Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-06-18 07:00

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/insidan/psykologernas-upprop-om-ni-berattar-lyssnar-vi/

INSIDAN

Psykologernas upprop: Om ni berättar lyssnar vi

Foto: Jessica Gow/TT

”Så många historier vi hört. Om och om igen”, skriver psykologerna i sitt upprop där de vill rikta fokus mot alla de patienter som farit illa av sexuella kränkningar och övergrepp.

DN Text

Om ni berättar lyssnar vi.

#Metoo skapar en resonans inom oss. Den mängd upplevelser som nu inte sipprar, utan forsar fram. För en del är det en kalldusch, andra har stått i vågorna i många år. En del hela livet. Psykologer finns också bland alla som nu delar erfarenheter av övergrepp. Men det viktigaste i vårt yrke är ni som söker vår hjälp. Därför vill vi här fokusera på era berättelser.

Läs även: Psykologer i #metooupprop: Berättelser från de mest utsatta får inte bli bortglömda

Så många historier vi hört. Om och om igen. Bakom stängda dörrar. På vårdcentralen, på psykiatrimottagningen, i det privata terapirummet, i skolor och på arbetsplatser där vi konsulterar. Vi 1299 psykologer som undertecknar denna text har sammanlagt hört minst 39500 berättelser om övergrepp i vårt arbete. Flera av oss har hört så många att det är omöjligt att uppskatta antalet.

”Det svindlar när jag försöker uppskatta. Det handlar ju både om fall där övergrepp varit i fokus, övergrepp som lett till svåra konsekvenser, men så många där övergrepp och trakasserier så småningom blir tydliggjort som en ”bisats” till andra teman, ofta något som egentligen inte ifrågasatts av personen ifråga.”

”Har nyligen fått min legitimation och har under min korta karriär på BUP redan mött flickor och mammor som varit med om hemska upplevelser där förövarna främst varit män. Jag har främst arbetat med neuropsykiatriska utredningar och majoriteten av dem jag träffar är pojkar.”

Ni berättar om trakasserier, ofredanden, våldtäkter. Ni har utsatts i offentliga rum, på era arbetsplatser, hemma. Och det som verkligen fastnar; av era makar, pojkvänner, fäder, bröder, bästa vänner. De ni borde ha kunnat lita på mest av alla, på de platser där ni borde ha känt er som allra tryggast.

Detta handlar inte om enskilda fall, utan är utslag av ett enormt problem. För varje exempel finns otaliga individer. Det gör något med en människa att vistas i miljöer som pyr av ett ständigt närvarande hot, av förminskande prat med sexualisering. Det lämnar spår. Det lämnar sår.

Många av dem vi möter som utsatts för svåra övergrepp, beskriver att de upplevde sig som förstenade i stunden då övergreppet skedde. Som i de där värsta mardrömmarna när en vill skrika, slåss, springa, men det går inte. Inget ljud kommer. Varje muskel är som förlamad. Detta är något vi känner till mycket väl. Kroppens allra starkaste försvar vid fara: att spela död. En automatisk, ofrivillig fysisk respons som genom miljontals år utvecklats för att rädda livet på oss när vi ställs inför ett direkt hot.

För den utsatta följer ofta en sekundär reaktion på just denna upplevelse av att kroppen förstenas. Skam över att inte ha gjort något för att förhindra eller stoppa det som hände. Det kan kännas som att en lät det ske. I själva verket tog kroppen hand om sig på det enda sätt som var möjligt just då. Ingen har rätt att värdera eller döma den reaktionen. Kroppen gör det som behövs.

På samma vis kan det väcka skuld och skam att inte ha reagerat snabbt när någon tafsat eller gjort obehagliga sexuella anspelningar. Som om vi skulle gå runt med en ständig beredskap att freda oss. I själva verket blir de flesta överrumplade och ställda när någon plötsligt överskrider våra gränser.

Övergrepp påverkar oss på olika sätt. Ibland mer, ibland mindre. Och här vill vi sticka hål på en av de skadligaste myterna: hur någon reagerar avgörs inte av övergreppet. Ett övergrepp är alltid en kränkning, oavsett hur den enskilda individen reagerar.

Reaktioner kan blekna, men de kan också utvecklas till posttraumatisk stress, PTSD. Den utsatta plågas av påträngande och återkommande minnen av traumat - mardrömmar, plötsliga flashbacks till det som hänt, att allt som påminner väcker samma rädsla och obehag som när det skedde. Kroppen befinner sig i en ständig stress som kan visa sig i lättskrämdhet, konstant vaksamhet, sömnsvårigheter, irritabilitet. Känslolivet kan kännas avtrubbat, tankarna mörka. Att bära på upplevelser av övergrepp blir för många att bära runt på en böld fylld av rädsla, skam och äckel. Känslor som kopplas till förövaren, men som också smittar av sig på den egna självbilden.

