Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

Musik påverkar mer än vi kan förklara

Kompositören Ludwig van Beethoven skrev sina sista verk när han var döv. Han hörde musiken i huvudet. Av alla som föds blinda har 30 till 40 procent absolut gehör. På bilden artisten och kompositören Stevie Wonder. Oliver Sacks förundras över hur musik kan överväldiga människor bortom erfarenheten.
Kompositören Ludwig van Beethoven skrev sina sista verk när han var döv. Han hörde musiken i huvudet. Av alla som föds blinda har 30 till 40 procent absolut gehör. På bilden artisten och kompositören Stevie Wonder. Oliver Sacks förundras över hur musik kan överväldiga människor bortom erfarenheten. Foto: AP, Alex Brandon/AP, Elena Seibert.
Hur kommer det sig att orörliga patienter med en svår form av parkinson kan dansa när de hör musik? Neurologen och författaren Oliver Sacks har skrivit en bok om förhållandet mellan musik och hjärna.

Tony Cicoria var 42 år när han träffades av blixten. Han överlevde – mirakulöst, som det brukar heta – efter en nära-döden-upplevelse. Men först därefter började det verkliga miraklet.

Tony hade tidigare varit ganska ointresserad av musik, och i så fall slölyssnat på rock. Nu fick han ett nästan tvångsmässigt behov av pianomusik. Han lyssnade på Chopin, började spela själv. Snart komponerade han egna stycken. Det gick så bra att han efter en tid framträdde för bland annat yrkesmusiker.
 

Berättelsen om Tony inleder boken ”Musicophilia” av den kände neurologen Oliver Sacks. I den undersöker han förhållandet mellan musik och hjärna ur många synvinklar. Snart kommer den på svenska, med titeln ”Den enarmade pianisten”.
 

– Jag växte upp i en musikalisk familj och på ett personligt plan har musiken alltid spelat en roll i mitt liv, berättar Oliver Sacks i telefon från sitt kontor i Greenwich Village på södra Manhattan. Men professionellt började det omkring 1966. 

Då besökte han ett sjukhus i New York-stadsdelen Bronx, med ett stort antal svårt sjuka patienter. De var i praktiken orörliga, ”frysta”, i en epidemisk sömnsjuka, en svårartad form av parkinson. 

Men musiken frigjorde dem: patienter som inte kunnat röra sig började dansa. De som inte kunnat tala började sjunga. Det blev en bok, ”Uppvaknanden” (”Awakenings”), och senare en framgångsrik film med Robert De Niro och Robin Williams i huvudrollerna. Men det blev också början på en mångårig studie av musikens påverkan på människan. 

– Jag såg vilken befriande kraft musiken kunde ha, och blev mycket imponerad av det, säger han. 

– På samma sjukhus mötte jag patienter med afasi. Också deras talförmåga kunde förbättras med musik. Och hos människor med alzheimer och annan demens hjälpte musiken att återskapa minnen och känslor som de annars inte hade tillgång till.  

Människor med Tourettes syndrom behärskas av sina tics: ofrivilliga rörelser, grimaser, grymtningar, utrop av ord eller meningar. Engelsmannen Nick Van Bloss uppskattar själv att han har omkring 40 000 tics om dagen. Men allt sådant försvinner när han sätter sig framför pianot och spelar – gärna Bach, i samma stil som sin idol, den legendariske pianisten Glenn Gould.

Vissa tror att Mozart hade tourettes, men Oliver Sacks är skeptisk. Bevisen är inte tillräckligt starka, anser han.

– Det finns en tendens i dag att patologisera människor, att säga att Mozart hade tourettes, Bartok var autist, Schumann var manodepressiv. Jag väljer att varken avfärda eller understödja sådana teorier, för man kan inte veta. 

Finns det någon neurologisk sjukdom där musik inte hjälper? 

– En del människor som lider av depression vill inte ha musik och kan till och med påverkas negativt av den. Så det fungerar inte alltid och är inte alltid ett nöje – men för det mesta. 

