Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

Jan, 93, har fortfarande mardrömmar om finska fortsättningskriget

Jan Kjellberg tittar på gamla bilder från Finlands krig mot Sovjetunionen på 40-talet. Han deltog själv i kriget under ett år som frivillig svensk soldat. I dag är han 93 år och den siste som fortfarande finns i livet från hans militära enhet.
Jan Kjellberg tittar på gamla bilder från Finlands krig mot Sovjetunionen på 40-talet. Han deltog själv i kriget under ett år som frivillig svensk soldat. I dag är han 93 år och den siste som fortfarande finns i livet från hans militära enhet. Foto: Beatrice Lundborg

Den 6 december firar Finland hundra år som självständigt land. Men kampen för frihet fortsatte i många år efter det. När Jan Kjellberg var 18 år 1942 tog han värvning i Finlands krig mot Sovjetunionen. Under ett års tid låg han vid fronten öster om Ladogasjön. I dag är han den sista i sin militära enhet som fortfarande är i livet.

I mitten av september 1942 steg Jan Kjellberg in på Frivilligbyrån på Skeppsbron i Stockholm. Han var 18 år gammal och anmälde sig för att som soldat strida i det finska fortsättningskriget mot Sovjetunionen.

En vecka senare äntrade han det lilla fartyget ”Bore III” som gick till Åbo. Det var första gången han fick se den svenska skärgården, som var mycket höstvacker.

Varför han tog beslutet att bege sig till fronten i östra Finland vet han inte riktigt. Han har alltid tyckt att Karelen, det finländska gränsområdet mot Ryssland, verkat spännande. Läst har han han alltid gjort mycket. Finlands nationalskald Johan Ludvig Runeberg var en en av favoriterna. Särskilt ”Fänriks Ståhls sägner”, som handlar om det finska kriget mellan Sverige och Ryssland 1808–1809.

– Runebergs soldat Sven Dufva var spännande, säger Jan Kjellberg.

Jan Kjellberg i finsk uniform på tidigt 1940-tal – och som 93-åring i dag.
Jan Kjellberg i finsk uniform på tidigt 1940-tal – och som 93-åring i dag. Foto: Privat och Beatrice Lundborg

Men han nämner även en annan tänkbar anledning. Jan föddes som ett oönskat barn och lämnades bort till fosterfamilj. Det har gjort att han hela sitt liv känt sig utanför och inte haft någon riktig samhörighet.

Dessutom visste han inte riktigt vad det skulle bli av honom.

– Ungar som jag var ju helt utan framtidsutsikter, säger han.

När båten stävade in mot Åbo passerade ett flygplan i luften ovanför. Plötsligt small det till av en bomb i en klippa. Det blev Jans första möte med kriget.

I Åbo var det sen kväll och mörkt. Jan var ännu inte myndig och ensam i den okända staden. 

Utrustningsbyrån kunde han inte hitta. Och ingenstans hade han att ta vägen. Jan växlade till sig lite finska mark och satte sig på spårvagnen och åkte fram och tillbaka hela natten.

– Spårvagnsföraren undrade vem jag var som suttit i vagnen hela natten. Sedan bjöd han med mig hem till sin mamma, där jag fick mat. Dagen efter visade han mig till utrustningsbyrån.

Där fick han en finsk uniform, ryggsäck, kokkärl och en tågbiljett till Helsingfors. 

I Helsingfors vimlade det av militärer. För första gången fick han se tyska uniformer, mest officerare.

I det finska fortsättningskriget mot Sovjetunionen mellan 1941 och 1944 stöddes Finland av Tyskland med bland annat vapen och rådgivning. 

Finland hade även räknat med stor uppslutning av svenska frivilliga soldater, kanske upp emot en halv miljon. Men det blev betydligt blygsammare. Cirka 1.700 svenskar anslöt sig som soldater i Finland. 

En affisch för en utställning i Stockholm om svenskarnas stöd till Finland hösten 1942. Till höger en annan affisch som uppmanar svenskar att hjälpa Finland i kriget mot Sovjetunionen.
En affisch för en utställning i Stockholm om svenskarnas stöd till Finland hösten 1942. Till höger en annan affisch som uppmanar svenskar att hjälpa Finland i kriget mot Sovjetunionen. Foto: Berner A.B och DN

Själv hade Jan Kjellberg flera gånger som barn på 30-talet sett unga tyskar, Hitlerjugend, som slog tältläger i byn där han bodde utanför Gränna. Alla var klädda i brunt och sjöng kampsånger. Jan och hans kompisar fick godis av dem och tyckte först att de var ett lite spännande inslag i byn. 

Men med tiden övergick spänningen i ett obehag. 

– Vi insåg att de var som nickedockor. De gick på samma sätt och sjöng på samma sätt.

Jan hade en fostermor som var djupt religiös och antinazist. Som 15-åring kom han att arbeta på Gustafsviks herrgård i Kristinehamn under en trädgårdsmästare som var en känd kommunist.

– Han försökte få mig att bli ungkommunist, fast det lyckades han inte med. Men han lärde mig mycket om nazismen. Jag upplevde att allt runt nazisterna handlade om våld, säger Jan.

