Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-03-25 19:28

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/insidan/juristerna-skolas-in-i-en-miljo-dar-kanslor-ar-tabu/

Insidan

”Juristerna skolas in i en miljö där känslor är tabu”

Känslor är viktiga i allt samspel mellan människor, även i en rättssal. På bilden: Justitia, rättvisans gudinna som står staty i Frankfurt am Main. Foto: Frank May/DPA

Svenska rättssalar präglas av en ”teflonkultur” där känslor direkt ska rinna av domare, åklagare och advokater. Det är en stor brist, anser två forskare efter att ha följt över trehundra domstolsförhandlingar.

Rätta artikel

Under en rättegång började en domare gråta efter att ha tagit del av mycket grova bilder som visade sexuella övergrepp på små barn. Hen tvingades avbryta förhandlingen och ta en paus, och förstod inte vad som hände. ”Jag trodde att jag kunde lägga känslor åt sidan men jag började gråta. Jag klarade inte av det och jag var tvungen att ta en paus”, berättade domaren senare. 

Hen är en av nära hundra domare och åklagare som sociologerna Stina Bergman Blix och Åsa Wettergren mötte under sin omfattande forskning på temat ”Känslor i rättssalen”. Under fyra år observerade de över 300 domstolsförhandlingar, och resultatet av deras arbete finns samlat i den nyutkomna boken ”Professional emotions in court”.

Vid en rättegång i en svensk domstol måste domarna och åklagarna uppfattas som neutrala och objektiva. Traditionellt förknippas detta med en uppenbar frånvaro av känslor, det handlar om att inte med en min avslöja vad som rör sig i det  inre och att i stället sätta på sig ett ”stenansikte”.

– Under fyra och ett halvt års utbildning får de blivande juristerna lära sig att inte tala om sina emotioner. De skolas in i en kultur där känslor är tabu för en professionell åklagare eller domare, säger Åsa Wettergren som är professor vid Göteborgs universitet.

Läs mer: Citat från jurister om känslor i rättssalen 

Hennes och Stina Bergman Blix forskning tyder dock på att känslor och känslohantering i själva verket är centrala för genomförandet av en objektiv rättegång. Om exempelvis en domare ska kunna förebygga att en tilltalad eller en målsägare blir för emotionell, behöver de ha en känsla för hur dessa personer uppfattar situationen.

Hur arbetar man då med känslor i en miljö där känslor över huvud taget inte ska finnas? Ritualen i en rättssal, som är styrd av rättegångsbalken, handlar om vem och vilka som får tala, och när. Detta innebär också att det inte lämnas utrymme för oväntade händelser och att alla starka känslor måste tonas ned.

– De vars känslor antas behöva tonas ner i rättssalen är målsägare, tilltalad och vittnen, eftersom de professionella har lärt sig att kommunicera känslor med mycket subtila medel, säger Stina Bergman Blix som är docent vid Uppsala universitet.

Stina Bergman Blix (till vänster), Åsa Wettergren och deras bok ”Professional emotions in court”. Foto: Privat

Känslor är i alla sammanhang viktiga i samspelet mellan människor, fortsätter hon. Även när de professionella rättsliga aktörerna inte visar några känslor öppet så använder de ändå en typ av emotionell kommunikation för att stämma av situationer och gemensamt föra rättegången framåt. 

– Det  är en tyst kunskap som domarna och de övriga professionella aktörerna tillägnar sig genom erfarenhet, säger Åsa Wettergren.

I sin forskning koncentrerade sig hon och Stina Bergman Blix på något de kallar ”bakgrundsemotioner”, det vill säga känslor som inte är så synliga som till exempel gråt.

– Försvarsadvokater, åklagare och domare behöver använda bakgrundsemotionerna för att göra sitt jobb, de behöver känna intresse för att ta in information eller stolthet över att genomföra en korrekt process, påpekar Åsa Wettergren.

Det gäller att kunna leva sig in i när ett vittne eller en åtalad darrar av rädsla, utan att för den skull ge avkall på objektivitet och opartiskhet under rättegången.

Hon och Stina Bergman Blix talar om tydliga uttryck för känslor, som synlig upprördhet, ilska och gråt. Alla känner igen detta. Men sedan finns det alltså uttryck som är betydligt svårare att upptäcka.

– Som när en åklagare efter en förhandling undrade om vi  märkte hur arg domaren blev. Vi stod där som levande frågetecken och förstod ingenting. Längre fram, efter att  ha varit med om en rad förhandlingar, hade vi lärt oss att tolka det känslospel som kan förekomma i domstolarna, säger Stina Bergman Blix.

Det handlar till exempel om att domaren lägger ned sin penna på bordet lite extra tydligt, lutar sig tillbaka i stolen, höjer på ögonbrynen eller tittar upp i taket. Åklagare och försvarsadvokater uppfattar genast den signalen. Det kan vara en direkt uppmaning till dem att sluta tjafsa och komma till saken.

