraproduktivt.

– Det riskerar leda till budskapet att det du gör i handling är viktigare än det du säger i ord. Fokusera i stället på att hjälpa den unga att hantera orsaken till att den skadar sig själv.

Sofia Åkerman har länge försökt belysa problemen med hur vården har hanterat självskadebeteenden. Under lång tid togs kvinnor med allvarliga självskadebeteenden in på rättspsykiatriska institutioner, där det på vissa håll förekom olagliga tvångsåtgärder. Något som Sofia Åkerman belyste i en bok från 2011.

Prognosen är ändå god. De flesta som skadar sig själva slutar med det i vuxen ålder.

Hon tycker att det har hänt mycket under de senaste tio åren, men att det fortfarande finns problem.

– Kunskapen är fortfarande ganska ytlig och präglad av en del felaktiga föreställningar. Man pratar till exempel ofta om att det handlar om impulsivitet och känslomässig instabilitet, men det är en förenklad förklaring som dessutom inte gäller för alla.

Det finns tyvärr inte någon ”checklista” för hur man ska agera om någon i ens närhet skadar sig själv, säger Sofia Åkerman. Men prognosen är god – de flesta som skadar sig själva slutar med det när de blir vuxna.
Det finns tyvärr inte någon ”checklista” för hur man ska agera om någon i ens närhet skadar sig själv, säger Sofia Åkerman. Men prognosen är god – de flesta som skadar sig själva slutar med det när de blir vuxna. Foto: Anders Hansson

I dag, när Sofia Åkerman själv har barn, säger hon att det är svårt att tänka på hur hennes föräldrar måste ha haft det under hennes tonår.

– Det är ju det vidrigaste man kan föreställa sig, att ha ett barn som skadar sig själv, och man kan inte göra någonting utan står bara maktlös. Jag önskar att de då hade vetat hur min framtid skulle bli.

För prognosen är ändå god. De flesta som skadar sig själva slutar med det i vuxen ålder. Sofia Åkerman säger att det tyvärr inte finns någon ”checklista” för hur man ska agera om någon i ens närhet skadar sig själv.

– Det finns inga enkla lösningar, och det leder till en oerhörd maktlöshet.

Läs mer: Kunskapen om självskadebeteende har ökat – så kan närstående tänka

Ämnen i artikeln

Skåne

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt