Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

Musiken hjälpte honom att komma tillbaka

Foto: Erik Ardelius

Under flera år led Lars-Göran Selander av psykisk ohälsa. I den nya boken ”Gitarren som sprängde berg” berättar han om kampen för att bli sedd. ”Vad gjorde musiken med min själ?” frågar han sig bland annat.

Som ung drömde Lars-Göran Selander om att få stå på scenen i strålkastarljuset och om att bli en känd konstnär. I dag – nyss fyllda 70 år – har han förstått att det handlade om att bli bekräftad och sedd av en omgivning som inte alltid förstod honom och vad hans känsliga själ behövde.

Efter att ha varit psykiskt sjuk i flera år lyckades han återvända till livet med hustrun och de tre barnen. Musiken, konsten och en lång terapi öppnade porten till en värld av känslor och tankar som länge varit oåtkomlig för honom, gjorde honom fri att våga vara den han är.

I januari 1999 träffade jag Lars-Göran inför en konsert på Mosebacke etablissemang på Söder i Stockholm. Äntligen skulle han få stå på scen. Han var nervös och spänd, rädd att komma av sig och att inte minnas texterna – men också ivrig att få berätta om vägen bort från den psykiska ohälsa han lidit av i så många år.

Han ville också ge andra som mår dåligt hopp. Men hur gick det sedan?

Jag möter Lars-Göran en solig sensommardag. I dag arbetar han som författare, trubadur och konstnär. Han är utbildad socionom och föreläser ofta i frågor som rör psykologi och psykiatri vid universitet och högskolor. Under senare år har han alltmer börjat syssla med dockteater.

– Min livsberättelse visar vad som kan inträffa när den positiva kraft och energi som kan finnas instängd hos en människa frigörs. Kanske kan andra lära sig av mina erfarenheter och hämta inspiration av det jag upplevt, säger Lars-Göran Selander.

I den nyutkomna boken ”Gitarren som sprängde berg” skriver han om sina drömmar – men också om att den gamla smärtan ibland fortfarande gör sig påmind. Spökena finns där någonstans, de bleknar dock allt mer och han tänker inte låta dem hindra honom någon mer gång.

Redan som litet barn kände Lars-Göran sig ibland avskärmad och tyckte att det som skedde runt om honom inte var ”på riktigt”. Känslan kom smygande och förstärktes när hans mamma dog efter en längre tids sjukdom, då han var nio år gammal.

– Under tiden hon var så dålig försäkrade alla vuxna i omgivningen att hon skulle komma hem igen och att allt skulle bli bra. Men jag kände på mig att hon skulle dö. Mamma var min stora trygghet, hon förstod mig och skyddade mig från en omvärld som jag minns var ganska skrämmande.

Som ung vuxen märkte Lars-Göran Selander att han inte mådde bra och vände sig till en psykiater. Han hade tvångstankar och var deprimerad, men säger att han inte fick någon riktig hjälp. Kanske hade han sluppit år av psykiskt lidande om han fått bättre hjälp då, men den frågan är omöjlig att få ett svar på, säger han.

Musiken hade tidigt en stor roll i hans liv – men flera gånger hade den också orsakat en stor smärta.

– Jag drömde tidigt om att bli som Elvis Presley och min första gitarr var en luftgitarr. Snart skaffade jag en riktig nylonsträngad gitarr. När jag gick med den i handen kände jag mig viktig och betydelsefull, jag var någon. Ibland åkte jag in till stan och gick med gitarrfodralet i handen och hoppades att folk skulle tro att jag var en riktig trubadur.

Femton år gammal deltog han i en talangtävling som en veckotidning anordnade. De unga deltagarna skulle sjunga en låt av Elvis Presley. Han skrev upp texten till ”Jailhouse rock”, men det regnade när han klev ur lastbilen han liftat med och papperet blev blött.

– Texten var oläslig och väl inne i musikaffären där vi skulle sjunga kom jag därför av mig och började på en visa i stället – alla runtomkring skrattade och det blev helt svart framför ögonen. Jag låste mig helt.

Ångesten och tvångstankarna blev värre och han hade även vanföreställningar. Men efter att han 1972 träffat Margareta, de är fortfarande gifta, lyckades han länge hålla dem i schack. Hon fick honom att sakta börja dra sig ut ur sitt skal, säger han. Tre år senare föddes dottern Jenny. År 1977 kom sonen Ingemar och 1981 föddes dottern Frida.

