Nu gör Bosse upp med sin historia

I mitten av 1970-talet gjorde punken entré. Bosse Löthén, en gräns­sökande och musikintresserad 12-åring, drogs till den nya uttrycksfulla ungdomskulturen. I skolan där han gick härskade raggarkillarna. Bosse blev deras villebråd och fick gång på gång näsan avslagen. Hemma regerade den despotiske och alkoholiserade pappan.

I den dubbelt så gamle J – en 25-åring med skådespelarambitioner – hittade Bosse en vän, en förebild i vuxenvärlden och en ingång till Stockholms gryende punkscener. Men om Bosse sökte vänskap, och i viss mån trygghet var J ute efter något helt annat. Han var pedofil och genom att knyta Bosse till sig, mentalt, känslomässigt och materiellt kunde han utnyttja honom sexuellt under flera år.

– Jag har valt att kalla honom J i boken. Inte för att skydda honom utan för att jag inte vill att han ska ha ett namn, säger Bosse Löthen.

Den första kontakten hade skett redan ett par år tidigare på en familjetillställning i Bollmora, den Stockholmsförort där Bosse växte upp. J köpte kläder, sprit och fina prylar till Bosse och öppnade sin lilla lägenhet på Södermalm i Stockholm för honom och hans punkkompisar.

– Jag trodde att J var min vän. Men hans enda syfte var ju att kunna ligga med mig. Jag känner and­ra som varit med om samma sak som jag och det finns en hel del beröringspunkter. Vi har alla vuxit upp med ganska knäppa pappor, säger Bosse.

Hans pappa var chefsekonom och sedermera vd på Aftonbladet. Men hemma var han en missbrukare som inte kunde hantera sina tillkortakommanden utan lät misslyckanden gå ut över barnen och familjen.

– Man ska inte behöva tycka synd om sina föräldrar, men när min pappa hade ångest kände jag att jag var en börda för honom. Jag höll mig undan och skötte mig själv.

I bakgrunden fanns även Bosses mamma som försökte, men som aldrig lyckades nå ända fram. Endast tolv år gammal tog han en sorts känslomässigt ansvar för henne.

– Mamma gjorde så gott hon kunde, men samtidigt var hon en ganska skör och ängslig person. Och jag ville inte att min mamma skulle må dåligt, jag ville skydda henne och jag lät henne inte förstå hur jag hade det.

Bosse tror att risken för att råka ut för en pedofil och att bli mobbad finns överallt.

– Många människor lever i villfarelsen att det aldrig skulle kunna drabba dem. Det kan räcka med att inte bli sedd av vuxna. För mig handlade det också om att jag såg mig själv som en belastning, framför allt på grund av hur min pappa var. Men även de insatser skolan gjorde för att stoppa mobbningen handlade i slutändan om att jag fick skylla mig själv som var punkare och såg ut som jag gjorde.

När Bosse gång på gång blev misshandlad valde skolan att kalla det för ”konflikt”.

– Det var uppenbart ett sätt att skjuta ansvaret ifrån sig. Samtidigt tror jag att ingen egentligen förstod exakt hur illa det var. Som barn undviker man ofta att berätta eftersom man inte vill skvallra, eftersom man är rädd att få skulden och eftersom man inte vill göra sina föräldrar upprörda.

Efter ett par år lyckades Bosse ta sig ur den destruktiva relationen till J. Mobbningen upphörde. Bosse blev musiker och radiojournalist. I dag är han 46 år och har fem egna barn, den yngsta 2 år och den äldsta 24 år. Han tänker mycket på hur han kan vara ett stöd för dem.

– Det handlar om att bete sig på ett sätt så att man vinner deras förtroende. En känsla av att mamma och pappa är personer som man kan berätta precis vad som helst för. Barn behöver en viss frihet och måste få pröva sina vingar. Som förälder kan man kanske inte vara där just när det skiter sig, men man kan definitivt bekräfta barnets upplevelse och se till att det löser sig.

Det värsta misstaget en förälder kan göra är att använda sina egna dåliga erfarenheter som en ursäkt för ett fortsatt dåligt beteende, tycker Bosse.

– Jag måste använda mina fruktansvärda erfarenheter av pappas missbruk, mobbningen och framför allt de sexuella övergreppen till att bryta mönstret och i stället göra tvärt om. Nu är det min dagliga uppgift att ta mig närmare det som är bra i stället.

Som 25-åring försökte Bosse för förs­ta gången aktivt ta tag i läkningen. Bearbetningen har sedan gått stegvis och via flera olika terapier. Genom kognitiv beteende­terapi (kbt) lärde han sig att hantera minnena på ett sätt så att de inte kunde fortsätta att skada honom.

Bosse menar att det råder begreppsförvirring mellan att förlåta och att gå vidare. De sexuella övergreppen kan inte förlåtas – det vore att säga att det som hände var okej, menar han. Men att inte gå vidare skulle vara att låta för­övaren vinna.

– Jag hade inte kunnat skriva boken om jag fortfarande hade haft alla känslor precis innanför huden. Steg ett var att acceptera det förflutna, men det allra viktigaste för mig var nog att lära mig hantera livet som det är.

Bosses pappa dog 2009 och det sista decenniet av sitt liv var han nykter. När missbruket, som tagit fram det elaka i pappan, upphörde förvandlades han till en helt annan person. En tolerant och öppen människa framträdde. Bosse hade hoppats att boken skulle bli klar innan pappan dog men så blev det inte.

– De sista tio åren var pappa kanske den bästa person jag känt i mitt liv. Han blev en förebild och ett föredöme som jag kunde vända mig till när jag hade problem eller mådde dåligt.

En viktig insikt som hjälper Bosse i hans dagliga liv är att inte låta sig styras av rädslan.

– Det var pappa som hjälpte mig till det. När jag mådde dåligt frågade han mig vad det absolut värs­ta som kan hända var. Så svarade han själv: ”Bosse, det värsta har du redan varit med om och klarat av. Det finns ingenting du behöver vara rädd för.”