Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-21 12:59

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/insidan/manga-var-oroliga-for-att-deras-poang-inte-skulle-racka-for-gymnasiet/

Insidan

”Många var oroliga för att deras poäng inte skulle räcka för gymnasiet”

Isak, Iris och Erik sökte till gymnasiet för precis ett år sedan. Nu går de på olika program på Nacka gymnasium. Foto: Hampus Andersson

Gymnasievalet pågår nu för fullt i hela landet. Efter grundskolan ska över 100.000 niondeklassare bestämma sig för vad de ska ägna sig åt de kommande åren. DN har pratat med tre elever som sökte förra året om hur de tänkte.

Hans Arbman
Rätta artikel

För precis ett år sedan skickade Isak, Iris och Erik in sina ansökningar till gymnasiet. I dag går de på tre olika program på Nacka gymnasium. DN träffar dem efter skolan för att prata om hur de i dag ser på perioden när de för första gången var tvungna att fundera över sin framtid.

Den här veckan drar elevkårens årliga stora tävling i gång i deras skola. Tävlingen går ut på att hålla sin identitet anonym så länge som möjligt – och att avslöja andras identitet. Därför har vi gått med på att inte röja elevernas efternamn i artikeln.

Trots att de bara gått ett drygt halvår i gymnasiet har de först lite svårt att dra sig till minnes hur det var den där sista tiden i grundskolan när de skulle göra sitt val. Trots att det var så mycket snack då, har gymnasiet snabbt blivit deras nya vardag.

För Iris och Isak väcktes tankarna på gymnasiet så smått redan i åttan när de besökte Gymnasiemässan. Där slogs de mest av den intensiva marknadsföringen och skolorna som försökte locka till sig elever in i montrarna med godis.

Läs mer: ”Gymnasievalet det första och största valet eleverna gör” 

– Mässan gav inte så mycket, men jag fick ändå en liten bild av vad det handlade om. Hade det varit i nian som jag gått dit första gången så hade jag nog blivit mer stressad, säger Isak.

Erik gick aldrig med på Gymnasiemässan i åttan. Däremot hade han tre äldre syrror som tidigt började tjata på honom om gymnasiet.

– Sedan gick jag till mässan i nian och tänkte att shit, finns det så här många gymnasier? säger han.

De flesta visste vilken linje de skulle gå, men inte i vilken skola.

Gymnasieskolorna överöste även eleverna med en massa broschyrer i brevlådan. Valet var också ett ämne som diskuterades ivrigt klasskompisarna emellan.

– Vad man än pratade om så halkade man alltid in på gymnasievalet på något sätt, säger Erik.

Hade ni någon nytta av att snacka med varandra?

– Jag kände inte igen mig i någon av mina polare. Ingen skulle gå samma linje som jag, i alla fall inte bland mina tjejkompisar. Så jag hade ingen nytta av det, säger Iris.

– För mig var det ganska bra. Det var en klasskompis som tipsade om skolan där jag började först. Sen bytte jag ju skola, så det kanske inte var så bra ändå ... säger Isak och skrattar.

– Vilket program jag skulle välja låg ganska mycket på mig själv. Men vilken skola jag skulle välja blev det ganska mycket snack om med kompisarna. De flesta visste vilken linje de skulle gå, men inte i vilken skola, säger Erik.

Diskussionerna ledde till att nästan alla började i Nacka gymnasium, fast på lite olika linjer.

Kontakterna med studievägledaren, ”syven”, på högstadiet gav dem inte så mycket. På Iris och Isaks skolor bokades alla nior in på ett personligt möte. Det blev mest översiktlig information om bra sajter och vilka program som fanns att söka. Inga mer personliga diskussioner om vad man var intresserad av, hur man tänkte sig framtiden och vilket program som kunde passa.

Erik gick på ett högstadium som inte ens hade någon studievägledare.

– Skolan var mer eller mindre en katastrof. Fem rektorer byttes ut medan jag gick där. Vi fick sköta gymnasievalet själva, säger han.

Isak, Iris och Erik. Foto: Hampus Andersson

Hur mycket diskuterade ni med era föräldrar?

– Mina päron var ganska chill. De var inte på mig speciellt mycket utan ville nog bara låta mig gå min väg utan att påverka mig för mycket. Men om jag frågade om någonting så hjälpte de gärna till, säger Iris.

– Det var ungefär samma med mina. De lät mig helt välja själv. Det var inte så mycket krav, de ville bara hjälpa mig för att jag skulle ha valmöjligheter senare. Lite pushande var det nog att jag skulle besöka öppet hus på skolor, säger Isak.

