Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-21 13:17

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/insidan/lasarreaktioner-det-ar-visst-rent-och-skart-lurendrejeri/

Insidan

Läsarreaktioner: ”Det är visst rent och skärt lurendrejeri”

Bild 1 av 5 I första delen intervjuades Emma Frans om varför vi så lätt luras av falska nyheter.
Foto: Fredrik Funck
Bild 2 av 5 Många läsare reagerade på andra delen om den så kallade ”färgteorin”.
Foto: Fredrik Funck
Bild 3 av 5 Att ljuga eller luras kan ske på många plan, vilket vi tog upp i tredje delen.
Foto: Fredrik Funck
Bild 4 av 5 Femte delen handlade om varför man blir indragen i en sekt.
Foto: Fredrik Funck
Bild 5 av 5 Sista delen tog upp några historiska fall där folk lurats och blivit lurade.
Foto: Fredrik Funck

Många läsare har hört av sig om Insidans serie ”Hur lättlurade är vi”? Här publicerar vi några av läsarkommentarerna.

Rätta artikel

”Allas profiler skulle göras offentliga på arbetsplatsen”

Jag har en mycket dålig erfarenhet från arbetslivet där just denna ”disc-metod” tillämpats på en tidigare arbetsplats som en ’aktivitet’.

Alltså samma metod som ni skrivit om och som Thomas Erikson åker land och rike runt hos företag för att föreläsa om.

Min före detta arbetsplats var ett stort teknikkonsultföretag där en del av företaget, med 300 anställda, alla skulle göra detta ”personlighetstest”. Sedan skulle man, utan att man fick veta det innan, i grupper göra en lek, ”gissa vem som är vem”, utifrån ”disc-profilen”. Allas profiler skulle göras offentliga och man skulle sitta och gissa som en ”teambildande lek”. Många tog väldigt illa vid sig. Sedan bad företaget att man skulle sätta upp sin disc-profil på sin arbetsplats så att andra kunde se hur man är.

Jag såg ett stort problem i detta, kollegor började känna sig illa till mods och så vidare, och förde detta vidare till högre chefer via arbetsplatsombudet.

Cheferna förstod ingenting. HR-avdelningen tog jag också kontakt med, men de tog inget ansvar. Jag kontaktade även utgivaren av testet, minns ej vad firman hette. Allt blev väldigt obehagligt. Jag tog även kontakt med Psykologförbundet där de direkt förstod problemet. Fick en rapport de gjort där denna typ av pseudotester hade analyserats. Betyget blev liknande kvacksalveri. Psykologförbundet hade även tagit fram riktlinjer för hur man ska hantera dessa tester. Mitt företag brast i otroligt mycket, bland annat genom att hemlighålla resultat, att deltagarna inte fick möjlighet att diskutera resultat med någon erfaren, inte fick veta syftet med testet i förväg, inte fick möjlighet att avstå från testet etcetera. Vilket betyg till en HR-avdelning på ett stort företag!

Anonym

***

Färgteorin ledde till stress och sjukskrivningar

Jag har själv erfarenhet av hur destruktiva, för att inte säga farliga, de här teorierna kan vara i en organisation. För cirka tio år sedan arbetade jag på en ideell organisation där man tog hjälp av en utvecklingskonsult som skrivit en bok som liknar Eriksons, kanske något mer substantiell. 

När hennes teorier kom i händerna på en chef med narcissistiska drag blev det katastrof. Personalen delades in i de fyra färgerna, och det var tydligt vilka färger som var a- respektive b-lag. Vi som var tråkiga, blå och strukturerade blev stämplade som bakåtsträvande bromsklossar. Medan de härliga och kreativa röda fick fria händer och de fick inte ifrågasättas.

För att göra en lång historia kort bidrog detta till en stor kris i organisationen. En fjärdedel av personalen blev sjukskrivna på grund av stressymtom och arbetsmiljöverket involverades.

Så – artikeln bidrar till att belysa riskerna med att förenkla veten­skaper. Det är bra.