”Möter dagligen offer för sexuella övergrepp i mitt jobb. Ibland fem av sju patienter, ibland alla på en dag. Det slår mig att det oftast inte är övergreppen som är det värsta utan vad det gör med en människa i termer av synen på sig själv och det egna värdet som människa… Det gör mig förtvivlad och ursinnig att detta får fortgå och att det är offren som ifrågasätts.”

”Flera av er har varit så systematiskt utsatta av så många olika män i så många olika sammanhang att ni dragit slutsatsen att alla män är förövare. Ni har uppfattat att jag inte delar den synen på alla män och det har varit omskakande för oss båda att ta in den andres perspektiv.”

Något som är gemensamt för alla typer av reaktioner är att de behöver ges möjlighet att läka, att mötas med empati och kunskap. Ett ifrågasättande bemötande utgör ännu en kränkning som väcker eller förstärker känslor av skam och obehag. Här är det vårt ansvar som experter på psykologi att både finnas där för er som vänder er till oss, och att föra ut vår kunskap om bemötandets betydelse.

Att känna stöd från andra är en skyddande faktor som minskar risken att utveckla PTSD efter trauma. Det finns en stärkande kraft i att berätta, att lägga skammen och skulden där den hör hemma – hos förövaren. Det som nu sker är att stödet sprider sig utanför de slutna rummen. Kraften i att berätta mångdubblas. Potentialen i att gå samman och hjälpa varandra läka genom att lyssna, bekräfta och stötta är enorm. Här kan alla bidra.

Ibland behövs mer hjälp. Vi ser dock en risk att alla som behöver hjälp inte får det. Det finns effektiva psykologiska behandlingar för PTSD, men tyvärr är tillgången knapp. Det är smärtsamt tydligt att vi inte räcker till. Kvinno- och tjejjourerna gör ett enormt arbete i att möta utsatta, men resurserna till vården måste också öka för att möta behovet. Här uppmanar vi politikerna att ta sitt ansvar.

Erfarenhet av sexuella övergrepp har ett tydligt samband med att senare drabbas av psykiatriska besvär och att utveckla missbruk. Bland personer med tidiga erfarenheter av övergrepp är risken dessutom högre att som vuxen utveckla olika fysiska sjukdomar som kräver specialiserad behandling. Kostnaderna i ett samhällsperspektiv blir tydliga.

”På min första arbetsplats som nylegitimerad, en psykiatrisk mottagning, mötte jag så många som blivit utsatta. Förövarna var inte sällan familjemedlemmar eller andra mycket närstående. Som ny psykolog tvivlade jag på mig själv – skulle jag kunna hjälpa när det fanns så oerhört mycket de bar på, när de ofta också hade en så utsatt livssituation? Jag har förstås inte kunnat hjälpa alla, men det förvånade mig hur stor skillnad jag kunde göra och hur många som blev fria från det som plågade dem. Jag hade turen att ha fått utbildning i en av de terapimetoder som är verksamma vid PTSD, och jag hade möjlighet att genomföra behandlingarna i enlighet med forskningen.”

”När jag mötte er unga kvinnor som bollats mellan olika vårdinstanser halva ert liv, var det ni som var definierade som problemet. Men när ni talat klart, blev det så oerhört tydligt att det inte var ni som var problemet, utan de som utan er tillåtelse tagit sig rättigheter med era kroppar. Vi behöver en vård som orkar höra hur sexuella övergrepp är nära sammanlänkat med psykisk ohälsa, och dessa berättelser behöver gå vidare från att vara en berättelse om utsatta individer, till att rikta fokus mot den underordning av kvinnor som fortfarande sker i Sverige idag.”

#Metoo har satt igång något. En revansch? En revolution? Första steget är detta – att vi alla lyssnar. Att vi möter och hjälper er som utsatts. Vi psykologer har ett särskilt stort ansvar att förvalta det förtroende det innebär, när någon berättar om övergrepp. Vi vet att inte alla psykologer lever upp till detta ansvar. Vi vet att personer blivit kränkta i terapirummet genom bemötande som förvärrar, behandlingar som inte har stöd i vetenskap och beprövad erfarenhet, och i de värsta fallen genom direkta sexuella kränkningar. Vi 1299 psykologer som skriver under denna artikel åtar oss att aktivt arbeta emot alla sådana företeelser på våra arbetsplatser och i andra sammanhang. Vi åtar oss att sprida kunskap om vad som är verksamt och läkande i bemötande och behandling.

Ämnen i artikeln

metoo

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt