Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

”Lasses död var så helt igenom meningslös”

Om en månad prövar hovrätten domen mot två kommunala chefer för brott mot arbetsmiljölagen. ”Min man kände sig kränkt på jobbet och orkade inte leva. Jag hoppas han får upprättelse”, säger Maria Lundquist Persson.

Strax efter åtta på morgonen en junidag 2010 kliver Maria upp ur sängen. Hon minns att maken Lasse hade väckt henne en stund tidigare, och visst hade hon hört hur det knäppt till i vattenkokaren. Eller? Fast nu är det alldeles tyst i huset. Hon ropar på sin man, men får inget svar. Hon börjar leta i källaren och i resten av huset.

Så minns hon att Lasse nämnt att klockan var halv åtta när han väckte henne och att han sagt att han inte vågar ta livet av sig. Hon hade bett honom sluta att säga så mycket tokigt och somnat om.

Efter att ha letat en bra stund tittar hon in i en av husets garderober. Där inne är Lasse. Hon hinner säga ”Hej, sitter du här?” innan hon blir stående där helt tyst.

– Lasse kände sig mobbad av cheferna på jobbet. Till slut orkade han inte längre. Han kände sig värdelös och oduglig. Jag förlorade min man och mina barn sin pappa. Det smärtar fortfarande, säger Maria Lundquist Persson.

Men nästan lika ont gör det att kommunen och de ansvariga cheferna inte ville kännas vid att deras agerande ledde fram till Lasses död och att de gjort fel, fortsätter hon.

Till slut polisanmälde Maria och de tre barnen några kommunala chefer i Krokom, men bara två av dem hade haft det formella arbetsmiljöansvaret och åtalades senare. I februari i år dömde så tingsrätten i Östersund cheferna till villkorlig dom och dagsböter för brott mot arbetsmiljölagen. Cheferna har överklagat och nu väntar Maria på att domen ska prövas i hovätten i slutet av januari.

Lasse, eller Lars Persson som det stod i passet, arbetade som socialsekreterare i Krokom som ligger i Jämtland. Han var specialiserad på kontakter med missbrukare och kom bra överens med sina kolleger och chefer. De tyckte att han gjorde ett bra jobb. Ofta fick klienterna, män och kvinnor med missbruksproblem, ge sig ut på vandringar i fjällen och på fisketurer.

– Enligt Lasse fick han ofta en bra kontakt med dem som missbrukade. Han ville hjälpa klienter som hade det svårare än han själv. Samtidigt var han en känslig person, berättar Maria Lundquist Persson.

Hösten 2009 fick Lasse en ny arbetsledare. Snart kände han att det var något som inte stämde. Hemma berättade han att han kände sig väldigt ifrågasatt. Han hade nekats att gå på vidareutbildningar, fått nej på motiverad ansökan om ledighet och minsta kommatecken som var fel i hans rapporter sågs som en större katastrof.

– Lasse blev mer och mer pressad. Han började tvivla på sig själv som socialsekreterare, make och pappa. På våren året därpå uppmärksammade hans kolleger cheferna på att Lasse mådde allt sämre. Men inget hände. Han fick inget verkligt stöd och ingen riktig hjälp.

Den 19 april 2010 konstaterade en chef på socialkontoret i Krokom att det inte förekommit någon kränkande särbehandling av Lasse. Samtidigt meddelade arbetsgivaren att man övervägde att ge Lasse en skriftlig varning eftersom man hittat fel i hans handläggning. Då orkade Lasse inte längre gå till sitt arbete.

En månad senare vädjade han nästan desperat om att få bli omplacerad. Men hans vädjan ledde ingenstans utan i stället fick han höra att kommunen övervägde avsked.

Den 10 juni 2010 tog Lasse sitt liv genom att hänga sig i garderoben i huset där han bodde med Maria och barnen. Samma dag skulle han ha fått besked om avskedet.

– Det var så fruktansvärt att se Lasse sakta men säkert brytas ned. Jag märkte att han fick allt svårare att sova och att han bar på en ständigt gnagande oro, både för jobbet och för familjens framtid. Vi hade flyttat upp hit till Jämtland där Lasse hade sina rötter och nu var allt upp och ned.

Maria berättar att hon var så orolig för sin mans fysiska och psykiska hälsa att hon själv ringde till kommunen och bad att han skulle omplaceras för att inte behöva konfronteras med sin nya arbetsledare. Men inget hände. Efter hans död bjöd hon och barnen in flera chefer för att försöka reda ut så många frågetecken som möjligt, och skapa lite klarhet i vilka omständigheter på jobbet som kom att påverka Lasses hälsa och välbefinnande.

– De kom till mötet, men vi upplevde inte att det hade funnits en ärlig vilja att hjälpa Lasse. Jag blev besviken. Om kommunen bemött oss annorlunda hade det inte behövt bli någon polisanmälan, någon rättslig prövning eller någon dom i tingsrätten.