Han beskriver människor med amusi, en störning som gör att man inte kan ta till sig musik över huvud taget. En kvinna han mött beskriver ljudet av musik som om någon kastade grytor och kastruller i golvet.

Har amusin haft någon negativ effekt på henne, utöver att hon missar något trevligt?

– Jag frågade henne det, och hon sa att när hon var ung gjorde hon ihärdiga försök att lyssna på musik. Nu har hon många andra nöjen som berikar hennes liv.

Oliver Sacks kastar sig mellan alla tänkbara aspekter på människan och musiken, och kanske till och med har ett svar på frågan varför Stevie Wonder är så musikalisk.
Nå, kanske inte hela förklaringen, men absolut gehör är betydligt vanligare hos blinda än hos seende. Sacks hänvisar till undersökningar som visar att 30–40 procent av alla människor som är blinda från födseln har absolut gehör.

– Hos människor som talar tonala språk, som thai eller mandarin, är det också mycket vanligare med absolut gehör, men de blir ju inte musiker allihop. Det blir inte heller alla blinda med absolut gehör.

Men finns det relativt sett fler musiker och sångare bland medfött blinda än bland seende?

– Det är mitt intryck. Förr i tiden var det också vanligt med blinda barder och poeter.  

Och om man inte hör alls?

– Människor med medfödd dövhet svarar på rytm som de känner med sina kroppar. Döva älskar ofta rytm, och kan sätta på en jukebox högt och lägga handen på den för att få känna den, säger Oliver Sacks. Toner och melodier betyder inget för dem, men de talar ibland om visuell musik och kan njuta av balett, till exempel.

Och Ludwig van Beethoven fortsatte att komponera musik efter att han blivit döv. Inne i huvudet fortsatte han att höra musiken.

Musik används i de flesta religioner – med talibanernas tolkning av islam som extremt undantag. Är det skillnad mellan en andlig och en världslig upplevelse av musik?

– Jag har funderat på det, säger Oliver Sacks. I julas gick jag och lyssnade på Händels ”Messias”. Dirigenten gjorde en poäng av att säga att Händel hämtade en stor del av musiken från samtida italienska sånger som var romantiska, ofta med en uttalat sexuell karaktär. Musiken flyttades utan problem från ett profant till ett religiöst sammanhang och fungerar lika bra i båda.

Han nämner tre stora kompositörer som alla skrev ett requiem, en katolsk dödsmässa: Brahms, Berlioz och Verdi.

– De var alla tre ateister.

Och så nämner han sin vän Jonathan Miller som regisserade ”en stark och vacker version av ’Matteuspassionen’ ”. 

–  De fromma människorna i publiken var djupt berörda. Efteråt kommenterade Jonathan sin egen insats: ”Inte så dåligt av en gammal judisk ateist.” Jag är också en gammal judisk ateist, och den musik som rör mig mest är Bachs h-mollmässa. Jag tror att Bach var en djupt religiös och from människa, men hans musik kan njutas också av dem som inte är det. Musik kan överväldiga en på ett sätt som är bortom erfarenheten, bortom språket – jag tror inte det är övernaturligt, jag tror inte att något är övernaturligt.

Han citerar Darwin som vid ett tillfälle beskrev musikalitet som mystisk – ”eftersom varken glädjen i eller förmågan att skapa musikaliska noter är till minsta nytta för människan”.

– Men Darwin skrev i andra sammanhang att musiken kan ha föregått språket, möjligen varit en del av parningsleken. 

I dag finns musiken överallt: i varuhus, restauranger och simhallar, för att inte tala om mp3-spelare man kan ha med sig vart man går. 

– Musikens ursprungliga roll har gått förlorad, säger Oliver Sacks. Förr sjöng man tillsammans, spelade tillsammans och dansade tillsammans. Det var ett sätt att förena människorna i ett samhälle. 

I dag använder många musiken för att stänga ute omvärlden, menar han. 

