Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-15 23:28

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/insidan/livsberattargrupper-ska-minska-ensamhet-och-oro-hos-aldre/

Insidan

Livsberättargrupper ska minska ensamhet och oro hos äldre

Mats Söderlind, Alice Boster och Niels Jamber träffades i livsberättargruppen. Foto: Thomas Karlsson

Alice Boster, Niels Jamber och Mats Söderlind träffades för första gången för tio veckor sedan men har redan hunnit prata om alltifrån uppväxten till livets svåraste stunder. Det kallas för livsberättargrupper och ska minska ensamhet och ångest hos äldre. 

– Det är en tröst att andra varit med om liknande saker, säger Alice Boster. 

Vi träffas utanför S:t Paulskyrkan vid Mariatorget. Det är en solig förmiddag i maj och tillsammans går vi in och sätter oss i ett av kyrkans rum. Ljuset strilar in genom ett glasmålat fönster längst bak i rummet. 

Här har Alice, 83 år, Mats, 71 år och Niels, 64 år träffats tillsammans med fem andra en gång i veckan de senaste tio veckorna. De har suttit här och pratat om livet, delat erfarenheter, tankar och de allra svåraste stunderna i livet. 

Under drygt tre år har Stadsmissionen erbjudit livsberättargrupper för att motverka ångest och ensamhet hos äldre. Att berätta om sitt liv, dela gamla minnen och erfarenheter med andra, har på olika sätt förhöjt livskvalitén för de äldre som deltagit i samtalsgrupperna. 

– Att få prata om det jobbiga som hänt i livet och att någon verkligen lyssnar, det var precis det jag behövde. Det har verkligen varit läkande, säger Alice Boster. 

De tre deltagarna sökte sig till livsberättargruppen av olika anledningar men i grunden ville de samma sak, få träffa andra i samma situation och ha någon att prata med. Alice, Niels och Mats hade aldrig träffats tidigare men är överens om att de bara efter några träffar kände en gemenskap och trygghet med varandra. 

– Vi träffades och berättade våra livshistorier och det har varit befriande. Det är ingen gruppterapi men det är terapeutiska samtal, säger Niels Jamber. 

– Annars träffar man nästan alltid människor som liknar en själv och det tycker jag är så trist. Det som har varit givande med den här gruppen är att alla är så olika men vi möttes på lika villkor, det är en brist på sådana möten i samhället i dag, säger Mats Söderlind.  

I det här rummet träffades gruppen varje vecka i tio veckor. Foto: Thomas Karlsson

Projektet Äldres existentiella och psykiska hälsa startade hösten 2016 och har nyligen avslutats. Det har drivits av Sveriges stadsmissioner i samarbete med de ideella föreningarna St Lukas och Mind som bägge arbetar för psykisk hälsa.

Ulla Peterson, universitetslektor vid Linnéuniversitetet som forskat kring äldre med speciellt fokus på psykisk ohälsa, utvärderade projektet under 2017-2018 och nu har resultatet presenterats.

Projektet omfattade totalt 31 samtalsgrupper, fördelade på åtta orter runt om i landet. I varje grupp deltog sex till åtta personer som var i åldrarna 62-95 år, totalt 174 deltagare. 

Deltagarna har besvarat en enkät före och efter deltagandet, samt igen efter sex månader. Dessutom har individuella djupintervjuer gjorts med elva deltagare.

Enligt utvärderingen är det nära 100 procent som skulle rekommendera livsberättargrupperna till andra, och 60 procent av deltagarna har fortsatt att träffa varandra efteråt. Närmare en tredjedel av dem upplevde ofta ensamhet innan grupperna startade. 

Att vara med i livsberättargruppen har enligt utvärderingen gett möjlighet att knyta nya kontakter, och efter deltagandet var det färre som ofta upplevde ensamhet. Även efter ett halvår var det färre personer som hade ångestsymtom jämfört med före deltagandet. 

– Tidigare forskning visar att det finns ett samband mellan ensamhet och psykisk ohälsa. Därför tycker vi att det finns all anledning att hitta effektiva strategier för att lindra ensamhet hos de äldre, säger Ulla Peterson. 

Grupperna träffas vid tio tillfällen. Under det första samtalet skriver deltagarna ordningsregler som ska gälla, en slags överenskommelse om att allt som sägs stannar i gruppen. 

Under följande träffar får deltagarna möjlighet att prata om gamla minnen – om barndomen, ungdomsåren eller bara dela med sig av erfarenheter och tankar. De sista samtalen är till för att deltagarna ska hjälpa varandra framåt i livet. 

