Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-19 05:28

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/insidan/pappa-ar-multisjuk-men-mamma-vagrar-ta-emot-hjalp-utifran/

Insidan

"Pappa är multisjuk men mamma vägrar ta emot hjälp utifrån"

Arkivbild. Personen på bilden har inget med texten att göra.
Arkivbild. Personen på bilden har inget med texten att göra. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Deras pappa är sjuk och kräver mycket omvårdnad och behandling hemma. Mamman beklagar sig mycket över sin jobbiga situation men vill inte ta emot hjälp från hemtjänst och hemsjukvård.

Rätta artikel

Fråga: 

Hej! Vi är en syskonskara som bor flera timmar bort från våra föräldrar. De är båda i 70-årsåldern. Pappa är multisjuk och kräver mycket omvårdnad och medicinsk behandling hemma. Mamma gör det hon kan på egen hand, resten sköts på sjukhuset. Hon nämner ofta att hon känner sig fången i hemmet men vägrar trots det ta emot hjälp i form av hemsjukvård eller hemtjänst. 

Varje telefonsamtal med mamma mynnar ut i hur synd det är om henne och om vilket lass hon får dra. Då vår syskonskara består av bland annat medicinskt utbildade försöker vi ge råd och tips hur mamma kan underlätta sin situation. Varje sak vi föreslår viftar hon bort som omöjlig. 

Vi förstår mammas behov av att prata av sig men det är svårt att få till ett konstruktivt samtal. Hon ältar samma saker om och om igen utan att komma någon vart. Förslag på en samtalskontakt där hon kan prata om sina tankar och känslor möts med förfärade utrop. 

Mamma har inte heller några speciella vänner att umgås med. Vi har alla sett hur hon nästintill kväver människor med uppmärksamhet om någon är vänlig. Ett par av oss syskon har försiktigt påpekat att bara för att man druckit kaffe en gång, betyder det inte att personen omedelbart vill veta hennes innersta tankar eller för den delen träffas varje dag. Mamma förstår inte vad vi menar och reagerar med tårar. Detta leder till att folk drar sig undan, och allt hon egentligen vill ha är en vän. 

Vi förstår att livet inte blev som mamma önskade. Hon fick barn och blev hemmafru, trots att hon egentligen ville arbeta. Hon påtalar ofta att vi syskon ”helt gratis tagit emot” våra utbildningar och att hon minsann aldrig har fått något alls. Att vi alla kämpat hårt med studier och sedermera arbeten går inte in. Hon verkar tro att hon är den enda som mött motgångar i livet. Och nu är livet ännu en gång orättvist mot henne då pappa är sjuk och hon är satt, mot sin vilja, att ta hand om honom. 

Hur ska vi kunna hjälpa våra föräldrar i den här situationen? Varken mamma eller pappa mår bra. Vi fyra syskon har försökt hjälpa till med det vi kan men det är svårt att vara behjälpliga på avstånd. 

Svar:

Hej! Det du och dina syskon upplever i relation till era föräldrar är tyvärr ett mycket vanligt problem. Kuratorer och handläggare inom äldreomsorgen beskriver det som ni nu är med om som en av de svåraste utmaningarna som vuxna barn har att förhålla sig till när föräldrar blir allt äldre och får ett växande behov av stöd och vård.  

Jag kommer att resonera om hur din mamma kanske kan få det samtalsstöd som hon verkar vara i så stort behov av. Rollen som hustru och anhörig till en multisjuk man är förstås svår på många sätt – som sorgen över hur det har blivit, oron för att inte räcka till, och ilskan över hur orättvist det är att det blivit så här i slutet av livet. Något som känns så angeläget att få prata om, men också så svårt att ibland hitta ord för och att bli förstådd i. 

Dilemmat för din mamma verkar vara att hennes starka längtan efter att få prata om detta närmast ställer till det för henne, när hon  i relationen till er hamnar i ett ”ältande” som tröttar ut er. Och när hon blir gränslös med andra när en möjlighet till samtal verkar finnas.

Låt mig börja med att berätta om de kunskaper som finns inom äldrepsykologin om varför det ibland blir en så lång och mödosam process innan äldre säger ja till hemhjälp och hemsjukvård, eller till att flytta in på äldreboende. En omständighet som verkar bidra är att många äldre ser sig som överlevare, de tänker att om vi klarat oss så här långt i livet så klarar vi oss ett tag till på egen hand. Det handlar om den självbild man har och värnar om, och kanske också i ganska hög grad om stolthet.

