Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

Läsa och skriva blev Marias väg ut från anstalten

Foto: Beatrice Lundborg

Maria Moraes åkte fast för två grova rån som 13-åring och gick aldrig klart grundskolan. På ungdomsanstalten kunde hon bearbeta sina upplevelser genom att läsa och skriva. I dag är hon kommunpolitiker i Linköping.

Vi hälsar på hemma hos Maria Moraes i Linköping där hon bor tillsammans med sin man och sina tre barn. Hennes mamma är på besök och tar hand om Leo, som är sju månader, medan Maria visar oss runt i huset.

I barnens rum finns en hel vägg med barnböcker. Maria visar oss också sin arbetshörna där hon försöker skriva rent alla berättelser som hon skrev ned när hon satt på anstalten och som hon hoppas kunna ge ut i bokform så småningom.

Maria berättar om uppväxten i området Ryd i Linköping. Det var mycket brott och socioekonomiskt utanförskap.

– Det var en miljö där man inte precis gick runt och skröt om vilka böcker som man hade läst, säger hon.

Skriva låttexter kunde hon däremot göra eftersom hon ägnade sig åt rapmusik som var helt okej att ägna sig åt. Textskrivandet blev därför ett sätt för Maria att bearbeta det som hon såg runt omkring sig.

– Jag hade en förhållandevis trygg familj. Men misären och orättvisorna som fanns omkring oss gjorde att vi byggde upp mycket hat mot vuxenvärlden.

Maria och hennes kompisar på den tiden gick inte i skolan. I stället begick de brott. Och när hon var 13 år åkte de fast för två grova rån. Efter ytterligare incidenter blev hon placerad på en anstalt. Det var sommaren 2004 och Maria var då 14 år.

– När jag kom dit och såg det tre meter höga stängslet och taggtråden så fick jag nästan panikkänslor. Det blev inte bättre av att alla som arbetade där hade överfallslarm, säger hon.

En dag fick hon besök av en socialsekreterare som hon hade hållit kontakten med sedan tidigare och som gav Maria en present. Det var romanen ”Alkemisten” av den brasilianske författaren Paulo Coelho.

– Egentligen var det en ganska otippad bok för en fjortonåring. Men jag hade inget annat att göra än att börja läsa.

I korta drag handlar ”Alkemisten” om en fåraherde som ger sig ut för att söka efter en skatt. Han reser genom stora delar av världen, möter massor av människor och hamnar i olika situationer.

– Jag blev helt fast. Framför allt för att författaren hade ett särskilt sätt att beskriva världen och omgivningen, säger Maria, och ger oss en spoilervarning.

 

När jag öppnade en bok så kändes det nästan som om jag gick ut genom dörren och var någon annanstans.

 

Foto: Den som har tänkt läsa att ”Alkemisten” ska alltså hoppa över de följande tre styckena där det står hur den slutar:

Det visar sig till slut att den skatt som huvudpersonen hade gett sig ut i världen för att söka efter, hela tiden hade funnits nedgrävd under hans säng.

Boken handlar om värdet av att leta inåt i stället för att hela tiden söka svar i den yttre världen, menar Maria.

– Det fick mig att börja fundera över min egen roll i allt det som hade hänt. Och vad det var som jag egentligen letade efter. Jag kanske också låg och sov på en skatt.

Hon läste alla böcker av Paulo Coelho som fanns översatta till svenska och kände igen sig i hans sökande efter svar på existentiella frågor om livet och kärleken.

– Han satte ord på mycket som jag kände. Läsningen gav mig också en känsla av frihet. Jag låg där mellan fyra väggar och hade ingen telefon eller tv. När jag öppnade en bok så kändes det nästan som om jag gick ut genom dörren och var någon annanstans.

Maria berättar hur larmet kunde börja tjuta mitt i natten för att någon hade tagit sig ut ur sitt rum, som en plötslig påminnelse om var hon befann sig. Och hur hon låg och väntade på att det skulle bli tyst igen så att hon kunde fortsätta att läsa.

Skrivandet använde hon för att få distans till och hantera sin ilska.

– Jag var väldigt utåtagerande och impulsstyrd på den tiden och det var ett beteende som fungerade väldigt dåligt när man var inlåst. Det gjorde att jag lärde mig att förmedla mina känslor i text.

Maria skrev också ned de andra flickornas berättelser eftersom hon blev så uppslukad av deras livsöden. En del av dem kunde komma direkt från prostitution och missbruk utan att egentligen ha några vuxna att prata med.

– Det kunde vara svårt att ta in alla historier som jag fick höra. Därför var det extra skönt att kunna skriva ned dem på kvällen. Jag tänkte att det här måste världen få veta, att de här tjejerna faktiskt finns.

– Några av dem hade föräldrar som inte ens var intresserade av att ha kontakt med dem. Det gjorde att de bollades runt mellan olika socialsekreterare eftersom ingen ville ta ansvar för dem.

Foto: Beatrice LundborgFoto: Beatrice Lundborg

Den läs- och skrivvana som hon utvecklade inne på anstalten hade hon sedan stor nytta av. När hon kom ut började hon jobba i en organisation för tidigare kriminella där hon fick läsa avancerade myndighetstexter, skriva rapporter och formulera projektansökningar.

I dag är Maria föräldraledig på deltid samtidigt som hon sköter två politiska uppdrag i Linköpings kommun. Hon sitter i socialnämnden och det kommunala bostadsbolaget Stångåstaden. Hon är också sammankallande i den kommunala integrationsgruppen.

Hon plöjer fortfarande Paulo Coelho så fort det kommer ut en ny bok på svenska. Jonas Hassen Khemiri är också en favorit som hon läser när det finns tid över.

För barnen läser hon för tillfället ”Askungen” och ”Super-Charlie”.

– Det är ett sätt att öppna världen för dem. Jag märker ju hur berikade de blir och hur de snappar upp nya ord. De lär sig också hur viktigt det är att vara en bra vän och att respektera andra människor och deras rätt att välja hur de vill leva.

Läs även: ”Läsförståelsen är central i vårt samhälle”

Fakta. Maria Moraes

Ålder: 26 år

Bor: i Linköping

Familj: Sambo och tre barn, sonen Leo som är sju månader och tvillingflickor som är fyra år.

Gör: Föräldraledig på deltid samtidigt som hon arbetar som kommunpolitiker för Miljöpartiet. Hon sitter i socialnämnden och i styrelsen för det kommunala bostadsbolaget ”Stångåstaden”. Hon är också sammankallande i den kommunala integrationsgruppen.

Fakta. Läsning innanför murarna

I Utbildningsradions serie ”Min livstid” åker regissören Ulf Stenberg runt och träffar personer som sitter eller har suttit inne, för att prata om vad läsning och skrivande har för betydelse för dem.

Programserien handlar om läsningens betydelse på svenska fängelser och vänder sig till unga vuxna.För många som sitter inne är läsförståelse en fråga om att överleva, både innanför murarna och när de så småningom ska ut i livet utanför.Första programmet sändes den 16 mars och finns på urplay.se.

I morgon den 23 mars sänds andra avsnittet.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.