Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-09-29 16:19

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/insidan/kunskapen-om-sjalvskadebeteende-har-okat-sa-kan-narstaende-tanka/

Insidan

Kunskapen om självskadebeteende har ökat – så kan närstående tänka

De senaste 30 åren har metoderna för att behandla självskadebeteende blivit fler och bättre.
De senaste 30 åren har metoderna för att behandla självskadebeteende blivit fler och bättre. Foto: Mike Dotta/TT

Om någon i ens närhet skadar sig själv kan reaktionerna bli dramatiska. Men hur hjälper man någon som uppvisar självskadebeteenden? Under de senaste åren har forskarna fått mycket ny kunskap kring hur man ska behandla och hantera unga människor som skadar sig själva.

– Man måste titta på de underliggande orsakerna, säger psykologen Maria Zetterqvist.

När Sofia Åkerman på 1990-talet utvecklade självskadebeteenden blev det början på flera års inläggning på barnpsykiatrisk avdelning. Under den perioden rapporterade skolor och vårdinrättningar om ökade fall av unga som skadar sig själva.

Men kunskapen var alltför liten om hur självskadebeteenden skulle hanteras. Ofta fick de drabbade heldygnsvård, som senare visade sig kunna göra problemen värre. Som Sofia Åkerman berättade för DN:

– Jag var inne i en sjuk miljö där den som skadade sig mest och vägde minst var den som hade högst status.

Sedan 90-talet har mycket hänt i forskningen kring hanteringen av självskadebeteenden. Jonas Bjärehed, legitimerad psykolog och forskare vid institutionen för psykologi vid Lunds universitet, säger att en vändpunkt kom 2011 när Socialdepartementet initierade det nationella självskadeprojektet för att hämta in mer kunskap på området.

– Det var i svallvågorna efter den debatt som kom i början på 2000-talet, när man fick upp ögonen för det här fenomenet. Forskningen kom i gång och både i Sverige och internationellt hade man fått momentum. Självskadefenomenet började studeras mer i sin egen rätt, säger han till DN.

Mycket av stigmat kring att berätta handlade om att man inte kände igen sig i och inte ville etiketteras på det sätt man gjorde tidigare. Då var det väldigt tabubelagt.

Han menar att man tidigare framför allt forskade kring självskadebeteende inom ramen för borderline personlighetssyndrom. Men ett viktigt steg för att öka kunskapen om självskador var att förstå att det kan förekomma hos många olika människor.

– Det är bredare än så. Och den insikten öppnade för möjligheten att behandla det som ett uttryck för ett bredare spektrum av ohälsoproblem. Man behövde inte självklart få svåra psykiatriska diagnoser för att man hade självskada som en del i sin problembild, säger Jonas Bjärehed.

Inom det nationella självskadeprojektet förde man ut kunskap om frågan till olika instanser som möter de unga som skadar sig själva. Och Jonas Bjärehed tror att det faktum att man inte längre kopplade självskador till psykiatriska diagnoser gjorde stigmat kring frågan mindre.

– Mycket av stigmat kring att berätta handlade om att man inte kände igen sig i och inte ville etiketteras på det sätt man gjorde tidigare. Då var det väldigt tabubelagt.

Så varför ökade antalet fall av självskadebeteenden så mycket för 20 år sedan? Jonas Bjärehed tror att det beror på flera saker. Dels att vårt informationssamhälle gjorde att allt fler hörde talas om begreppet, och att man inom vården började ställa frågan kring självskador.

Men han menar också att det är välbelagt att självskadebeteende också har en kulturell aspekt.

– Ungdomar tar intryck av varandra vilket kan göra att det blir vanligare i takt med informationssamhällets framväxt.

Sofie Westling är överläkare och forskare på Lunds universitet. Hon menar att det har hänt en hel del i hur man ser på självskadebeteende under de senaste 30 åren.

– Under den tiden har hela den behandlingsarsenal som vi i dag erbjuder utvecklats, och man har gjort studier så man ser vad som fungerar.

Självskadorna kommer inte som en blixt från en klar himmel, utan man får ta reda på orsakerna. Det hade man kanske missförstått förr.

I dag är nummer ett när det kommer till behandling att man tänker på hur man bemöter den som söker vård för självskadebeteende.

