Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Insidan

Psykopati hos barn – det här behöver du veta enligt de svenska experterna

Foto: Commercial Megapress Collection / Alamy

Aggressivitet, avsaknad av rädsla, brist på empati. Enligt amerikanska forskare kan vissa egenskaper och beteenden avslöja om ett barn lider av psykopatiska drag – och på en vårdinrättning i Wisconsin försöker psykologer rädda våldsamma ungdomar från en dyster framtid. 

Men vad säger de svenska experterna på området? Vilka slutsatser kan man egentligen dra från tre- och fyraåringars uppförande? Och vad ska man göra som förälder om man är orolig?

Samantha inledde sin våldsamma bana tidigt. Vid sex års ålder tog hon stryptag på sin tvååriga lillasyster under en biltur med familjen nära hemmet i Texas i USA. Mamman Jen hörde plötsligt ett skrik från baksätet och såg adoptivdottern Samantha med sina händer runt tvååringens hals. 

När Jen pratade med henne efteråt visade flickan ingen ånger. 

– Du fattar väl att du höll på att döda henne? Hon hade inte kunnat andas. Hon hade dött, sade Jen. 

– Jag vet, svarade Samantha.

– Och hur ser du på oss andra?

– Jag vill döda er alla. 

Några månader senare försökte Samantha strypa sin två månader gamla lillebror. 

Händelserna återges i den amerikanska tidskriften The Atlantic som i en lång text med rubriken ”When your child is a psychopath” (När ditt barn är en psykopat) djupdyker i ämnet psykopati hos barn. 

Det är oklart hur många människor som lider av psykopati. En siffra som återkommer är cirka en procent av befolkningen men det råder inte konsensus i forskarvärlden kring den exakta siffran. Scott Lilienfeld, psykolog och professor vid Emory-universitetet i Georgia i USA, har tidigare berättat för DN att gränsdragningen är svår. 

– Jag och mina kollegor tror inte att det går att besvara frågan om hur många i samhället som är psykopater, eftersom vi anser att det inte finns någon strikt gräns för när en person är psykopat eller inte. De psykopatiska egenskaperna finns på en skala, och en person kan ha mer eller mindre framträdande psykopatiska drag, sade han under ett Sverigebesök i november 2016.

Scott Lilienfeld menar också att det finns flera missuppfattningar när det gäller psykopati. Bland annat stämmer inte den bild som populärkulturen ofta förmedlar: att psykopater alltid är våldsamma. 

– Psykopater kan å ena sidan vara oerhört charmerande, göra ett gott första intryck och vara självsäkra på gränsen till narcissistiska. Å andra sidan kan de vara manipulativa, ha svårt att forma djupare relationer och ha dålig impulskontroll. De verkar också sakna empati och skuldkänslor, vilket kan leda till att de kan ljuga och vara otrogna utan att få dåligt samvete, säger Scott Lilienfeld.

För sexåriga Samanthas föräldrar blev stryptaget på lillebrodern droppen. Redan tidigare hade de tagit flickan till flera specialister för att försöka få ordning på de elaka, eller ”onda”, tendenser som successivt hade blivit alltmer oroväckande. Hon hämnades på ett överlagt sätt mot barnen på dagis, sina syskon och sina föräldrar när hon tyckte att hon hade blivit felaktigt behandlad. 

Svaren från de olika terapeuter och läkare som kopplades in i fallet gav till en början inga tillfredsställande svar. Enligt myndigheterna låg flickan också helt i linje med den förväntade utvecklingskurvan både när det gäller den mentala, emotionella och fysiska mognadsprocessen. Hon hade inte heller några inlärningssvårigheter, känslomässiga ärr eller tecken på vare sig ADHD eller autism – ingenting som kunde ge ett svar på flickans underliga beteende. 

De olika specialisternas råd verkade inte ge några resultat. Ingenting som föräldrarna gjorde verkade heller påverka Samanthas våldsamma och känslokalla beteende. 