Han tycker dock inte att vi ska glömma bort att många svenskar var nazister på 30- och 40-talet. 

– Först efter slaget om Stalingrad började det vända, säger han.

Vi färdades i totalt mörker på natten, för att vi inte skulle upptäckas av ryssarna. Ändå sprängdes den sista vagnen i tåget i luften.

Efter fyra dagars väntan i den finländska huvudstaden kunde Jan sätta sig på tåget österut mot fronten. Sträckan kallades för världens längsta järnvägstunnel. 

– Vi färdades i totalt mörker på natten. Alla fönster i vagnarna var förtäckta och loket körde med släckta lampor, för att vi inte skulle upptäckas av ryssarna. Ändå sprängdes den sista vagnen i tåget i luften, berättar Jan.

Vid ankomsten till slutstationen Syväri var det svinkallt och massor av snö. Nästan alla hus var sönderbombade. Jan visste inte vart han skulle ta vägen. Han kände sig spänd och övergiven. 

– Det fanns inte en jäkel som pratade svenska, säger Jan.

Till slut var det en person som visade honom till en lastbil som skulle ta honom till Svirfronten vid floden Svir söder om staden Podporozje.

På flaket fanns flera svensktalande. De blev beordrade att sitta ned på flaket. Den senaste veckan hade flera lastbilar beskjutits av ryska krypskyttar. Därför skedde färden i hög fart i leriga spår.

– På grund av krypskyttarna vågade inte chauffören stanna lastbilen, utan jag fick hoppa av i farten mitt i skogen och landade i en snödriva, berättar Jan.

Efter en stund upptäckte Jan en stig och ett taggtrådsstaket. Och plötsligt stod en skäggig äldre herre framför honom med en pistol i handen.

Jan var väntad och anvisades en plats i korsun - ett slags enkelt skyddsrum nedgrävt i leran en bit bakom frontlinjen. Väggar och golv var klädda med bräder. Detta skulle bli hans hem det närmaste året.

Finska kvinnor avverkar skog för att klara vedförrådet inför vintern 1942. Till höger en så kallad korsu, döpt till ”Den Gyllene freden” av svenska frivilliga soldater vid Hangö.
Finska kvinnor avverkar skog för att klara vedförrådet inför vintern 1942. Till höger en så kallad korsu, döpt till ”Den Gyllene freden” av svenska frivilliga soldater vid Hangö. Foto: TT och Nordisk rotogravyr

Längs frontlinjen fanns nedgrävda gångar där Jan och hans kamrater turades om att hålla vakt.

– Det första jag fick lära mig var att inte sticka upp huvudet när jag rörde mig i gångarna. Det var just detta som många unga nykomlingar föll på, berättar han.

Längs gångarna fanns rep som man kunde dra i för att larma kompisarna om att något var på gång. 

Normalt skulle han hålla vakt två timmar och därefter vila i två timmar. Men ofta blev passen betydligt längre eftersom folk stupade eller blev sjuka. Terrängen var eländig med höjder och kärr om vartannat.

I Jans bivack fanns en nazist, bland de dryga 20 soldaterna. 

– Han talade om att han var nazist, men pratade aldrig om det sedan. Och vi frågade inte, säger Jan.

Vi var så nära varandra att vi kunde höra när ryssarna var förkylda på andra sidan Jandebaån.

I de olika befästningarna försökte man hålla samman språkgrupper och till och med se till att hålla soldater från samma byar i Finland i samma grupp. Det kunde få förödande konsekvenser för byn när en korsu attackerades och alla omkom.

Jan Kjellberg befann sig i det helt svenskspråkiga Svenska frivilligkompaniet i bataljonen JR 13. Hans närmaste befäl var översergeant Alvar Hurtig från Stockholm. Själv hette Jan Högberg i efternamn på den tiden och kallades för Högis.

– Det var jäkligt mycket strider i vårt område, men värst var ändå tystnaden. Vi var så nära varandra att vi kunde höra när ryssarna var förkylda på andra sidan Jandebaån, säger Jan.

När det hade regnat och isen lade sig på buskvegetationen uppstod ett svagt krispigt ljud i vindpustarna. Det var omöjligt att veta om det var vinden eller ryska soldater i antågande som gav upphov till ljuden.

– Det var väldigt obehagligt att aldrig veta hur många ryssarna skulle vara om de kom. Var de fyra eller tusen?

I tystnaden var det också som farligast att gå vakt. Att två vakter viskade med varandra kunde räcka för att man skulle bli skjuten.

Allra obehagligast var nog när man misstänkte att ryssarna förberedde sig på att ta några fångar för att pressa dem på information.

– Om man togs till fånga skulle man aldrig komma tillbaka. Det visste man, säger Jan. 

Vad var det bästa som hände?

– Det var när kokvagnen kom. En man från Österbotten körde matvagnen med häst. Nästan alltid var det en tunn soppa som serverades med lite torrt bröd, kallat knaku. Ibland hände det att vi inte fick mat på flera dagar.