Anonym

***

Kunskap om hur man urskiljer pseudovetenskap saknas

Utmärkt att DN har en serie om hur lättlurade vi är! Tre noteringar:

1. Förutom kritiken mot disametodens teoretiska grund kanske det är illustrativt att se på hur tester utformas. I slutet på 90-talet sökte jag en tjänst som forskningsledare. Den interimistiske chefen för det nya institutet hade bestämt att de som sökte de fyra forsknings­ledartjänsterna skulle genomgå tester. I mitt fall utföll det inte så väl: konsulten konstaterade att jag inte var ”analytisk” vilket onekligen är en nackdel för en forsknings­ledare.

När jag begärde att få se hur programmet kommit till denna slutsats visade det sig att dimensionen ”analytisk” fick höga värden om man genomgående svarat positivt på frågor om man uppskattade rutinarbete som bokföring, budget, revision etc. Det vill säga ”analytisk” i testets mening skulle med vardagsspråk beskrivas som ”kamrerstyp”! Jag fick tjänsten eftersom den tillträdande chefen, en kritiskt inställd naturgeograf, kort konstaterade: forskningsledare anställer jag på vetenskapliga meriter, inte konsultkvackande. 

2. Det är nog tyvärr signifikativt att ganska många institutioner som använt Erikson är vetenskapliga eller ”kunskapsmyndigheter”. Man är predisponerad att använda vetenskap men administrationen saknar kunskap att urskilja pseudo­vetenskap. Den internationellt framstående statsvetaren Bo Rothstein konstaterade efter att ha tvingats genomlida en ledarskapskurs på Göteborgs universitet att man använder konsulter som med viss svårighet genomgått någon grundkurs i stället för de egna forskare och lärare man har.

Inom mitt område har liknande myndigheter använt ”Det Naturliga Steget” som med fyra tautologiska ”principer för hållbarhet” gör anspråk på vetenskaplighet. Själv tvingades jag med alla kollegor genomgå en miljöledningskurs enligt dessa principer. Ledningen bortsåg från mina invändningar, vilket blev lite komiskt när Vetenskapsrådet lite senare nominerade mig till en Unesco-professur i utbildning om hållbarhet, bland annat med motivering att jag skrivit kritiskt granskande i ämnet.

3. Det tycks som om fyrfälts­matriser grundade på två dimensioner eller dikotomier är speciellt attraktiva. Själv har jag använt en sådan fyrfältare för att beskriva professionskulturer i miljö- och planeringsförvaltningar. Men jag har efterhand blivit noga med att påpeka att även om matrisen ger en möjlighet att på ett pedagogiskt sätt ordna en empiri och faktiskt också göra enkla förutsägelser om hantering av grupper av ärenden betyder det inte att den har stor analytisk kraft eller teoretisk grund. Min farfar som var Lunds universitets första lärare i pedagogik brukade beskriva ämnet som en balansgång på knivseggen mellan klargörande förenkling och demagogi!

Lars Emmelin, professor emeritus

***

”Människor älskar att höra berättelser om sig själva”

Sedan cirka tio år har jag sett fram emot de slutsatser som äntligen publiceras om fyrfärgsmetoden.

För många år sedan skickades jag av min statliga arbetsgivare på en heldagskurs i detta dravel. Efter­som jag gjorde experimentet att svara delvis felaktigt i föregående frågeformulär så kunde jag sedan få svart på vitt att det hela var fullständigt falskt.

Vi människor har en oändlig kärlek till att höra berättas om oss själva. Därför instämmer vi gärna i beskrivningar av oss själva. Exakt samma fenomen som med horoskop.

Psykologen Mattias Lundbergs framlagda syn på det hela är helt korrekt förutom på en punkt: Det är visst rent och skärt lurendrejeri.

I den slutkläm som vår kurs gav ingick en datagenererad löpande text om deltagarens personlighet. Den baserades på frågeformuläret vi tidigare fyllt i. Skrattretande mot­sägelsefulla meningar alltihop. Men, som sagt, människorna älskar det och köper det.

