Många hus på Gotland omges av kalkstensmurar. Det är platta stenbitar som läggs på varandra utan något bindemedel som murbruk. För att de inte snabbt ska rasa samman gäller det att lägga ett tredimensionellt pussel så att stenarna staplas på rätt sätt.

Radioprataren Ingvar Storm har ett fritidshus på Gotland och där bygger han en egen kalkstensmur. Själv beskiver han det som en meningsfull fritid, inte bara ett tidsfördriv utan snarare en nyttig paus.

Ingvar Storm är en i raden av nu levande och döda personer som finns med i boken ”Paus” (Natur & Kultur). Den är skriven av språkvetaren och vetenskapsjournalisten Patrik Hadenius. Han har bland annat varit chefredaktör för Forskning & Framsteg och i den rollen reflekterat över hur banbrytande upptäckter egentligen kommer till.

I sin nya bok låter han läsaren möta den tyske fysikern Werner Heisenberg som löste ett svårt matematiskt problem när han på grund av en kraftig hösnuva tvingades lämna universitet och fara till en plats nästan helt fri från pollen. Men här finns också svenska fotbollslandslagets tränare Janne Andersson som kommer på smarta taktiska lösningar under timslånga promenader till jobbet.

– För mig är pauser inte något passivt, som att slappa i hängmattan eller soffan. Snarare handlar det om att göra något annat utanför det strikt yrkesmässiga. Som att måla, snickra, sjunga i kör, vandra i naturen... eller bygga stenmurar, säger Patrik Hadenius.

Han talar om begreppet djuplek, som är en översättning från engelskan deep play. Det handlar om en sysselsättning som ofta är en utmaning, som kräver något av oss. Och det fascinerande är att när vi gör något sådant på fritiden så spiller det över på vad vi gör på jobbet, fortsätter Patrik Hadenius.

– Vi blir kreativa även där. Men alltför många ser pauser som något dumt och skadligt, som tar bort fokus från det som egentligen är viktigt. Men pauser hjälper oss att få det där angelägna som vi arbetar med utfört – och det både mer effektivt och bättre, menar Patrik Hadenius.

Nästan så länge han minns har Patrik Hadenius varit intresserad av pausens viktiga betydelse. På 90-talet forskade han om hur människor skapar text på ordbehandlare - och fann att en stor del av texten inte kom till med fingrarna på tangentbordet utan före själva skrivandet och under mer eller mindre långa pauser och avbrott.

Under arbetet med sin bok träffade Patrik en rad psykologer, hjärnforskare, chefer, anställda, etnologer, språkvetare, experter och pausvana lekmän. Frågorna han ville ha svar på var: När ska man ta paus? Var kan man pausa? Och vad händer om man inte pausar?

– Många pekar på att pliktsamhället manar oss att göra i stället för att vara. Bilden är att vi bara skapar och är nyttiga när vi är helt upptagna med våra arbetsuppgifter. Pauser behövs för att vi ska kunna återhämta oss, men också för att kunna reflektera och planera. 

Men i dag är pausen hotad, menar Patrik Hadenius. Han lyfter fram att smarta telefoner och datorer innebär att man kan jobba jämt och överallt, det som kallas 24-timmarssamhället stannar aldrig av. 

Pauser förknippas ibland med lathet och lättjan är ju en av de sju dödssynderna. Den som ofta går till kaffeautomaten på jobbet eller ”bara sitter” kan lätt bli anklagad för att smita undan och inte dra sitt strå till stacken.

Kombinationen paus och arbete är en viktig framgångsfaktor – både på det personliga planet och på jobbet.

I ett försök, som Patrik Hadenius beskriver sin bok, lät organisationsforskare en grupp studenter koppla av mellan ansträngande uppgifter genom att diska för hand. Det stimulerade både kreativiteten och effektiviteten.

– Trots vetenskapliga belägg för pausens goda effekter kan många inte låta bli att stämpla den som tar en fikapaus som lättjefull. Men det går naturligtvis inte att enbart pausa. Kombinationen paus och arbete är en viktig framgångsfaktor – både på det personliga planet och på jobbet.

Så pekar Patrik Hadenius på sömnens betydelse. Han säger att folk i allmänhet sover allt mindre och att det påverkar både vår fysiska och psykiska hälsa. Tillräckligt med sömn är därför den kanske viktigaste pausen i en människas liv.

Nyligen var Patrik Hadenius på en däckfirma för att byta de odubbade vinterdäcken mot sommardito. När han kom till verkstaden bad en anställd honom att vänta några minuter för att personalen hade fikapaus.

– Min första impuls var att däcken var viktigare än lite fika. Men så satte jag mig ned för att vänta, fick tag i en tidskrift och läste en artikel om modernt trafiksäkerhetsarbete. Snart var däcken bytta och jag hade också fått en liten paus och fått lära mig något nytt.

Stina Bäckström är doktor i filosofi och lektor vid Centrum för praktisk kunskap vid Södertörns högskola. Hon tycker att det ofta pratas om att fylla pausen med aktiviteter och vill gärna lyfta fram passiviteten i sig – det vill säga att inte göra någonting alls.

– Vår förmåga att låta oss bli berörda är någonting väldigt viktigt, tror jag. Men det får för lite utrymme när vi fokuserar på alla våra projekt, på vad vi ska göra och att även fritiden ska vara planerad. Det är viktigt att värdesätta och skapa utrymme även det som kommer till oss. Det vi berörs av.

Hon säger att det finns mycket intressant om man börjar undersöka passivitetens roll i mänskligt liv, att det finns många olika sorters passivitet.

– Ett slags passivitet kan man koppla till passion. Orden har en etymologisk koppling, kommer från samma rot i latinet. Att man själv inte är den som rör, utan att man blir berörd. 

Har du något exempel på vad det kan vara?

– Jag tänker till exempel på dagdrömmandet, när vi släpper styrandet av tankarna och släpper allt det där vi ska göra och bara driver iväg. Då uppstår ofta mycket känslor, vilket gör att vi plötsligt upptäcker vad det är som griper tag i oss, berör oss.  Då händer det någonting med oss. Det är någonting värdefullt i sig.

När kan du själv hamna i den passiviteten?

– Jag har ända sedan barndomens bussresor till skolan en väldigt stark relation till att åka buss. När jag åker buss gör jag aldrig någonting annat än tittar ut genom fönstret.

– Då börjar jag dagdrömma. Inte sällan börjar jag gråta, men det är inte så att jag stiger av bussen ledsen för det. Tvärtom. Om någon föreslår att jag till exempel skulle utnyttja den tiden till att göra något annat så känner jag bara en stark aversion.

Stina Bäckström tror att en stor utmaning för oss i dag är att vi alltid är nåbara och uppkopplade. Intill oss har vi mobiltelefonen, ständigt full av möjligheter till stimulerande och förföriska aktiviteter som filmer, sociala medier och musik.

– Vi skyr att bli uttråkade. Först infinner sig ofta en primitiv känsla av tomhet. Om vi vågar låta den passera så kommer dagdrömmarna, säger hon.