Ulla Peterson vill vara tydlig med att det inte rör sig om gruppterapi. Samtalsledaren är där för att se till att alla kommer till tals. Det är deltagarna som äger innehållet, betonar hon. 

Steget ut ur lägenheten blir större och jobbigare när man varit ensam under en längre tid. Det är lätt att känna att jag inte har något att komma med.

Både Alice och Niels hittade till gruppen via vårdcentralen som hade tipsat om den. Mats hittade till S:t Paulskyrkan, där Stockholms Stadsmission huserar, via Facebook och fick där höra om livsberättargrupperna. Ingen av dem upplevde något direkt motstånd mot att vara med i gruppen men kan ändå förstå de äldre som känner så. Alla tre har varit med i olika typer av gruppaktiviteter tidigare, skrivarkurser och körsång till exempel, men aldrig i en grupp där samtalet står i fokus. 

– Jag har blivit räddare och fegare ju äldre jag blivit. Jag är ganska introvert och det minskar inte direkt med åren. Steget ut ur lägenheten blir större och jobbigare när man varit ensam under en längre tid. Det är lätt att känna att jag inte har något att komma med, säger Niels.  

– Det är min erfarenhet också. Har man halkat ner i ensamheten blir det en brantare uppförsbacke. Ensamhet är skämmigt och stigmatiserat, säger Mats. 

Alla tre vittnar om att det i dagens samhälle är svårt att hitta sociala sammanhang. I en tid då nästan allt kan göras från hemmet, som att handla mat eller beställa kläder, försvinner en del tillfällen då man naturligt träffar andra människor. 

– Jag ser det nästan som en social aktivitet att gå och handla mat, säger Niels. 

– När man inte längre har ett jobb att gå till måste man hitta andra sociala sammanhang och det är inte alltid helt lätt. Många sociala situationer är kodade och kräver något av en. Här kan vi bara sitta och samtala med varandra, säger Mats.  

Även om livsberättargrupperna inte är någon gruppterapi verkar det som att alla tre har lärt av varandra, och genom samtalen kommit fram till insikter om både sig själva och andra. Alice berättar att hon efter samtalen har börjat meditera efter uppmuntran från de andra deltagarna. Det har hjälpt henne att få insikter om livet som varit och livet som är nu. 

– Det jag har kommit fram till under resans gång, efter de jobbiga händelserna som skett i mitt liv, är att vi kommer till jorden för att lära oss saker. Vi växer som människor och blir mer toleranta, och det tog många år innan jag kom fram till det, säger Alice.  

– Även om vi inte har varit med om samma saker har det varit lärorikt att ta del av hur de andra hanterat saker i livet, säger Niels. 

Alla tre har upplevt livsberättargruppen som något väldigt positivt. Foto: Thomas Karlsson

År 2017 bodde var tredje person som är 65 år eller äldre ensam, enligt den nationella kvalitetsplanen för vård och omsorg om äldre personer. 

Ensamhet är ett vanligt problem hos äldre, tror de tre deltagarna. De tror även att det är många äldre som inte vågar göra en sådan till synes okomplicerad sak som att träffas och prata en gång i veckan. 

 – Jag tror att många håller sig borta från sådana här grupper för att de är rädda att ingen ska vilja lyssna på dem, säger Mats. 

I samtalsgrupperna är det betydligt fler kvinnor än män som deltagit, hela 82 procent. Mats och Niels var de enda männen i sin grupp. Ingen av dem är särskilt förvånad över att så få män valt att delta i livsberättargrupperna. 

– Jag tror att många män tycker att det är lite flummigt och att man tappar i manlighet om man går med i en sådan grupp. Men jag tror att män lika mycket som kvinnor har ett behov av att prata, säger Nils. 

– Jag tror att män sällan vill prata om problem, de ska uppehålla någon slags fasad och vara så tuffa hela tiden, säger Alice. 

– Det handlar nog om att det är svårt att bryta mönster och att de är rädda för att tappa kontrollen, säger Mats. 

Nu har de tio veckorna gått och livsberättargruppen har slutat att ses, under ordnade former i alla fall. Mats, Niels och Alice har inte slagit igen dörren för alltid utan skulle kunna tänka sig att träffas igen. 

– Det tar lite emot att aktivt sammankalla hela gruppen, jag är ganska socialt lat men om någon annan tar initiativet är det lättare, säger Mats. 

– Vi har pratat om att gå på en teaterföreställning tillsammans, där kan jag ta initiativet om det behövs, säger Niels.