Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

Man måste öppna sig för att se ljuset

Vissa behåller det bästa inom sig intakt trots fruktansvärda erfarenheter. De vägrar att förbittras och växer som människor just när deras människovärde ifrågasätts. Författaren Anita Goldman kallar dem ljusbärare.

Våren 1994 slaktades nästan en miljon människor i Rwanda. Immaculée Illibagizas familj utplånades, och hennes älskade brors hjärna skars ut ur skallen och förevisades på gatan av mördarmobben.

Själv överlevde hon mirakulöst efter att ha gömt sig i tre månader i en dold skrubb hemma hos en pastor som gav henne skydd. Hon minskade i vikt från femtiotvå till trettio kilo och hörde ständigt milisens skrän: "Finn dem, döda dem, döda alla kackerlackor!"

Få har haft bättre skäl att hata sina fiender och svära på att hämnas - men hon gjorde tvärtom; hon gav sig själv uppdraget att förlåta mördarna, och nu sprider hon som föreläsande författare försoningens budskap.

Immaculée Illibagiza är en av tre djupt troende katoliker som Anita Goldman skriver om i sin nya bok som kommer ut i dag. Bokens titel är "Ljusbärarna - människor som väljer glädje" (Natur & Kultur).

- Jag vill lyfta fram det oerhört radikala som finns hos många andligt genomlysta människor. Trots vidriga omständigheter i livet behåller de sitt hjärta öppet och finner ljus där andra bara ser mörker. De upplever det svåra in på bara skinnet, men genom sin livsinställning besegrar de hat och förtryck - en magnifik motståndshandling!

Den franske litteraturprofessorn Jacques Lusseyran förlorade båda sina ögon vid åtta års ålder. Olycksåret var 1933, och ingen vet om det var hans starka gudstro eller hans ovanliga karaktärsstyrka som hjälpte honom, men han hävdade att han "levde i en ström av ljus" trots att han var blind.

Så länge han var lugn och försonlig och tänkte väl om andra var den inre världen upplyst, och tack vare vidgade sinnen kunde han orientera sig i den yttre med förbluffande precision. Bara när han var otålig eller arg på sina medmänniskor upplevde han det som seende kallar de blindas natt: "Genast öppnade sig ett svart hål, och där stod jag alldeles hjälplös", skulle han senare skriva.

Upplevelsen av ljus eller mörker blev Jacques Lusseyrans moraliska kompass. Han drog i gång en skolpojkarnas motståndsrörelse under nazisternas ockupation av Frankrike, och det var samma livsinställning som hjälpte honom att överleva som politisk fånge i block 57 i koncentrationslägret Buchenwald. Till skillnad från medfångarna, som gick under, fann han till och med glädje i den yttersta nöden.

"Vårt öde skapas inom oss och utåt, aldrig utifrån och in", har han hävdat; det är den inre verkligheten som är den centrala. Och Anita Goldman accepterar hans resonemang. "Glädje är inte något som överrumplar en", skriver hon, "utan något som finns där hela tiden, även i de svåraste situationer, och som man öppnar upp för. Eller stänger till om. Ett beslut."

- Vi människor har ett val i varje situation i livet, säger hon. Vi kan se oss som offer och låsa oss i hat och hämndbegär och bli bittra och passiva och förkrympta - eller öppna oss och vara närvarande och förlåtande och kärleksfulla och aktiva och växa till att bli så stora som alla människor skulle kunna bli.

Den som inte kan förlåta eller försonas med oförrätter dömer sig själv till att bära smärtan som en puckel på ryggen, menar hon.

"Skräck dödar, och glädje uppehåller livet", skrev Jacques Lusseyran efter att ha sett nazibödlarnas rädsla och förakt för svaghet. Anita Goldman summerar: "Det finns inget absolut ont. Djävulen existerar inte. Däremot finns människor som utför djävulska handlingar därför att de är - i ordets djupaste och mest korrekta betydelse - livrädda."

- Man måste stänga av för att kunna tortera, säger hon. Ljusbärarnas hemlighet är att de har lyckats befria sig från rädsla. Och det är ju i grunden människors rädsla som är världens problem.

Anita Goldman varken kan eller vill svara på frågan hur man gör för att befria sig från sin egen rädsla, men hon berättar vad som hände när hon efter tjugo års familjeliv i Israel flyttade till Sverige igen och plötsligt blev lämnad av sin man.

- Jag upplevde det som ett fruktansvärt nederlag. Jag satt på golvet i lägenheten på Skånegatan och grät när barnen hade gått till skolan - men det fanns ett annat manus för mig. Jag gick i terapi och insåg bland annat att jag inte hade varit tillräckligt kärleksfull i mitt liv. Jag kunde inte längre skylla ifrån mig på samhället, patriarkatet eller mamma och förfalla till passivt offerbeteende.

Hon tvingades att ödmjuka sig och mogna som människa, säger hon. Och det var då, under arbetet med en bok om kvinnliga mystiker ("Guds älskarinnor - om hängivna kvinnor i en livrädd värld"), som hon drabbades av ljusbärarna.

- Jag insåg att jag är del av något som är mycket större än jag, ljussättningen av mitt liv förändrades totalt. Allt var precis likadant - men helt annorlunda.

När hon senare kom att älska en man hon inte kunde få kände hon visserligen starkt att det var allra mest synd om just henne i hela världen, men till sist valde hon att tänka att det ändå var en gåva att ha fått erfara en sådan kärlek.

- Det är viktigare att älska än att bli älskad, säger hon. Det gäller att bestämma sig och leva för full maskin, att älska en gång till, fläka upp sig inför livet.

Anarkisten och radikalpacifisten Dorothy Day är den tredje ljusbäraren i Anita Goldmans bok. Hon levde i självvald fattigdom, ansåg att apati är en synd och arbetade i femtio år från och med 1930talets depression med att utspisa och vårda, klä och ge husrum åt utslagna människor i New York. Hon startade också tidningen The Catholic Worker och drog i gång en katolsk folkrörelse som förenade kristen tro med politisk vänsterradikalism.

- Hon knäböjde varje morgon i bön och visade att man med ett andligt förhållningssätt kan vara extremt radikal. Vi har alla vad som krävs för att bli helgon, ansåg hon. Om hon hade varit i livet i dag hade hon till exempel självklart svarat på den moraliska utmaning som klimathotet utgör genom att minska sitt ekologiska fotavtryck till vad jorden tål.

Anita Goldman är rädd för att hennes läsare ska döma ut hennes resonemang som "flummiga". Tidigt i livet engagerade hon sig inom den yttersta vänstern, och hon har alltid haft svårt för "andligt snack", som hon säger.

- Immaculée Illibagiza, Jacques Lusseyran och Dorothy Day fick sin kraft genom sin gudstro och hävdade att vi alla i grunden längtar efter Gud. Själv är jag lite försiktig med begreppet Gud. Det är så ockuperat, religionerna har ju historiskt lierat sig med makten. Och jag tror inte att vi människor behöver profeter som står på berg och säger åt oss vad vi ska tänka och tro - vi har det inom oss.

Hon föredrar att säga att de flesta av oss nog längtar efter något som är större än vad vi själva är, något som vi kan uppgå i och tillhöra.

- Och jag tror att om vi tar vårt eget allvar på allvar och ger vår själ dess rättmätiga plats i vårt liv - då blir vi aktiva, det blir ljusare omkring oss och värmen sprider sig.

Bild

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.