– Mina föräldrar ville nog verkligen hjälpa mig, men jag gillar att tänka själv och göra saker i min egen takt, för då vet jag att det blir exakt som jag vill. Men de var ändå ganska bra på att hela tiden fråga mig om hur jag tänkte och tyckte. De hjälpte mig nog lite, men i slutändan blev det ett självständigt val. Och det är jag glad över, säger Erik.

Både Erik och Iris hade allvarliga funderingar på att söka till estetprogrammet. I stället föll slutvalet på natur för Erik och teknik för Iris.

– Jag tror nog att mina föräldrar, särskilt mamma, ville att jag skulle gå estet, eftersom jag är den i familjen som mest ritar och spelar musik. Men jag valde matten i stället, säger Erik.

– Jag håller på mycket med musik, men kom underfund med att det räcker att jag har musiken på fritiden. Då går jag hellre ett program där jag får lära mig något grundläggande för framtiden, säger Iris.

Isak i sin tur sökte och gick estetprogrammet med inriktning medier på ett annat gymnasium från början, men förstod redan efter några dagar att han inte hamnat rätt. 

– Jag var nog lite skoltrött när jag sökte och tycker ju om medier, men kände att det räckte med att hålla på med det på fritiden, säger han.

Inom en månad lyckades Isak i stället få en plats på sam-beteende på Nacka gymnasium. Han hade hört mycket gott om programmet och en klasskompis från nian gick på skolan och tyckte den var bra. 

– Utan hans rekommendation hade jag nog inte vågat chansa igen, säger Isak.

Kände ni er stressade över att behöva välja?

– Jag tänkte nog mest att det här är tre år av mitt liv, så jag vill inte slösa bort dem på att stressa sönder mig. Jag ville plugga något som är kul. Men även om jag inte kommer att vilja börja plugga direkt efter gymnasiet så vill jag också ha en bra högskolebehörighet, säger Iris.

– Många blev stressade över att de inte skulle ha tillräckligt mycket meritpoäng för att komma in på det de ville, särskilt tjejerna. För egen del var jag ganska säker på att mina meritpoäng skulle räcka för det jag ville gå, säger Erik.

– Däremot kunde jag vara lite stressad över att välja fel, eller över att hamna med folk som jag inte vill vara med.

Isak var lite stressad över vad meritpoängen för de olika programmen skulle hamna på.

– Det kan ju variera mycket från år till år, vilket gjorde mig osäker. Jag kom ändå in på det jag sökte med marginal, säger Isak.

Ibland kan det bli lite grabbigt och macho. Alla i vår klass är ju ungefär lika bra, men killarna vill alltid visa sig bäst.

Iris går på teknikprogrammet, som är väldigt dominerat av killar. I hennes klass är de endast fem tjejer av 32 elever. Hon tänker inte så mycket på det men tycker ändå att det är bättre med en majoritet killar än tvärtom.

– Det blir inte så mycket drama. Tjejer kan överreagera på saker och stressar mycket mer i skolan och jämför sig med andra. Så är det inte i min klass nu, alla kör sitt eget race utan att jämföra sig med varandra. Det är mer avspänt.

– Ibland kan det bli lite grabbigt och macho. Alla i vår klass är ju ungefär lika bra, men killarna vill alltid visa sig bäst, säger hon.

För Isak är det samma läge fast tvärtom. Sam-beteende är en linje som domineras av tjejer. I Isaks klass är det fyra killar på 32 elever.

– Jag tänker inte heller så mycket på det och tycker att det funkar bra. Det kan vara svårare att hitta någon kille att bli tajt med när vi är så få. Det är lite tråkigt, men inte något större problem. Man måste kunna anpassa sig, säger han.

Erik går i natur, som är det mest ”jämställda” programmet i Sverige när det gäller könsfördelning. Det tycker han är skönt.

– Man får det bästa av två världar. Inte så mycket tjejer att det blir drama, eller tillräckligt många killar för att det ska bli en machostämning. Det är som att hälla syra i en bas, som vi gjorde på kemin i dag, säger han.

Hade ni några framtida jobbplaner när ni sökte?

– Jag tänkte nog att jag kommer att ha ganska lätt att få jobb just för att jag är tjej, när företagen vill balansera sin statistik mellan könen. Men jag har inte haft någon exakt tanke på vad jag vill göra, säger Iris.

– Om jag lyckas med det skulle jag gärna bli röntgenläkare eller psykiatriker, säger Erik. Men det är ju otroligt svårt att komma in på läkarlinjen. Det skulle nog vara via högskoleprovet i så fall. Annars kan jag nog jobba med lite vad som helst.

– Jag ser mer sam-beteende som en bred grundutbildning. På sikt skulle jag nog vilja hamna i underhållningsbranschen på något sätt, typ bli programledare eller skådespelare. Det är var jag står just nu, men det kan ändras, säger Isak.

 

Erik. Foto: DN

 

 

Iris. Foto: DN

 

 

Isak. Foto: DN