Svaret kom först ett par år senare, i juli 2013. Jen hade tagit Samantha till en psykiater i New York som beskrev flickan på ett sätt som man sällan gör med barn: Diagnosen var att Samantha hade antisocial personlighetsstörning. Samantha höll, enligt psykiatern, på att utvecklas till vad som i vardagligt tal kallas en psykopat. 

Svenska forskare drar sig för att benämna barn som psykopater. Dels handlar det om att man inte vill stigmatisera barnen och på förhand döma ut dem som framtida brottslingar. En annan anledning kan vara att barnen fortfarande utvecklas och att det är svårt att ställa några säkra diagnoser i ett tidigt skede i livet, berättar Markus Nyström, barnpsykolog och doktorand vid Umeå universitet.

– När man pratar om barn får man ha en stor förståelse för att så mycket kan handla om en omognad hos den enskilda individen. Vissa hävdar att man inte kan tala om en personlighetsstörning om man inte ännu har fullt utvecklad personlighet, säger han till DN.

Vissa hävdar att man inte kan tala om en personlighetsstörning om man inte ännu har fullt utvecklad personlighet.

Niklas Långström, professor i barn- och ungdomspsykiatri vid Uppsala universitet, är inne på samma spår. Han är noga med att betona att man inte ska tala om barn som psykopater, men säger att med kyliga och ”oemotionella” personlighetsdrag följer ökad risk för att i vuxen ålder utveckla det som man populärt kallar psykopati. 

– Generellt bör man vara försiktig med att tala om personlighetsstörningar hos barn. Det är först framåt slutet av tonåren som det ibland kan vara motiverat. Först då börjar personligheten vara fullt utvecklad, säger Niklas Långström till DN. 

Hos vuxna är några av de kännetecknande dragen för psykopatisk personlighetsstörning egenskaper som charm, en grandios självbild, lögnaktighet, ett manipulativt beteende, avsaknad av empati och skuld, dålig impulskontroll, oförmåga att ta ansvar, och många ytliga förbindelser, enligt checklistan PCL-R som utvecklades av psykologen Robert Hare. 

De drag som de amerikanska forskarna kopplar till psykopati hos barn stämmer till stor del överens med de som gäller för vuxna personer. Bland annat talar man om en brist på empati, ånger och skuld. Dragen omfattar också ett ytligt känsloliv, aggression och grymhet, och en till synes likgiltig inställning till när de blir bestraffade. 

– Det är ganska klassiska beskrivningar, säger Markus Nyström om egenskaperna.

Han lägger också till att definitionen har justerats nyligen och att bland annat arrogans och svekfullhet, avsaknad av affektiva erfarenheter, och graden av impulsivitet är av betydelse för när man ställer en diagnos. Dessutom lyfter han fram förmågan att känna skam som central i sammanhanget. 

I The Atlantic-texten höjs ett varningens finger för att barn med de personlighetsdrag som associeras med psykopati riskerar att behålla dessa drag i vuxen ålder. Flera studier som ger stöd för slutsatsen lyfts fram. Enligt vissa av dessa går det att se tecken hos barn som är så unga som bara tre–fyra år. 

Jag tror inte att det finns några hopplösa fall.

Markus Nyström säger att det är viktigt med insatser tidigt i relevanta fall, men han argumenterar samtidigt emot idén att vissa barn av naturen skulle vara förutbestämda till att bli våldsamma och kriminella.

– Jag tror inte att det finns några hopplösa fall. Det avgörande är hur snabbt vi kan fånga upp det här. Ser man till exempel ett barn som dödar små djur så bör man söka hjälp. Men att det skulle vara förutbestämt att de kommer att utvecklas till psykopater, det tror jag inte, säger Markus Nyström.

Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi, anser att man ska vara försiktig med att dra för stora växlar på barnens beteenden redan i tre–fyraårsåldern. 

– Någonstans vid 3,5 års ålder är vi som allra mest våldsamma. Alla konflikter löses då med våld, man har ingen empati, man är manipulativ. Symptomen är som att alla 3,5-åringar är psykopater. De uppvisar detta då, men när vi träffar dem i 15-årsåldern har nästan alla förmågan att kontrollera impulser. 