Maria märkte hur hennes man på ett år förvandlades från en levnadsglad person till en djupt deprimerad man som talade om att ta sitt liv. Eter hans död beskriver en kollega i ett polisförhör att det kändes som om ”det var en häxjakt på honom”.

– På sommaren efter Lasses död började jag undersöka hur han hade haft det på jobbet det senaste året. Kollegerna berättade tatt han hade känt sig väldigt utsatt. Jag tycker att det verkar som om cheferna gått samman för att utnyttja arbetsrätten för att bli av med en i deras ögon besvärlig anställd.

I dag har Maria Lundquist Persson sålt huset där familjen bodde i Oviken och har nu en lägenhet i Östersund där hon arbetar som studieadministratör.

– Nu ska hovrätten säga sitt i fallet. Två chefer blev ju dömda för arbetsmiljöbrott i tingsrätten. Jag hoppas att det blir slutpunkten på den här historien och att Lasse blir återupprättad.

Maria Lundquist Persson säger att på en riktigt sjuk arbetsplats är tystnaden kompakt. Men i det här fallet fanns det i alla fall personer som vågade stå upp för en kollega, påpekar hon.

– De vittnade i rätten om missförhållanden och om att Lasse behandlats illa. Men deras stöd hade inte räckt när han började må dåligt. När Lasse sökte hjälp upplevde han att mobbningen bara blev ännu värre.

– Ändå gjorde han allt rätt enligt regelboken, som jag ser det. Han undvek konfrontationer med arbetsledaren, talade med sina kolleger för att se om han hade uppfattat situationen rätt och vände sig sedan till sina högre chefer. Så ska man göra.

Maria Lundquist Persson säger att hon vill berätta om Lasse och om vad som hände honom eftersom hon sedan hans död förstått att arbetsmiljön brister på många håll. Cthefer tar inte ansvar för om anställda mår psykiskt och fysiskt dåligt – och kolleger vågar inte protestera eftersom de är rädda att förlora sitt arbete. Då blir det lätt så att tystnaden breder ut sig, menar Maria Lundquist Persson.

– På många håll finns det brister i chefers kunskap om arbetsmiljöns betydelse och vilka skyldigheter en arbetsgivare har. Det finns inte alltid en vilja att lösa de grundläggande problemen utan i stället är det lättare att utse en syndabock. Oftast handlar det inte om illvilja utan just om bristande kunskap och insikter om lagar och regler, men framför allt om hur människor fungerar.

Hur ser ditt liv ut i dag?

– Jag har haft fullt upp med att komma igen, men samtidigt har chocken och ilskan drivit mig. Lasses död var så onödig, så helt igenom meningslös. Det hade behövts så lite för att han skulle ha mått bra igen. Jag hoppas att det som hände honom kan bli en väckarklocka.

Bakgrund. Unik arbetsmiljödom prövas i hovrätten

I februari i år dömde tingsrätten i Östersund två chefer i Krokoms kommun för brott mot arbetsmiljölagen till villkorlig dom och böter. Tingsrätten menade att cheferna inte hade gjort vad de skulle för att undvika att socialsekreteraren Lars Persson tog livet av sig

De två cheferna har överklagat domen som ska prövas i hovrätten med start den 21 januari nästa år.

Det är första gången den psykosociala arbetsmiljön prövats som ett brott i Sverige.

I överklagandet förklarar en av cheferna att han aldrig utredde omplacering av Lars Persson då han ansåg att det var omöjligt när denne mådde så dåligt. Han påpekar att han faktiskt gjorde en mobbningsutredning som kom fram till att det inte handlade om kränkande särbehandling. En utredning som tingsrätten ansåg vara otillräcklig.

Med facit i hand menar chefen att han borde ha gjort annorlunda, men att han ändå uppfattade det som att han följde arbetsmiljölagens krav. Enligt hans advokat har chefen inte heller varit drivande i varslet om avsked som tingsrätten såg som en del av mobbningen.

Även den andre kommunala chefen anser att tingsrätten dömt fel. I överklagandet skriver hans advokat att det faktum att kollegerna ställde sig på sin arbetskamrats sida och larmade ledningen inte var konstigt eftersom Lars Persson ”demoniserade” den chef som mobbade honom.

I överklagandet framhålls också att det inte med säkerhet går att veta vad som utlöser ett självmord. Och även om omplaceringsåtgärder, och inga arbetsrättsliga åtgärder, hade vidtagits kan man inte med säkerhet säga hur det skulle ha gått, skriver advokaten i sin inlaga där han kräver att åtalet ogillas.

Den arbetsledare som enligt vittnen varit mest drivande i mobbningen av Lasse kunde inte åtalas eftersom kommunen inte delegerat något arbetsmiljöansvar till hen.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.