– Personen ska bemötas med medkänsla, respekt och värdighet. Det kan låta som en självklarhet men det var det inte för 30 år sedan.

Att säga vilken form av behandling som är bäst lämpad för någon som lider av självskadebeteende är svårt. Sofie Westling säger att det är viktigt att komma ihåg att självskadebeteende är ett symtom på att man mår dåligt och att någonting inte fungerar.

– Man måste ta reda på vad det är som inte fungerar, och behandla eller hjälpa personen med det. Självskadorna kommer inte som en blixt från en klar himmel, utan man får ta reda på orsakerna. Det hade man kanske missförstått förr. Man försökte få folk att sluta skada sig, men man slutar ju inte skada sig om problematiken bakom kvarstår, säger Sofia Westling.

Maria Zetterqvist är legitimerad psykolog på BUP-kiniken i Linköping och docent i klinisk psykologi med inriktning mot barn och ungdomspsykiatrisk verksamhet vid Linköpings universitet.

Hon berättar att de flesta behandlingsmodeller för självskadebeteende i dag fokuserar på känsloreglering.

– Det finns en allmän konsensus kring att många av dem som har självskadebeteende har svårt att reglera sina känslor och att hitta balans i känslolivet. En stor del av behandlingen handlar om att få kunskap kring självskadebeteendet, och kunskap kring sina känslor och vilken funktion de och ens beteenden fyller i ens liv.

Våga prata om det, och säg vad du ser. Man kan vara ganska rak och direkt, och inte vara rädd för att fråga.

Hon fortsätter:

– Man väljer inte självskadebeteende om man har en massa andra välfungerande sätt att reglera känslor. Där har synen på självskador förändrats, och i dag ser man det som att man behöver sätt att hantera livets utmaningar. Så man får lära sig att stanna upp och sätta ord på sina känslor, och att kunna söka tröst och hjälp.

Sofia Åkerman, som själv skrivit flera böcker och rapporter om självskadebeteende, menar dock att fokuset på emotionsreglering kanske gjort att forskningen förbisett andra anledningar bakom beteendena.

– Det handlar inte enbart om det. Att vissa planerar sina självskador signalerar att det också kan handla om identitet och omgivningens förväntan på en, säger hon.

Maria Zetterqvist säger att en del i behandlingen är att skapa en rytm i livet – med hjälp av sömn, mat och träning. Till en början kan det också vara viktigt att hitta ersättningshandlingar vid de tillfällen som självskadan blivit ett sätt att hantera en situation.

– Det kan vara att träna hårt i 15 minuter, dansa till sin bästa låt, ta en kall dusch.

Som närstående kan det vara svårt att hantera att någon i en närhet skadar sig själv. Men flera av forskarna menar att det är viktigt att inte skapa för stor dramatik kring just skadorna, utan att bemöta personen på ett varmt och intresserat sätt. Försöka ta reda på mer kring varför man gör som man gör.

– Våga prata om det, och säg vad du ser. Man kan vara ganska rak och direkt, och inte vara rädd för att fråga. Det visar att man är uppmärksam och intresserad och vill förstå, säger Maria Zetterqvist.

Man måste ta ansvar för sina reaktioner så att de inte belastar den som har ett självskadebeteende.

Därför är det också viktigt att försöka få förtroende, i stället för att bli arg eller dömande kring vad som sker.

– Som anhörig är man ofta snabb med att hoppa till problemlösning. Men innan man kan komma dit måste personen känna sig förstådd. Sedan kan man börja säga hur man ska göra, säger hon.

Hon betonar att det inte är konstigt att man blir orolig och reagerar starkt på om någon närstående skadar sig själv.

– Det är inte så att man inte får reagera känslomässigt. Men man måste ta ansvar för sina reaktioner så att de inte belastar den som har ett självskadebeteende. Det är svårt att ta bort ett självskadebeteende om man inte har något annat att ta till och det bakomliggande problemet kvarstår. Då kan man försöka vara ett gott stöd, säger Maria Zetterqvist.

Läs mer: ”Jag var tvungen att skada mig själv, och göra det lite värre hela tiden”

Ämnen i artikeln

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt