Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-23 19:14

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/insidan/jag-vill-alltid-veta-vad-som-doljer-sig-bakom-horisonten/

Insidan

”Jag vill alltid veta vad som döljer sig bakom horisonten”

Från november 1992 till 1993 åkte norrmannen Erling Kagge som den första i världen ensam skidor till sydpolen. På 50 dagar tog han sig närmare 140 mil. Foto: Privat

Den norske förläggaren och vandraren Erling Kagge har bland annat bestigit Mount Everest och åkt skidor till sydpolen. ”I dag betyder korta vandringar nog mer för mig – och att gå är gratis”, säger han.

Rätta artikel

När Erling Kagge växte upp i en villa i Oslo hade familjen ingen bil. Därför blev det många promenader och vandringar för honom och syskonen. Han minns fortfarande allt spännande som väntade på vägen till förskolan; det var ett enda stort äventyr.

– Jag förstod som alla barn hur stor världen kan vara och fick en känsla för avståndens betydelse. Mina föräldrars val att inte ha bil var delvis idealistiskt, men också pragmatiskt. Medelklassen som vi tillhörde var inte så rik i Norge på 1970-talet.

Nyfikenheten och lusten att upptäcka omvärlden är lika stark som när han gick i förskolan, säger han. Fast i dag, fyrtio år senare, betraktar Erling Kagge gåendet ur den vuxnas perspektiv. 

I vår moderna tid går de flesta människor allt mindre, konstaterar han. Bilar, tåg och flygplan för oss snabbt dit vi vill. Samtidigt finns en rörelse i västvärlden, främst då bland de mer privilegierade, att fotvandra.

– I andra delar av världen, jag tänker på när jag besökte New Delhi i Indien, åker de rika bil om de så bara ska ta sig ett par hundra meter. De fattiga går.

I Norge, Sverige och flera andra länder tror många att de sparar tid och kan uppleva mer genom att förflytta sig snabbt mellan två punkter – och det stämmer rent matematiskt. Samtidigt tycker en del tycker att livet går alltför fort.

När Erling ökar tempot uppfattar han inte lika mycket, och för honom är det upplevelser som gör livet rikare och längre.

– Så snabba förflyttningar och ett högt livstempo kan medföra motsatsen till vad vi strävar efter och vill uppnå, det vill säga ett rikare liv.

När människan började gå på två ben gav det oss möjlighet att utforska världen från ett upprätt läge med händerna fria, och det stimulerade hjärnans utveckling, menar han.

– Den antike grekiske filosofen Sokrates lär ju ha varit i rörelse medan han diskuterade olika problem. Många har upplevt att de fått nya idéer och hittat lösningar på något de funderat över under kortare eller längre vandringar.

Vi är skapta för att röra oss mer än vad de flesta gör i dag och för att använda benen.

Redan för 2.400 år sedan hävdade Hippokrates, ansedd som den moderna läkekonstens grundare, att inget är så välgörande som att placera den ena foten framför den andra – eftersom att gå är ”människans bästa medicin”.

Många studier visar att motion är bra för hälsan, både den fysiska och den psykiska.

– Samtidigt är det gratis att gå, och man kan göra det överallt.

Erling Kagge är utbildad advokat, men driver i dag ett eget förlag. Han går alltifrån en halvtimme till ett par timmar varje dag, men räknar inte sträckan och tiden han gått. Ibland går han ensam, ibland tillsammans med andra.  

– Jag kan fundera över hur jag ska lösa olika problem hemma eller på arbetet, och talar också i mobilen. Men det bästa är att inte tänka så mycket, vare sig framåt och bakåt. Då tar jag bara emot det som kommer, och erfar. Jag är i nuet.

Kanske är det samma känsla som kan uppstå under meditation, tror Erling Kagge. Även om han själv inte sysslar med det. Han menar att han nog mediterar när han går, fast inte på ett så medvetet och uttänkt sätt.

I en människas fot finns nära trettio ben som fungerar tillsammans i ett komplicerat samspel. 

– Många svenskar och norrmän sitter framför skärmar och tittar på serier eller arbetar och så knappar vi på våra appar. Det är inte fel om man vill vara stilla, men vi är skapta för att röra oss mer än vad de flesta gör i dag och för att använda de där benen.

Erling Kagge är aktuell med boken ”Att gå – ett liv i rörelse”. Foto: Norstedts och Privat

I boken ”Att gå – ett liv i rörelse” (Norstedts) skildrar Erling Kagge sina dagliga promenader till och från jobbet, och intryck från långa vandringar till nordpolen, sydpolen och genom New Yorks kloaksystem samt uppför Mount Everest.

– Så fort vi tagit de första stegen i ettårsåldern vill vi utforska rummet och huset eller lägenheten där vi växer upp. Sedan ökar nyfikenheten på vad som väntar på andra sidan ytterdörren, på andra sidan gatan ... världen växer så sakta. 

– Vi är alla födda till äventyrare i någon mening. Vilket kan tyckas självklart och naivt att behöva påpeka. När jag känner mig fastlåst i mina tankar försöker jag återvända till känslan jag hade som barn. 

Under barndomens vintrar åkte Erling ofta skidor med familjen, eller ”gick på tur” som vandring i fjällen kallas i Norge. Men i de yngre tonåren lockade kamraterna och att hänga med dem. Några år senare återvände han till skidorna och till fotvandringarna.

– Jag kände mer och mer att jag ville uppleva världen fysiskt och inte bara läsa böcker och höra andra berätta om hur det är. Jag ville utforska världen, ta på den och möta människor för att testa mina gränser. 

När jag åker skidor eller fotvandrar och tar mig riktigt långt, är trött, blir jag vid en viss tidpunkt ett med naturen.

Som ung är man ofta en naiv optimist, fortsätter Erling Kagge. Allt verkar lockande och möjligt, säger han.  Själv ville han vara som Albert Schweizer, läkaren, musikern och Nobelpristagaren. Han ville lära sig boxas som Muhammad Ali och göra det avgörande målet i finalen i världsmästerskapen i fotboll.

– Sedan blir vi vuxna och då tar ofta familj, utbildning, jobb över. Vi riskerar att fastna i vardagen. Min nyfikenhet drev mig åt ett annat håll. Jag ville, och vill fortfarande, alltid veta vad som döljer sig bortom horisonten. Många har nog ett sådant behov, men kanske är det extra stort hos mig.

När Erling Kagge var tjugo år seglade han över Atlanten och därefter runt Kap Horn, långt ned i Sydamerika. Så tog han sig på skidor först till nordpolen och sedan till sydpolen, och har också bestigit Mount Everest.

Norge har genom historien haft många äventyrare: Fritiof Nansen som med fartyget Fram ville utforska Arktis, polarfararen Roald Amundsen var den förste att nå båda polerna och Thor Heyerdahl är känd för sin färd på balsaflotten Kon-Tiki.

– Det här var personer som lockade när jag var ung. Sedan är jag nog en tävlingsmänniska som vill utmana mig och tillvaron. Jag är kanske också lite egocentrisk, vill utföra spektakulära saker som väcker uppmärksamhet.

– Jag hade tillbringat halva livet i naturen och ville sträcka mig så långt jag kunde. I mångas ögon var det en absurd idé att ge sig av mot sydpolen helt ensam utan radiokontakt och flygunderstöd. 

Erling Kagge på väg till sydpolen. Foto: Privat

50 dagar tog det för Erling Kagge att ta sig de 150 milen från startplatsen till Sydpolen. Under den långa skidturen mötte han inte något som helst levande: inga djur, fåglar, växter eller insekter. Det enda som fanns var is och snö. 

– När jag åker skidor eller fotvandrar och tar mig riktigt långt, är trött, blir jag vid en viss tidpunkt ett med naturen. I bildlig mening för jag ett samtal med den. Kroppen slutar inte vid fingertopparna och tåspetsarna, känns det som. Jag tror att många kanske har en liknande erfarenhet.

Erling Kagge säger att under hans vandringar och skidturer hamnar materiella saker och mediernas nyheter på avstånd. Men han talar också om att han kan uppleva stillhet och ro även i en bullrande storstad.

För snart tio år sedan gav sig Erling Kagge ut på en märklig pilgrimsvandring i en rad tunnlar som döljer sig i Manhattans inre, bland annat några kloaktunnlar. Han mådde dåligt vid den här tiden, relationen till hans dåvarande partner höll på att krackelera och livet tycktes ganska meningslöst.

– Där var nästan inga färger och lite eller inget ljus, men det kom pustar av frisk luft. Tunnelväggarna bestod av grå betong och rött tegel vilket skapade en särskild atmosfär och en märklig skönhet som i början var svår att upptäcka. 

– I Norge förknippas ju skönhet med ljus, färger som blått, gult och grönt, med sol och frisk luft. Där i tunnlarna var det tvärtom. Jag märkte konstigt nog att jag mådde bättre och bättre under de där dagarna. 

Vandringen under New York blev en sorts reningsprocess, mitt bland all mänsklig skit, säger han. 

Han har tre döttrar, alla är snart vuxna. När de var små klagade de ofta över att de behövde ge sig ut på vandringar när det ”ju går så mycket snabbare med bilen”.

Det var svårt att besvara. Kanske är boken jag skrivit ett försök att ge en antydan till svar. Och i dag uppskattar döttrarna våra vandringar, korta som långa.

Läs mer om äventyr