Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Insidan

Löpningen gör att Saras tankar blir klarare

När Sara Rönne sprungit en dryg mil brukar hon nå den där känslan hon eftersträvar. Tröttheten har sakta kommit smygande, men samtidigt upplever hon en ”boost”. ”Tankarna blir klarare och jag får en massa nya idéer”, säger hon.

På språng. Del 2

Den 2 juni arrangeras Stockholm Marathon för fyrtionde gången. Tiotusentals löpare plågar sig runt den drygt fyra mil långa banan. I några artiklar berättar tre personer om varför de springer och om hur det påverkar deras välmående.

 

Läs första delen: Han vill klara världens tuffaste ultramaraton 

När Sara Rönne gick i högstadiet skulle hon och klasskamraterna under gymnastiklektionerna ofta ut och springa i elljusspåret som låg intill skolan. Ibland skulle de klara en viss sträcka på en viss tid Sedan jämfördes resultaten. Vem var snabbast? Vem var bäst?

– Att springa i grupp var pest och pina. Jag ogillade tävlingsmomentet och att vi hela tiden jämfördes med varandra. Men samtidigt väcktes nog min fascination för att springa. På kvällarna gav jag mig ofta ut själv i spåret och slapp då att mäta mig med andra, berättar Sara Rönne.

Ändå var det på samma plats som du sprang?

– Något måste ändå ha fastnat under gymnastiklektionerna där läraren förklarade varför det är så bra att träna, svarar Sara. Men jag kan inte riktigt förklara vad det handlade om. Jag sprang som sagt samma sträcka, men med en helt ny känsla. Jag struntade i alla mättal och upplevde en inre paus som var välgörande.

Sara är 36 år i dag, bor större delen av tiden i Åre och springer fortfarande så fort hon får en möjlighet. Ofta blir det löparturer uppe på högfjället, de kan bli allt från några kilometer till tre mil.

När Sara blir trött efter en stunds löpning är det som om hjärnan börjar tänka själv. Hon får nya insikter, och liknar det vid en terapi. Vad vill hon ha mer av i livet? Mindre? Hon talar om en speciell vakenhet där allt blir extra tydligt för henne.

– För mig är löpningen en form av mental styrketräning. Det bara händer något i hjärnan och kroppen som öppnar för något nytt. Jag blir trött, men samtidigt är det något som byggs upp inom mig. Jag talar då inte enbart om en starkare fysik, utan om att jag blir laddad med positiv energi som jag sedan har med mig privat och på jobbet.

Foto: Louise Forslycke Garbergs

Den här känslan får Sara inte när hon springer tillsammans med flera. Då blir löpningen lätt mer prestationsinriktad. Vem ligger först? Halkar någon efter? En annan drar upp farten, medan annan vill prata hela tiden – och det förtar den upplevelse Sara eftersträvar.

– All form av kamp mot klockan, en strävan att klara av en viss sträcka på en viss tid, gör att jag blir medveten om mätbara saker. 

Sara har deltagit i olika tävlingar och bland annat sprungit ett maratonlopp på Irland och ett tredagarslopp på Cypern. Hon har även varit med i banlopp där det gällde att springa så långt som möjligt på 24 timmar.

– Men prestationens betydelse har minskat med åren. Jag har glömt mitt personbästa på olika distanser, och löpningen blir mer och mer den där trygga zonen där jag inte behöver tänka – men ändå gör det. 

Sara Rönne har sina rötter i Hälsingland, gick i skola i Stockholm. Hon utbildade sig till skidlärare i Kanada och studerade nationalekonomi på Irland. Där arbetade hon sedan i finansbranschen. I dag sysslar hon bland annat med digital marknadsföring.

– Jag tillhör en generation där frihet och självständighet är viktiga ledord. På min blogg delar jag med dig erfarenheter och tankar om äventyr och upplevelser - som friheten att kunna röra sig utomhus.

Äventyr verkar vara viktiga för dig?

– Ja, jag vill leva livet lite utanför boxen. Små äventyr ger annorlunda perspektiv på tillvaron, på allting. I dag är livet så enkelt för de flesta av oss. Vi går till affären för att skaffa mat, har vägar att åka bil på, kan nå varandra via mobilen ... 

– Att få komma ut och springa och möta tröttheten och de negativa tankar som den för med sig om att du kanske inte klarar av det här – och så belöningen när du klarat av träningspasset eller tävlingen och bara får njuta.

Foto: Louise Forslycke Garbergs

Sara tycker om att springa i naturen, på stigar och uppför berg. Hon säger att den formen av löpning blir mer kraftfull än om man bara springer runt på en arena eller på en välpreparerad elljusbana.

Hur ofta är du ute och springer?

– Under sommaren blir det kanske två, tre gånger i veckan. På vintern blir det en, två gånger – då med pannlampa. Jag brukar springa i ett lagom tempo. Jag vill bli trött, men inte mjölksyretrött.