I mitt eget fall var det bara en dags förslösade skattepengar på ”underhållning”.

Jag vet inte i vilken utsträckning den organisation jag arbetar i använt detta för rekrytering. De som har gjort chefskarriärer vet säkert att berätta mer om den saken.

Anders

***

”Vi blir lyckligare av att lura oss själva”

Tycker att ni har en intressant artikel­serie om olika aspekter av lögnen etcetera, men en aspekt tycker jag kommer lite i skymundan: att vi faktiskt blir lyckliga av att lura oss själva. Vi mår aningen bättre om vi är lite självbedrägliga som jag skriver om i min bok ”Blir vi lyckliga av att lura oss själva” och i min kommande bok under våren 2019 ”Sånt är livet: Vad får dig att tro att du har rätt att inte bli lurad” .

Thomas Silfving

***

Fel om budordet om lögner i Bibeln

I en artikel i serien skrev ni att ett av Bibelns tio budord lyder: ”Du ska inte ljuga”. Men så står det inte i Bibeln. Däremot förbjuds en särskild form av lögn: ”Du skall inte vittna falskt mot din nästa”. Möjligen är ni ursäktade eftersom själve Martin Luther i sin lilla katekes tycks ha ”förenklat” detta till ett allmänt förbud mot lögn (vilket jag nu till min häpnad upptäcker när jag kollar de tio budorden i Wikipedia). Men när jag gick i skolan på 1950- och 1960-talet lärde vi oss i krillen att ”Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa”, och så var det med den saken. Sedan fördöms ju lögn mer eller mindre uttryckligt på andra ställen i Bibeln men det vill jag inte ge mig in på, för jag är Gud ske lov inte teolog!

Kerstin Furubrant

***

”Jag växte upp i en starkt religiös sekt”

Hej, jag läste artikeln i DN om: ”Klostret i Grekland visade sig vara en sekt”.

Tack för att detta tas upp och belyses. Tror att det är av stor vikt då många fler än vi tror berörs av detta. Kände att jag ville dela med mig av min upplevelse.

Jag är uppvuxen i en starkt religiös sekt. Hela livet var innanför de ramarna. Det var naturligt. Allt utanför var fel och ont. Jag lärde mig tidigt att följa de andliga ledarna i allt. Det de sa och tyckte var Guds ord. Att ifrågasätta, ha egna tankar och åsikter var syndigt. Att leva med synd innebar att vi skulle brinna i den eviga elden. Jag levde i ständig rädsla för att göra något fel eftersom det skulle göra att jag skulle gå en evig tortyr tillmötes.

Ledarna delade Ordet och sedan hur de tolkade det. De sa att vi tillhörde de få utvalda heliga på jorden och att alla andra var avfallet. Vi skulle leva ett heligt liv på alla områden, annars skulle vi bli ut­kastade till dem som blev straffade. Vi skulle ha speciella kläder. Långa klänningar. Heltäckande. Inget smink. Vi fick inte låta oss påverkas av det syndiga utanför. Fick inte ha tv, bara böcker godkända av ledningen, vi fick inte ha vänner utan­för. Inte lyssna på någon musik.

Men samtidigt var det mycket som var underbart. Det var en väldigt stark sammanhållning inom gruppen. Vi var som en stor familj, hjälpte varandra med allt och fanns för varandra.

Hela livet kretsade kring den lilla isolerade världen. Det ultimata tillståndet var att dö totalt från sig själv. Det vill säga att inte ha några egna tankar, intressen, åsikter. 

Jag är i dag glad att jag tog beslutet att lämna detta. Även om det är en mycket smärtsam och svår väg till att återhämta sig totalt. Jag känner mig som en invandrare i mitt eget land. Som om jag har levt i en diktatur. Det är många kulturkrockar.

Nu, i stället för ständig rädsla för allt ”farligt” utanför, har jag valt att tro att livet vill mig väl. Att livet är till för att levas och att vara fri. Att få vara mig själv och utvecklas till en ständigt bättre version av mig själv i stället för att dö. Jag vill leva.

Hanna Ståhle