– Då gick det inte längre. Barnen påminde mig om min egen barndom, och smärtan och utanförskapet jag upplevt under de åren vällde åter över mig. Jag orkade till slut inte längre, och det gjorde nog inte familjen heller. Jag vände mig till vuxenpsyk och där fick jag starka mediciner och låstes in i ett rum. Margareta fanns där hela tiden som ett stöd, men många gånger övervägde jag att ta mitt liv, så dålig var jag. Jag ville verkligen leva, men den psykiska smärtan gjorde det näst intill outhärdligt.

Tre år efter att han insjuknat på allvar fick Lars-Göran kontakt med psykiatern Per-Olof Björck. Under en lång samtalsterapi – sammanlagt tolv år – etablerades en kontakt med undangömda känslor av sorg, ilska, svek och utanförskap.

– Tack vare Per-Olof kunde jag återvända till ett ganska normalt liv tillsammans med min hustru och barnen.

I sin nya bok skriver Lars-Göran:

”Skärvor från det förflutna skramlar omkring i mig och gör sig ibland påminda. En del skärvor gör extra ont, men med tiden slipas de av och blir mindre och mindre. Under en mycket lång tid använde jag knepiga sätt att överleva i kritiska situationer. Tvångshandlingar, flykt och ångest. Att fjärma mig från dessa monstruösa labyrinter blev ett heltidsarbete under många år. Det är bakom mig nu.”

En viktig del i tillfrisknandet var när Lars-Göran Selander fick den där spelningen på Mosebacke i Stockholm. Konserten ägde rum nästan exakt fyrtio år efter det katastrofala försöket att sjunga ”Jailhouse rock” i musiktävlingen han så hett ville vinna.

Efter den lyckade spelningen började han arbetet med boken ”Det är svårt att sjunga med kluven tunga”. Det blev en annorlunda berättelse om hur en människa, mot alla odds, kan komma igen och förverkliga sina drömmar om att en gång få stå på scenen.

Senare inledde Lars-Göran ett samarbete med sina barn som alla har konstnärliga yrken. Han har också medverkat som dockspelare och svarat för scenografin i de föreställningar som hustrun Margareta skapat.

I nu aktuella ”Gitarren som sprängde berg” varvar Lars-Göran minnen från barndomen med berättelser om hur han till slut blev sångare och föreläsare. Där finns också flera avsnitt som skildrar livet i den skapande familj där både han, hans hustru och de tre barnen använder musik, konst och teater för att berätta om sig själva och om den värld vi lever i.

Jag fick i förväg läsa en del av manuset till den nya boken. Jag kände direkt att den skildrar en sorts besatthet. Lars-Göran håller med:

– Det är som om den där besattheten följt mig genom livet. Tidigare, innan jag kunde börja leka, läsa en bok, spela eller sjunga måste jag göra något ”nyttigt”, göra klart allt praktiskt. Då först fick jag ta plats. Då först kunde jag leka med mina bilar i sandlådan.

– Telefonsignalen den där dagen 1952 då mamma dog förändrade mitt liv. Min besatthet innebar att jag till slut gick in i ett mörker – men den gjorde mig också frisk. Besattheten har funnit ett utlopp i dans, måleri och sång. Alltför många år levde jag instängd i en glaskupa. Nu försöker jag ta igen allt det jag missat. Jag vill berätta om att det går att bli frisk från psykisk ohälsa – och hur det gick till.

I veckan kommer Lars-Göran Selander att finnas i Västerbottens monter på bokmässan i Göteborg för att presentera sin nya bok.

Fakta: Lars-Göran Selander

Ålder: 70.
Bor: Holmsund utanför Umeå.
Familj: Hustrun Margareta, barnen Jenny, Frida och Ingemar samt barnbarn.
Gör: Musiker, författare, spelar dockteater och föreläser.
Aktuell: Med boken ”Gitarren som sprängde berg” (Två förläggare bokförlag). Har tidigare skrivit ”Det är svårt att sjunga med kluven tunga” (2004).

Lars-Görans tankar om psykisk ohälsa
När ångesten känns så stark att livet tycks sakna mening gäller det att tänka att du inte är din sjukdom. Du är en människa som lider av psykisk ohälsa och smärtan kan faktiskt lindras. För mig tog det lång att nå den insikten.

Kultur i alla former kan spela en stor roll i återhämtningen för den som drabbats av psykisk ohälsa. Musik, konst, dans … uttrycksformerna kan variera. Av egen erfarenhet vet jag vilken välgörande inverkan de kan ha.

Behandling, vad som passar skiftar mellan olika individer, kan ofta hjälpa. Det är viktigt att samhället gör det möjligt för alla som vill att gå i terapi. Mina år i samtalsterapi blev en räddning.

Familj, släkt och vänner drar sig ibland undan när någon drabbas av psykisk ohälsa. Det borde vara tvärtom. Min hustru och mina barn har alltid stöttat mig och det har varit en trygghet.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.