Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-03-25 19:44

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/insidan/om-mina-domar-styrdes-av-kanslor-skulle-jag-snabbt-bli-avslojad/

Insidan

”Om mina domar styrdes av känslor skulle jag snabbt bli avslöjad”

Efter en dag full av förhandlingar går hovrättslagmannen Hjalmar Forsberg till gymmet. ”Det är ett utmärkt sätt att dränera mig på negativa känslor som jag annars skulle bära med mig. Vi gubbar i bastun är olika gamla och har olika bakgrund och pratar om allt möjligt – utom om mina domar”, säger han. Foto: Tomas Ohlsson

Som domare kan han ibland känna särskilt stor förståelse för en av parterna i målet. Men själva medvetenheten om att det är så gör det lättare att hantera och bortse från känslorna, säger hovrättslagmannen Hjalmar Forsberg.

Rätta artikel

Genom åren har domaren Hjalmar Forsberg lett tusentals förhandlingar i svenska rättssalar. Han har skaffat sig en bild av hur känslor påverkar arbetet i domstolarna – och av hur han ska hantera sina egna känslor när målet rör sexuella övergrepp mot barn, hänsynslösa rån, krigsförbrytelser och våldsamma mord. 

– Vi ser en stor paradox. Rättskipningen ska vara befriad från känslor, kliniskt fri och objektiv. Samtidigt sjuder rättssalarna av aggressivitet, ilska, sorg och vanmakt hos tilltalade, brottsoffer och vittnen. I den miljön ska vi domare agera professionellt, säger Hjalmar Forsberg.

Han är lagman och chef för en av fyra avdelningar vid Hovrätten för Västra Sverige. Nyligen handlade ett av hans mål om en man som stod åtalad för olovlig körning  med en Epatraktor. För två år sedan dömde han sju unga män för deras inblandning i en masskjutning på en krog i Göteborg med två döda och flera skadade.

I det senare fallet gällde det att möta förtvivlade föräldrar, gråtande målsägare och kaxiga tilltalade. Och om att behandla samtliga inblandade med respekt så att ingen skulle tro att allt var uppgjort på förhand, det vill säga om det skulle bli en fällande eller friande dom.

– Åren som domare har gett mig erfarenheter som gör att jag inte är rädd för starka känslor. Jag tycker att jag har en bra strategi att hantera dem. Det naturliga handlaget skiftar ju också från person till person. Kanske är jag lyckligt lottad i det avseendet, säger Hjalmar Forsberg.

Är jag det minsta osäker friar jag, så ser lagen ut för att undvika att oskyldiga döms.

Han berättar att han själv kan känna både stark antipati och stark förståelse för någon av parterna i en rättegång. Den våldtagna unga kvinnan som kanske påminner om en av hans döttrar eller mannen som han direkt identifierar som en riktig buse. Det får aldrig påverka dömandet, säger han med eftertryck.

– Om det inträffar skulle jag vara en riktigt usel domare. 

För Hjalmar Forsberg handlar allt dömande om att lägga ett pussel utifrån de fakta och de bevis åklagaren presenterar – och det advokaten menar talar till den tilltalades fördel. 

– Om mina domar styrs av en personlig inställning till den tilltalade eller till brottsoffret skulle jag snart bli avslöjad. I mitt dömande måste jag alltid bortse från mina känslor. Så enkelt är det bara.

Hur gör du?

– Jag tror att mycket handlar om erfarenhet. I början lyssnade jag och tittade mycket på erfarna domare och lärde av hur de agerade. Sedan tror jag att själva medvetenheten om att jag kan ha känslor för någon av parterna, och hur de ser ut, gör det lättare att hantera och bortse från dem. 

Hjalmar har varit med om fall där pusslet han talade om nyss säger ”fria”, men där magkänslan säger ”döm”.

– I de fallen är det bara att presentera en friande dom. Allt annat vore oärligt mot den tilltalade. Ja, mot hela rättssystemet. Jag står för mina domar. Är jag det minsta osäker friar jag, så ser lagen ut för att undvika att oskyldiga döms, och ibland blir slutsatsen en annan än i tingsrätten. 

Hjalmar Forsberg. Foto: Tomas Ohlsson

Hjalmar Forsberg berättar att han som glad ung 27-åring i augusti 1991 klev in genom porten till tingsrätten i Stockholm. Där skulle han börja arbeta som notarie. Han hade först läst idéhistoria på universitetet efter gymnasiet, men tyckte att det rörde vad andra redan tänkt ut.

– Jag var och är fortfarande mycket intresserad av samhället och av människor. När jag ville göra något mer konkret dök juristlinjen på universitetet upp i mina tankar. I familjen och släkten fanns det över huvud taget ingen koppling till just den disciplinen.