Sådana bakgrundskänslor är dock inget som rättens professionella pratar så mycket om. Däremot menade många domare i de två forskarnas intervjuer att det behövs empati för att kunna sätta sig in i andra människors situation. 

– Det gäller att kunna leva sig in i när ett vittne eller en åtalad darrar av rädsla, utan att för den skull ge avkall på objektivitet och opartiskhet under rättegången, säger Stina Bergman Blix.

Hon har tidigare studerat skådespelares arbetssätt. På en middag hamnade hon bredvid en domare och berättade om sin forskning, om hur skådespelare använder sina känslor som ett arbetsredskap för att nå fram till publiken och verka trovärdiga. 

– Det är precis så vi också arbetar, berättade domaren vid min sida. Jag blev ganska förvånad eftersom även jag hade den där bilden av den objektiva och opartiska domaren som inte visar några som helst känslor i rättssalen. Senare träffade jag Åsa, och på tåget på väg till en konferens föddes idén till forskningen om känslor i rättssalen.

Tidigt var Åsa Wettergren intresserad av byråkratiska organisationer där emotioner antas vara uteslutna i det professionella arbetet. Hon genomförde en studie på en av Migrationsverkets avdelningar för handläggning av asylärenden. 

– Där ska handläggarna uppträda känslolöst, men är ändå medvetna om att känslorna finns där under ytan. De har dock inget språk för att hantera detta glapp, ingen arena för att tala om känslor. Det uppstår en krock mellan den professionella yrkesrollen och de starka emotionerna i jobbet, säger Åsa Wettergren. 

I en svensk rättssal ska domaren styra processen i rätt riktning och inte låta sig påverkas av andra. Men det måste till ett samspel med de andra aktörerna.

 Även åklagare och domare arbetar intuitivt med känslor, men talar sällan eller aldrig med kollegor om detta. Det borde finnas en gemensam syn i de här frågorna och en gemensam kunskapsbas om känslornas betydelse för att upprätthålla det objektiva skeendet i rättssalarna, enligt Åsa Wettergren och Stina Bergman Blix.

I boken skriver författarna också om den ”teflonkultur” som, enligt dem, råder i svenska domstolar och på åklagarkamrarna.

– Ibland kan mycket dramatiska händelser och upplevelser vara delar av en förundersökning. Men den hantering av känslor som behövs vid sådana tillfällen tystas ned och individualiseras. Hos en professionell aktör förväntas alla känslor bara rinna av, säger Stina Bergman Blix. 

Samtidigt hade de flesta domare och åklagare som hon och Åsa Wettergren pratade med upplevt situationer där de inte klarat av att hantera sina känslor. Eller där till exempel en obehaglig bild fastnade på näthinnan långt efter det att rättegången var över. 

Forskarna såg även att ju starkare känslor målsägare eller tilltalad visade, desto mindre känslor visade de professionella. Men när domaren visar ett stenansikte kan det tolkas som arrogans eller likgiltighet inför den åtalade. 

– I en svensk rättssal ska domaren styra processen i rätt riktning och inte låta sig påverkas av andra. Men det måste till ett samspel med de andra aktörerna, de olika parterna är beroende av varandra för att arbetet ska flyta på. 

– Domare kan bli arga när till exempel försvarsadvokaten inte stoppar en tilltalad som hela tiden avbryter och stör. Om domaren då tvingas uppmana den tilltalade att vara tyst kan denne uppfatta det som att hen inte får en objektiv och rättvis behandling.

Vilka konsekvenser får då bristen på samtal inom domarkåren och bland åklagare? En domare som inte är medveten om de bakomliggande emotionernas betydelse kan försvåra en rättegång, menar Åsa Wettergren och Stina Blomgren Blix.

– Exempelvis när en domare inleder med att tacka den tilltalade för att denne kommit till rättegången. Den tilltalade uppfattar det inte alls som en vänlig gest, ilsknar till och säger argt: ”Som om jag hade något val”. Liknande exempel upplevde vi några gånger under de förhandlingar vi följde, säger Åsa Wettergren.

En annan konsekvens kan vara sämre hälsa hos domare och åklagare. De får ta del av otäcka bilder på mordoffer och barn som utsatts för sexuella övergrepp. Att verka oberörd inför detta och inte ha någon att ventilera sina upplevelser med kan leda till ohälsa, tror Stina Bergman Blix.

Leder känslolösheten till sämre beslut? Nja, det är något de två forskarna inte studerat.

– Men, säger Åsa Wettergren. Jag tror att insikten om känslornas betydelse under en domstolsförhandling skulle leda till bättre processer i rättssalen och kanske också till bättre beslut.

Boken ”Professionals in court” är utgiven av Routledge förlag i London. Den bygger bland annat på intervjuer med nära 100 domare och åklagare.

Läs mer om rättsväsendet