I fjol sprang Sara och en vän tolv mil på tre dagar på Kungsleden i Lappland. Efter ett tag var hon ganska urlakad, men i stället för att bära på det egna ”lidandet” kom världen emot henne på ett nytt sätt.

Sara berättar att hon och vännen var på väg mot Alesjaure när det började ösregna. Hon var öm i fötterna eftersom det var så mycket sten där de sprang. Det var också halt och lerigt, och de visste inte hur långt det var kvar till etappmålet.

– Men ändå blev allt så vackert. Jag såg alla fjälltoppar och deras skönhet. Jag var glad mitt i all trötthet, men också lite sorgsen. Det var en dubbel känsla som jag har svårt att sätta ord på. Kanske tröttheten gör att livets ytterligheter, glädjen och sorgen, blir tydligare.

– Ju tröttare jag är, desto mer ser jag omkring mig. Jag blir så mottaglig för starka upplevelser, de liksom ”rusar” in i kroppen.  Den här känslan kan vara svår att förklara och att förstå. När vi kom fram till Alesjaure kändes allt så härligt, jag var nöjd med livet och hade fått min belöning efter allt slit.

Sara tycker om att springa på vackra platser. Även där upplever hon samma känsla som hon hade under högstadiet i elljusspåret på kvällarna efter det att lektionerna var slut för dagen.

– Mitt i tröttheten blir allt vackert och vemodigt. Det rör sig om en trötthet som inte handlar om att ha benen fulla med mjölksyra eller en stark blodsmak i munnen. Då är det inte längre behagligt, och omöjligt att nå den där känslan av att möta livet i all dess komplexitet.

Foto: Louise Forslycke Garbergs

Varken fotvandringar, skidåkning utför eller på längden ger Sara samma upplevelse som när hon springer. Däremot kan simning i en bassäng skapa samma känsla av att befinna sig ett ”flow”, att nöta på och låta tankarna komma.

– Jag tror att man behöver komma upp i puls för att nå detta medvetandestadium. Kroppen utsätts för en lagom ansträngning. Många som inte sprungit tidigare går ut för hårt, och får den där blodsmaken i munnen.

– En del vågar inte bli trötta, inte ens lite lagom. Kanske är de rädda för att tappa kontrollen, att det känns för farligt. När jag springer är det just som att jag tappar lite av den kontroll jag upprätthåller i vardagen.

Sara Rönne har deltagit i flera löpartävlingar, både längre och kortare. Bland annat har det handlat om att springa så långt som möjligt på sex, tolv och tjugofyra timmar.

– När det är fyra timmar kvar av ett lopp som pågår ett dygn är benen helt slut och du tror inte att du orkar en meter till. Men så med en timme kvar är jag helt klar i tankar, har inte ont någonstans och kroppen känns hur fräsch som helst. Det är något jag inte kan förklara.

Tidigare i år vandrade Sara tre dagar på pilgrimsleden som leder till Santiago de Compostela som ligger i norra Spanien. Hon tyckte att det var häftigt att gå i samma spårfor som hundratusentals människor gjort före henne.

– När jag gick där kom jag nära mina egna känslor och tankar. Pilgrimsvandringar är verkligen en inre resa, som det talas om. För mig handlar löpningen också om den resan – fast den pågår inte i lika många dagar. Det blir mer av en quick-fix.

Sara har varit skadad två gånger och då har hon inte kunnat ge sig ut i löparspåren.  Ena gången körde hon för mycket bil en sommar i fel sorts skor och fick en hälseneinflammation.

– Det var mycket vackert väder den sommaren och så kunde jag inte ens ut och gå. Så instängd jag kände mig! Inte bara fysiskt, utan också en inre instängdhet på grund av att jag inte kunde nå den meditativa upplevelsen under löparturerna. 

Fakta/Sara Rönne

Ålder: 36.

Familj: Pojkvän och hund

Bor: Åre och Stockholm.

Gör: Jobbar som marknadschef på Holiday club Åre äroch egenföretagare med bloggen traningsgladje.se och podden Träningsglädje TALKS

Bakgrund: Bland annat utbildad skidlärare i Kanada. Studerade  nationalekonomi på Irland där hon arbetat i finansbranschen.

 

Saras tankar till dig som vill börja springa

Vi vill ofta mycket i början och går ut för hårt. Det är inte vår vilja eller konditionen som sätter stopp, men däremot behöver senor och ligament vänjas - det är därför det är viktigt att börja lagom.

Mental förberedelse är lika viktig som den fysiska. Oavsett om vi tror att vi kan eller tror att vi inte kan så kommer vi att ha rätt. Fundera på ditt "mindset" och gör det till din bästa coach.

Våga låta löpningen vara prestationsfri. Det är lätt hänt att fastna i att prestera i sin träning, på jobbet och i privatlivet. Har du fullt upp på jobbet, våga låta löpningen vara en ventil och spring i syfte att må bra. Det räcker långt!

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.