I ett äktenskap där den ena som gammal blir sjuk, och behöver alltmer stöd och vård, blir det ibland svårt och närmast smärtsamt för den andra att kunna se och acceptera att maken eller hustrun nu är en sjuk och hjälpbehövande person. Att ta emot vård i hemmet kan upplevas som den slutliga bekräftelsen på hur illa det har blivit. Och att hustrun eller maken har blivit ett vårdobjekt  känns ovärdigt, likaså att något som varit en så viktig del av livet, en jämbördig nära relation två vuxna emellan, definitivt är över. Att själv vårda den andra kan ibland uppfattas som ett bättre alternativ, trots alla påfrestningar som det innebär – då man i vårdandet fortsätter att vara nära och unika för varandra, fysiskt och känslomässigt. Som ett sätt att fortfarande  ”leva med varandra”. 

Men vanligast är att man känner olust inför att täta besök i hemmet av hemtjänst och hemsjukvård ska göra att hemmet inte länge känns som ett hem, utan som en institution.  Som anhörig kan man uppleva att man förlorar kontrollen över både sin vardag och sitt hem. 

Förstå mig rätt, jag delar din bedömning att det vore en positiv förändring för era föräldrar om de tog emot hjälp i hemmet. Det jag nämnt kanske ändå kan öka förståelsen för er mammas beteende, vilket utifrån sett framstår som närmast egoistiskt, och vara något att väga in och förhålla sig till i era fortsatta samtal. 

Men hur ska ni då kunna få det konstruktiva samtal som ni vill ha med er mamma om att det kanske ändå är rimligt att säga ja till hemhjälp och hemsjukvård? En sak som du inte tar upp i ditt brev är din pappas syn på saken. I princip är det din pappas behov av vård som ska avgöra vilka vårdinsatser som ska ske i hemmet, inte din mammas önskan att avstå. 

Det bästa är förstås om både din pappa och din mamma ser  det kloka i att få mer hjälp. Är det så att din pappa är kapabel att uttrycka egna önskemål tror jag att det är rimligt att ni bjuder in även honom att utforska fördelar och nackdelar både med att låta det vara som det är, och med att acceptera hjälp i hemmet. Jag har ett förslag för att få ett mer konstruktivt samtal om detta er emellan.

Det jag föreslår görs i en fyrfältstabell, och är ett inslag i det som inom motivationspsykologin kallas för att ha en "lyssnande" och "framkallande" stil vid samtal om att förändra något som man är tveksam till. Fokus är på att den som det berör ska få möjlighet att hitta sina egna skäl till förändring, och börja se lösningar på de svårigheter som man bekymrar sig för. 

Så här går det till: Rita ta upp tabell med fyra fält på ett papper. Skriv i ruta 1 (längst upp till vänster) det som är bra med hur det är nu. Fortsätt och skriv i  rutan under, ruta 2, det som är mindre bra med hur det är (i dina föräldrars fall att inte ha hjälp i hemmet). Gå sedan över till ruta 3,  till höger om ruta 2, och skriv där de svårigheter med hjälp i hemmet som dina föräldrar bekymrar sig för. Sluta med att i rutan ovanför, i ruta 4, skriva det som ändå skulle kunna vara bra med hemtjänst och hemsjukvård, bara helt hypotetiskt. Det är bara fråga om att utforska, inte om ett beslut i någon riktning. 

Ofta fungerar detta som att man sår ett frö, öppnar nya perspektiv, som blir en bra grund för fortsatta samtal. Var tydlig med att det inte är ert sätt att se på saken som kartläggningen handlar om, utan din mammas, och kanske också din pappas. Berätta om detta sätt och idén bakom för din mamma, men låt dem göra detta på egen hand. Säg att de gärna efter ett tag får berätta vad kom fram till.  

Och så till sist om din mammas behov att få bli lyssnad till, och om hur svårt det förstås på många sätt är för henne. Mitt råd är att du tipsar henne om Anhörigas riksförbund och Anhöriglinjen, 0200 239 500. Här finns möjlighet att få stöd och vägledning, och att ”bara” bli lyssnad till.

Liria