Jerzy Sarnecki menar att utmaningen är att skilja ut dem som löper ökad risk för att sedan utvecklas till psykopater i vuxen ålder – och den processen tar tid. 

– Att barnen som har de egenskaperna då löper en ökad risk, det är riktigt. Men vi ska helst inte begå några misstag genom att ingripa för tidigt och för hårt, säger han. 

För drygt 20 år sedan startade psykologerna Michael Caldwell och Greg Van Rybroek vårdinrättningen Mendota Juvenile Treatment Center i Madison i den amerikanska delstaten Wisconsin. Där tar man än i dag emot de värsta och farligaste av delstatens ungdomsbrottslingar i åldrarna 12–17 år. På Mendota lägger man tonvikt på belöningar i stället för bestraffningar för att på så sätt styra om ungdomarnas beteenden, skriver The Atlantic. 

Psykologerna i personalen använder sig bland annat av en metod som innebär att man successivt tröttar ut ungdomarna genom att inte straffa dem när de använder våld. Tanken är att man på så sätt lär dem att våldsanvändning inte är en framgångsrik utväg. Envist fortsätter personalen i stället att titta till individerna och fortsätta prata med dem för att på så sätt skapa stabila band till dem. Personalen kallar metoden ”dekompression”. 

Sverige har inte några direkta motsvarigheter till den amerikanska institutionen Menota, berättar psykologen Markus Nyström. 

– Nej, inte som jag känner till. Jag tror att vi har en lite annan syn på kriminella ungdomar i Sverige än vad de har i USA. 

Några av de lärdomar man har gjort i Mendota kan dock vara intressanta även på svenska förhållanden. Bland annat betonar Markus Nyström vikten av att skapa en stabilitet för barnet som uppvisar psykopatiska drag. Det är också viktigt för barnet att kunna skapa nära relationer till ”betydelsefulla andra”.

Ser man till exempel ett barn som dödar små djur så bör man söka hjälp.

I Sverige försöker man så långt möjligt hjälpa barn med utagerande och våld i öppenvård genom socialtjänstens kunskapsbaserade stödinsatser direkt till vårdnadshavarna. Samverkan med skola och utredning och kompletterande behandling från barn- och ungdomspsykiatrin är också viktiga. Professor Niklas Långström lyfter fram ett par saker som man som förälder kan vara extra vaksam på:

– Kanske tycker man att ”mitt barn verkar inte bli illa berört som andra” i skrämmande situationer. Man kan uppleva att barnet inte blir ledset eller rädd när exempelvis andra människor skadar sig. Då kan man kontakta första linjens barnpsykiatri, barnhälsovård i första hand, och diskutera barnet med en psykolog eller läkare för eventuell fortsatt utredning och behandlingsinsatser.

Markus Nyström rekommenderar också experthjälp: 

– Är man orolig och fundersam så bör man ta kontakt med någon barnpsykolog. Det kan ju också röra sig om något annat, till exempel autism. Men det avgörande är att snabba upp processen med att skaffa hjälp. 

De amerikanska psykologerna Michael Caldwell och Greg Van Rybroek har följt utvecklingen för flera av ungdomarna som släppts från Mendota och jämfört den med utvecklingen för ungdomar som suttit i ungdomsfängelse. Siffrorna tyder på att de individer som hade varit på Mendota löpte en betydligt lägre risk att återfalla i brottslighet 4,5 år efter att de hade släppts fria samt att de löpte lägre risk att begå våldsbrott och mord, enligt The Atlantic

Kriminologen Jerzy Sarnecki menar att programmet på Mendota ”låter vettigt”, men säger samtidigt att det inte är säkert att ett sådant program skulle fungera i Sverige. 

– Det räcker inte med att hämta ett program från USA och använda det rakt av i Sverige. Det kan finnas ekonomiska eller kulturella skillnader som gör att det inte fungerar här. 

Läs mer: Konsten att bemöta ”explosiva barn” 

Läs mer: ”Vårt barnbarns utbrott håller på att köra slut på hennes föräldrar” 

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.