Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Insidan

”Jessica fick ingen hjälp av vården”

Lördagen den 6 oktober 2007 begick Jessica Olveby självmord. Hon blev sexton år. ”Kontakten med andra i samma situation som jag är ett stort stöd”, säger hennes mamma Lisa Olveby.

I villan i Avesta har Lisa Olveby samlat dottern Jessicas saker i ett litet rum. Där hänger en tavla med ett foto och en halv hårlock, den and­ra delen är inlåst i ett bankfack.

– Hårlocken var det enda vi fick se av Jessicas kropp efter självmordet. Ja, så hemsk kan döden vara.

När det är svårt att härda ut i sorgen går Lisa in i rummet för att samla ihop känslor och tankar. Men det är inget museum, påpekar hon. Gäster brukar sova här.

– För mig är det bra att ha någonstans att sätta mig och få ro, att minnas Jessica och hämta kraft.

Efter självmordet började Lisa Olveby att blogga och samlade senare ihop alla inlägg i en bok som finns att läsa på nätet. Där hittade hon flera nya vänner, som likt henne har ett barn som tagit livet av sig.

– Att tala med andra i samma situation är den bästa terapin. Jessica menade att bara den som upplevt något liknande kunde känna hennes smärta. På liknande sätt är det för mig i dag.

Flera av de nya vännerna har Lisa bara kontakt med på nätet. Andra har hon träffat flera gånger och fått en mycket nära relation till.

– Jag arbetar som läkarsekreterare och vet att det finns hjälp att få inom vården. Men kontakten med andra drabbade får mig att orka gå vidare. Och att jag, min man Micke och mina två söner har en fungerande relation. Många förhållanden slutar annars i en separation sedan ett barn begått självmord.

För tre år sedan tog Jessica Olveby sitt liv, nyligen fyllda sexton. Hon hade varit nedstämd en längre tid och när hon inte kom tillbaka från en kort promenad blev hennes äldre bror och pojkvännen oroliga. Särskilt när de märkte att hon lämnat mobiltelefonen hemma.

Resten av familjen var på besök i Uppsala och när storebrodern ringde och berättade om telefonen blev mamma Lisa väldigt orolig.

– Jag tänkte att Jessica inte orkat längre, att hon inte ville kämpa längre. Jag var säker på att något fasansfullt hänt.

När brodern och pojkvännen letade efter Jessica såg de en ambulans köra fram till en järnvägs­övergång. Men polisen hindrade dem från att komma alltför nära. På sjukhuset några timmar senare fick familjen definitivt besked om att Jessica tagit sitt liv.

En vecka senare hittade Lisa tre kollegieblock i Jessicas rum. Ur ett av dem föll två brev till golvet. Det ena var till pojkvännen och där skriver Jessica att hon älskar honom, att hon hoppas att han ska träffa någon annan att älska och att han ska förlåta henne. Det and­ra brevet är oavslutat och riktat till familjen. Jessica tar upp sina matproblem och sin ångest.

– Så hoppas hon att vi ska kunna börja om utan henne. Det har vi försökt. Men det är en lång resa att färdas, säger Lisa Olveby.

Genom att berätta om Jessica vill hon visa att även en ganska vanlig tjej kan börja må så dåligt att hon inte vill leva längre.

– Som liten hade hon inga stora kriser och inte heller några svårigheter med kamrater. När Jessica bytte skola till sjuan fick hon en kaxig attityd, och blev även mer innesluten i sig själv.

En dag när hon sträckte sig efter något åkte ena tröjärmen upp. Lisa såg att dottern skurit sig i armen. Inte djupt, men så att det blivit ärr.

– Sedan följde utvecklingssamtalet i sjuan, dit Jessica inte kom. Läraren berättade för mig att hon under ett halvår ofta kommit sent och skolkat från en del lektioner. Vi hade inte fått reda på någonting. Jag blev ledsen och arg över att skolan inte sagt något tidigare.

Ingen av kamraterna viste vart Jessica tagit vägen, men hemma på köksbordet hittade Lisa ett brev.

– Jessica skrev att hon och en kamrat skulle ta livet av sig. Men de vågade de inte, och polisen som hittade dem körde direkt till psyk­akuten. Kamraten bytte skola och de fick inte ha någon kontakt. Snart var Jessica sitt gamla jag.

Men under jullovet i nian berättade Jessica att hon hade svårt med maten och kände sig nedstämd. I januari 2007 tog Lisa kontakt med Barn- och ungdomspsykiatrin, BUP. Hon berättade om ätstörningarna, att dottern var deprimerad, att hon skurit sig och nämnde självmordshändelsen i sjuan.

Sedan följde ett halvt år då Jessica blev allt sämre. Hon som varit mån om sitt utseende började sminka sig slarvigare, håret blev tunt och förlorade sin lyster.

– Och hon fick svårt att sova. Ofta låg jag på soffan utanför dörren till hennes rum och när jag hörde henne snyfta gick jag in för att trösta, men allt var hopplöst.Även pojkvännen gjorde mycket för att hjälpa Jessica.

– Jessica hade behövt professionell hjälp. Jag trodde att hon skulle få den hos BUP och att personalen där visste vad som var bäst. Men senare förstod jag att ingen läkare träffat och pratat med Jessica – och det gör mig upprörd.

Likt flera anhöriga till unga som tagit livet av sig vittnar Lisa om att många inom vården inte tycks veta hur de ska närma sig en ung självmordsbenägen tonåring.

– Den hjälp som erbjuds är ofta tabletter – men inte ens det fick min dotter, säger Lisa.

Snart har det gått tre år sedan Jessica inte orkade leva längre.

– Vissa dagar vill jag bara ligga kvar i sängen. Andra dagar är livet glatt och ljust. Mitt råd till drabbade är enkelt: Kontakta andra anhöriga.

Anhörigas bok

I ”Trösteboken” (Columbus förlag) berättar människor om hur det känns när en anhörig tar sitt liv, och hur de tagit sig tillbaka till en tillvaro med glädje och stunder av lycka. Dessutom ingår dikter och bilder.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.