Julfirande i korsun Björken vid fronten. Jan Kjellberg gick vakt utanför när bilden togs på julafton 1942. ”Jag minns att en ryss med djup baryton stämde upp i en trängtande sång. Så nära var de.”
Julfirande i korsun Björken vid fronten. Jan Kjellberg gick vakt utanför när bilden togs på julafton 1942. ”Jag minns att en ryss med djup baryton stämde upp i en trängtande sång. Så nära var de.” Foto: Privat

När Jan någon enstaka gång hade permission och kunde åka till Helsingfors så köpte han med sig brännvin. Det kunde han använda för att byta till sig mat från soldater som kom från bondgårdar i Österbotten. De brukade få matpaket hemifrån.

En bit längre bak från frontlinjen låg en korsu där soldaterna fick turas om att vila några dagar emellanåt.

– Först fick vi avlusas. Då hade vi haft samma kläder på oss under flera veckor, dag som natt. Först kom de vanliga lössen, sedan vägglössen.

Vad har kriget lärt dig?

– Jag lärde mig kamratskapet, att man måste hålla ihop. Det är väldigt viktigt att hjälpa varandra. Annars hade det aldrig gått. Kompisarna till höger och vänster var ens livförsäkring, säger Jan.

Om man togs till fånga skulle man aldrig komma tillbaka. Det visste man.

Blev du själv skadad vid fronten?

– Det var en granatskärva som skar upp min vapenrock och gjorde en rispa på ryggen så att jag började blöda. Jag har också en liten granatskada i foten.

Hur har kriget påverkat dig?

– Jag har haft ständiga mardrömmar. Framför allt på senare år.

Har du någonsin ångrat att du deltog i kriget?

– Det var väldigt jobbigt när vänner dödades. Men jag har inte ångrat mig. När jag åkte hem kände jag mig som en svikare.

Förra veckan fick Jan Kjellberg se en förhandsvisning av nyinspelningen av filmen ”Okänd soldat” som har Sverigepremiär i dag.

– När jag satt där och såg filmen ville jag gripa in i handlingen.

  • Läs mer:

”Hundra år av skit under de finska naglarna”

Finlands 100 år av frihet, kamp och självcensur

Quiz: Vad kan du om Finland?

Fakta. Finlands krig på 1900-talet

Inbördeskriget. Januari–maj 1918. Efter Finlands självständighetsförklaring den 6 december 1917 utbröt ett blodigt inbördeskrig mellan de borgerliga vita och de socialistiska röda.

Vinterkriget. 30 november 1939–13 mars 1940. Stalin krävde fler landområden i öster från Finland som vägrade. Sovjet invaderade från öster. Finland tvingades skriva på ett fredsavtal och lämna ifrån sig bland annat Karelska näset med staden Viborg. Nära en halv miljon finländare tvingades lämna sina fädernesbygder. Nästan 23.000 soldater dog på den finska sidan, 265.000 på den sovjetiska. Cirka 9.500 frivilliga svenska soldater deltog i kriget.

Fortsättningskriget. 25 juni 1941–19 september 1944. Sovjet intog Estland, Lettland och Litauen och ställde allt högre anspråk på Finland, som befarande en invasion. Finland sökte förgäves stöd hos Storbritannien och Sverige och slöt till slut en allians med Tyskland. När Hitler i juni 1941 angrep Sovjetunionen bombade Sovjet en rad städer i Finland. Finland anföll på Karelska näset, norr om Ladoga och i Lappland.

I september samma år hade Finland återtagit de landområden man förlorat efter vinterkriget. När de allierade landsteg i Normandie i juni 1944 inledde Röda armén en storoffensiv mot Finland. Efter midsommar utkämpades de största striderna någonsin i Norden nordost om Viborg med 50.000 finska och 150.000 sovjetiska soldater. Moskva gick med på vapenvila mot att tyskarna skulle drivas ut ur Finland. Nästan 59.000 soldater dog på den finska sidan och 200.000 på den sovjetiska. Cirka 1.700 frivilliga svenska soldater deltog i kriget.

Lapplandskriget. 15 september 1944–27 april 1945. De tyska soldaterna drog sig ur södra Finland frivilligt. I norr blev det strider. Kriget orsakade en enorm förstörelse. Tyskarna förstörde allt i sin väg. Två tredjedelar av befolkningen i finska Lappland tvingades lämna sina hem, som brändes ned. 774 soldater dog på den finska sidan, 950 på den tyska.

Källa: Finlands krigsinvaliders Sverigedistrikt

Fakta. Jan Kjellberg

Foto: Beatrice Lundborg

Namn: Jan Kjellberg (Högberg fram till 1949).

Ålder: 93 år.

Familj: Särbo Doris Bengtsson, två döttrar. En son från en tidigare relation. Sju barnbarn.

Bor: Nacka.

Yrkesliv: Driftsfrågor inom Shell, Ok och BP. Pensionerades som driftschef inom ODAB.

Största fritidsintresse: Skriva och idrott.

Bok: Howard Spring ”Min son, min son!”

Har skrivit om sitt liv i boken ”Barnet som ingen ville ha”.

Relation till Finland: Aktiv inom Finlands krigsinvaliders Sverigedistrikt.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.