Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Insidan

Närkontakt får stopp på fördomar

Foto: Nicklas Thegerström

Benägenheten att dela upp människor i ”vi” och ”dom” har djupa rötter, och får oss att diskriminera andra. Nära kontakt med personer från grupper som vi har fördomar om är det bästa sättet att bryta mönstret.

Vi har starkt rotade föreställningar som gör att vi delar in människor i ett ”vi” och ett ”dom”. Det gör att vi beter oss diskriminerande på ett omedvetet sätt, av gammal ohejdad vana.

Framför allt mot personer som vi identifierar som ”de andra”. Psykologerna kallar det för ”utgruppen”, till skillnad från den kategorin som vi identifierar oss med, som de kal­lar ”ingruppen”.

För att prata mer om den här sorteringen av människor och om vad vi kan göra för att avprogrammera denna omedvetna diskriminering, har vi träffat psykologen Andreas Olsson.

Han forskar om det som kallas aversiv inlärning och andra emotionella processer i sociala situationer. Det kan handla om hur vi förvärvar olika värderingar om exempelvis överviktiga, mörkhyade, vita, kvinnor eller män. Ibland är det omedvetna attityder som går att mäta.

– Ofta uppfattas den här forskningen som moraliskt laddad. Men det kan vara bra att känna till detta om man tycker att det är något man bör göra något åt, säger Andreas.

Vi besöker honom i hans rum på Karolinska institutet i Solna där han visar oss på sin dator hur mätningarna kan gå till. Och hur vi lär oss att tycka illa om och bli rädda för andra personer.

Det har visat sig vara starkt beroende av om man har samma hudfärg som den man betraktar. Även social och etnisk grupptillhörighet spelar roll.

– Det är lättare att vara rädd för ett utgruppsansikte. Det är en rädsla som också är svårare att bli av med, oberoende av vilken miljö man har växt upp i. Vi vet inte riktigt varför det är så, bara att det är något vi har sett upprepade gånger.

Inlärning spelar en viktig roll. Och det är möjligt att det finns någon evolutionär grund som får oss att koppla individer från utgruppen till hot och fara, menar Andreas.

De känslomässiga reaktionerna är starka och ganska enkla när det handlar om aversion mot andra grupper.

– Om man har lärt sig att tycka illa om någon från en annan grupp så sitter den känslan fast ganska hårt, säger Andreas och klickar fram några bilder på datorn för att förklara hur forskningen kan gå till.

Bland annat finns det försök där man visar bilder på svarta och vita män. Under varje ansikte står det omväxlande antingen vän eller fiende. Mellan bilderna dyker det sedan upp ett tredje ord, exempelvis ”hjälte” eller ”älskling”, ord som står för något positivt.

När försökspersonerna sedan ska koppla ihop det positiva ordet med ett av ansiktena, visar det sig att det tar längre tid att koppla ett positivt ord till ett svart ansikte, även om det har angetts som ”vän” tidigare. Detta oavsett vilken etnicitet, hudfärg och kulturell tillhörighet försökspersonerna har.

Den troligaste förklaringen är att vi lever i en kultur som har skapat omedvetna föreställningar om svarta som generellt farligare och opålitligare. I USA visar forskningen att det är föreställningar som även finns hos den svarta befolkningen.

Studier har också visat att det har gått snabbare för försökspersonerna att lära sig att bli rädda för mörkhyade. Rädslan stannade också kvar längre.

– Det konstiga är att det inte fungerar likadant med kvinnliga ansikten. Kanske för att de inte upplevs som hotfulla på samma sätt, säger Andreas.

Så vad gör man för att påverka sina fördomar mot andra? Andreas tillstår att det är ganska omständligt att studera hur sådana här mönster fungerar och hur de kan brytas. Men man har sett hur människor har slutat diskriminera personer från ”utgruppen” efter att de har haft personliga kontakter.

– Det duger inte med vilket möte som helst. För att det ska fungera ska det vara en nära kontakt som leder till någon sorts positiv följd. Det kan bryta det djupt rotade diskriminerande beteendet.

Det finns försök där barn från ett område har fått göra studiebesök hos barn i andra områden. Det har mindre eller ingen effekt på deras fördomar mot varandra. För att förändra attityder måste barnen komma närmare varandra, enligt Andreas.