Forsberg minns att några ord av ekonomen och Nobelpristagaren Gunnar Myrdal hade stor betydelse för yrkesvalet. Myrdal menade att på samma sätt som urmakaren plockar isär en klocka för att förstå vad som är fel plockar juristen i en mening isär samhället.

Efter sin juristexamen har han fått erfarenheter från dömande i tingsrätten och hovrätten, han har också arbetat med juridik  på regeringskansliet och i Bryssel. 

– Jag undrar då och då vad som hänt sedan den där unge förväntansfulle mannen började som tingsnotarie en varm augustidag. Hur har åren som domare påverkat mig?  Har jag blivit mer känslig efter att ha sett otaliga bilder på blodiga kroppar, på barn  som utsatts för sexövergrepp och liknande? Drivs jag fortfarande av att ge alla samma rättvisa behandling?

Forsberg blir tyst en stund. Han säger att han givetvis måste ha påverkats av att ha avgjort kniviga vårdnadstvister utan någon vinnare, utdömt livstidstraff och sett till att personer utvisats från Sverige. Men hur, det är svårt att avgöra.

– Jag har med min underskrift medverkat till att låsa in personer i många år. Jag har sett till att anhöriga inte får träffa sina nära som blir fängslade mil hemifrån. Jag har gjort anhöriga och brottsoffer besvikna när bevisningen inte räckt för en fällande dom.

Ingen vet vad som egentligen döljer sig i en människas omedvetna, säger Hjalmar Forsberg. Han resonerar ofta med sig själv för att förstå sina inre drivkrafter, men talar också ofta med vänner och kollegor om sina funderingar och känslor. Även hans fru är en viktig samtalspartner.

– Domaryrket är lite speciellt. Det handlar om rationell bevisvärdering, och om att alla måste kunna förstå logiskt varför en dom ser ut som den gör. De måste kunna följa hur de enskilda bitarna i det där pusslet hänger ihop. Om vi i rätten inte lyckas med det eroderas snart förtroendet för domstolarna.

En försvarare har större utrymme att visa upp sina känslor, kan till och med bli arg. Men om jag som domare blir det, då borde det bli utvisning.

Hjalmar Forsberg är i dag chef för ett tjugotal jurister och annan personal på en avdelning inom Hovrätten för Västra Sverige. Han har utvecklingssamtal och liknande  arbetsuppgifter, men han leder också många förhandlingar.

– När jag sitter som domare är respekt A och O. Jag tilltalar alltid den tilltalade, vittnen och målsägare med förnamn och efternamn och åklagaren och försvarsadvokaten med deras titlar. Att inte bara använda förnamn är ett sätt att markera rättegångens värdighet och rättens opartiskhet, och att vi som dömer inte låter våra personliga känslor styra.

Att sedan de andra aktörerna i rättssalen får visa sina känslor är helt ok, säger Hjalmar Forsberg. I alla fall till en viss gräns.

– En åklagare ska inte visa känslor, men engagemang. Hen är statens representant och måste uppträda värdigt och inte blanda in sina känslor. Om en åklagare blir för personlig brukar jag knacka lätt med min penna på mikrofonen.

 – Försvarsadvokaten företräder sin klient mot åklagaren som har mycket mer resurser till sitt förfogande. Försvararuppdraget är personligt och en försvarare har större utrymme att visa upp sina känslor, kan till och med bli arg. Men om jag som domare blir det, då borde det bli utvisning.

Men det finns ju också subtila sätt att visa känslor, som minspel?

– Jag försöker tänka på det och jag vet med mig att jag brottas med lite dåligt tålamod. Jag undviker att göra gillande eller ogillande miner, höjer ytterst sällan rösten. Subtila känslouttryck kan lätt misstolkas. Om någon tilltalad bråkar eller det är stökigt på åhörarläktaren ber jag vederbörande att lugna ned sig, annars åker han eller hon ut. En kort tystnad är ett effektivt sätt att ta kommandot i rättssalen.

Men visar du aldrig känslor i rätten?

– Inte på det sätt som frågan kanske avser. Ta ett våldtäktsmål när en kvinna säger att hon blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp, medan mannen menar att allt var frivilligt. Båda parter är uppfyllda av extremt starka känslor. Jag måste visa, genom mitt sätt att vara, att det är acceptabelt att ha sådana känslor, annars förbrukar jag någons eller bådas förtroende. 

– Jag får vara empatisk, visa att jag förstår parternas känslor. Men jag får för den skull inte bli sympatisk i den meningen att jag håller med någon av parterna. För mig är det en stor skillnad.