Men visst kan gemenskapen i musik gälla också i dag. Han beskriver i boken hur han en dag på 90-talet går med patienten Greg på en konsert med rockbandet Grateful Dead.
Gregs minne var utplånat efter en tumör, han var trög och reagerade inte på något annat än musik. På konserten blev han lycklig och hoppade i takt med de andra 18.000 i publiken, och plötsligt började denne man utan minne ropa namnet på en av sina favoritlåtar: ”Tobacco Road! Tobacco Road!”  

Oliver Sacks framhåller med ett skratt att han inte riktigt förstår dem som lyssnar på musik i hörlurar vart de går, som om de hela tiden vill skapa sig ett soundtrack till sina egna liv. Visserligen har han själv en mp3-spelare, fylld med all Bachmusik som finns på skiva, men han lyssnar nästan bara på den i sängen, säger han.

– I dag är det möjligt att höra kanske mer musik under en dag än någon på 1400-talet fick höra under en livstid. För en Bachälskare är det naturligtvis fantastiskt att kunna bära med sig all den musiken.  

Däremot är han svuren motståndare till den musik som fyller det offentliga rummet.
– Att tvinga folk att lyssna på musik i affärer och på restauranger borde vara olagligt, säger han. Jag börjar bli lite döv, och därför vill jag inte ha ovidkommande ljud omkring mig. Särskilt inte musik som jag inte valt att lyssna på. Det är musikalisk förorening. 

Själv har han börjat spela piano igen, något han inte gjort på sextio år. 

Och hur låter det?

– Jag är förtjust i att upptäcka att jag vid 75 års ålder kan lära mig saker på nytt. Mest blir det Bach, jag tycker så mycket om preludierna och fugorna.

”Den enarmade pianisten” kommer ut på Brombergs förlag den 25 mars, i översättning av Ingemar Karlsson. 

Oliver Sacks

Född 1933 i London.
Bor sedan 1965 i New York.
Professor i neurologi och psykiatri vid Columbia University Medical Center i New York och författare.
Medicine hedersdoktor vid bland annat Karolinska institutet.

Fler böcker av Oliver Sacks
I ”Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt” skriver Oliver Sacks om ett antal fall ur sin praktik. Det handlar om egendomliga var­seblivningsproblem, men också om svåra former av minnesförlust och grava psykiska handikapp kombinerade med till exempel en märklig förmåga att lösa räkneproblem.

I ”En antroplog från mars” skildras bland annat en autistisk kvinna som helt saknar förmåga att vilja tycka om människor, men har en enastående kontakt med rovdjur. Där finns också kirurgprofessorn Carl Bennet, en populär läkare, make och pappa. Han har Tourrettes syndrom som orsakar kraftiga, ofrivilliga muskelryckningar och olika tvångsföreställningar. Han brister ofta ut i ”fula ord” och upprepar ramsor, som ”Fett fett fett fett fett och en halv tutte”.

”Ett ben att stå på” handlar om en olycka Oliver Sacks råkade ut för i Norge 1974. Han mötte en tjur högt uppe på fjället och rusade nerför bergssluttningen, föll och fick en svår bristning i vänstra lårmuskeln. Efter en omfattande operation kände han plötsligt inte igen sitt ben. Det hade blivit obegripligt och främmande – inte en del av honom.  

I ”Morbor Volfram” får läsarna följa med på en hisnande resa in i naturvetenskapens fascinerande värld. Driven av ett brinnande intresse för metaller, mineraler och kemikalier försöker Oliver Sacks utforska och förstå världen in i minsta detalj.

”De färgblindas ö” handlar om när han besöker Pingelap i Stilla havet för att studera öns helt färgblinda befolkning. Öbornas tolkar världen genom mönster, toner och skuggor. Passionen för botanik väcks också till liv och i boken finns en personlig betraktelse kring öars betydelse för spridningen av arter och uppkomsten av sjukdomar.
 

Thomas Lerner

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.