Det räcker inte heller att bara bosätta sig i samma område. En av de faktorer som forskarna tror har avgörande betydelse är om man strävar efter gemensamma mål tillsammans.

Om man har barn kan man alltså anmäla dem till exempelvis en idrottsklubb, där de får spela i samma lag och försöka vinna tillsammans med personer från utgruppen?

– Ja, det skulle man kunna anta. Det är vad vi kallar för ”godartad exponering”.

Forskning visar också att vi lär oss saker och skapar vanor genom att iaktta personer som vi identifierar oss med eller beundrar. Framför allt lär vi oss av personer som vi associerar till ”ingruppen”. Genom att ta del av deras erfarenheter lär vi in och ”skriver över” tidigare mönster och reaktioner, till exempel mot personer vi identifierar som tillhörande utgruppen.

– Det är en indirekt form av inlärning som är vanlig i vår extremt sociala kultur där vi inte alltid lär oss genom att göra egna erfarenheter, säger Andreas.

Social inlärning kan vara särskilt användbar i en farofylld miljö eftersom man lär sig utan att själv behöva utsätta sig för fara.

– Vi vet till exempel att det är farligt att lägga handen på spisplattan för att någon talat om det för oss. Vi kanske också undviker en viss frukt utan att själva ha smakat på den, efter att ha sett någon som ätit den frukten och gjort en grimas.

När forskarna har tittat i hjärnan har de sett att grupptillhörig­heten påverkar den här inlärningen starkt. Mest effektivt fungerar den om den kommer från individer som vi vet har kunskaper eller som vi delar erfarenheter med. Den fungerar sämre eller inte alls om den kommer från en utgruppsmedlem.

Förutom tester med personer med olika hudfärg har det gjorts undersökningar där personer har delats upp i grupper som fått ta på sig olika t-shirtar. Den typen av grupptillhörighet spelar en viss roll, men inte på samma sätt som etnicitet och hudfärg.

– Men man tror att det finns en grundläggande evolutionär mekanism som gör att vi grupperar oss i allianser och att vi känner en lojalitet med människor som tillhör ingruppen, oavsett hudfärg.

Det finns också vanor som etableras bara av att någon person i ingruppen ger oss ett litet leende eller en blick, belönande eller bestraffande.

– Vi är väldigt känsliga för andras ansiktsuttryck. Det krävs inte mycket för att man ska ändra beteende om någon visar en skeptisk min. Här spelar troligtvis kompetens stor roll liksom social status – om personen står över eller under en själv i hierarkin.

Det som händer i hjärnan när man förändrar en rädsla eller fobi kallas för ”utsläckning”.

Det innebär att den gamla rädslan finns kvar. Men den kontrolleras eller undertrycks snarare än utplånas.

– Du har fått ett nytt minnesspår som dominerar över det gamla, säger Andreas och gör ett tappert försök att förklara att den senaste forskningen visar att vi förändrar ett tidigare minne varje gång vi minns det.

– Minnesspåret befinner sig då i ett ”instabilt” tillstånd. Det är löst eller påverkningsbart. Men bara om du skapar nya intryck när du minns.

Alltså: Framkalla det gamla minnet genom att försöka minnas episoden när du blev rädd för någon eller något.

Gör samtidigt något för att förändra minnet medan det är uppe vid ytan, då befinner det sig nämligen i ett instabilt tillstånd.

Ändra sedan innebörden av upplevelsen, till exempel genom att koppla den till en belöning.
Om minnet ändras innan det går tillbaka, ”återkonsolideras” det (eller stabiliseras) i detta nya tillstånd.

Genom att exponera dig för människor från ”utgruppen” som bryter mot den stereotypa föreställningen som du kanske har om hur de ska bete sig, kan du påverka dina fördomar.

Det kan också vara bra att se människor som du respekterar bete sig positivt gentemot individer från utgruppen.

Kunskaperna om att de här omedvetna föreställningarna finns i vår kultur ger oss en bättre utgångspunkt för att göra något åt dem, menar Andreas.

– Är man medveten om detta är det lättare att kontrollera sitt beteende i önskvärd riktning. Nya vanor skapar vi genom att anstränga oss för att arbeta målinriktat för att bryta ett beteende. Till slut etableras en ny vana.

Vad tycker du?
Har du erfarenhet av skapa bra eller bryta dåliga vanor? Mejla till Insidans reporter: peter.letmark@dn.se

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.