Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

Rikard: ”Jag lever i ett bonushelvete”

Foto: Fredrik Funck

Rikard lever i en bonusfamilj med fem barn. Två är hans egna, två sambon Annas och ett är gemensamt.

– Nu har det urartat. Annas barn är hånfulla och struntar fullständigt i vad jag säger och tycker. Jag ser hur Anna lider, men hon orkar inte ta tag i situationen, berättar Rikard om sin katastrofvardag.

När en del av hans vänner talar om hur bra det fungerar i deras bonusfamilj sitter Rikard tyst. Han känner inte igen sig i bilden. Han tänker att han i stället hamnat i en ny och ofta väldigt destruktiv familjekonstellation.

– I mitt fall handlar det inte om att jag fått två bonusbarn som berikar livet – snarare är det tvärtom, säger Rikard.

Först några korta fakta: Rikard bor tillsammans med Anna. De har ett gemensamt barn och två vardera sedan tidigare relationer.

Den gemensamma sonen är fem år. Rikards döttrar är tolv och fjorton år. Annas dotter är också fjorton år, medan sonen är nio år.

– Under en middag för ett par dagar sedan frågade jag Annas dotter hur det var i skolan. Hon fräste till och menade att jag inte var hennes ”farsa”, att jag bara var en trist gammal gubbe som inte hade ett dugg att göra med hur det gick för henne i skolan.

Rikard berättar att det blev tyst runt bordet. Han säger att han märkte hur hans barn tyckte att hela situationen var pinsam.

– De flesta kanske tycker att jag inte ska fästa så stor vikt vid det här, att tonåringar lätt brusar upp när hormonerna stormar i deras kroppar. Men när ett sådant här beteende upprepas gång på gång i olika sammanhang orkar jag snart inte längre.

Rikard berättar att efter den stormiga middagen skulle Annas dotter gå hem till en kamrat. Både han och Anna undrade när dottern skulle komma hem. ”När jag känner för det”, blev svaret.

– Jag tittade på Anna och hoppades att hon skulle påpeka att vi kommit överens om att våra fjortonåringar ska vara hemma senast halv tio under skolveckorna. Men Anna stod bara där.

När Annas dotter lämnat huset blev Rikard utskälld av sin egen dotter. Hon undrade varför hon måste vara hemma halv tio, men inte … ”Det är inte schyst. Varför ska det vara så olika för oss? Vi är ju lika gamla”, sa hon.

– Det här är två exempel på hur det kan vara hemma hos oss. Varannan vecka bor alla barnen här hos oss, och varannan vecka är bara vår gemensamma son här. Vi ville att han skulle få känna tryggheten att få vara ensam med sina föräldrar de första åren.

Rikard säger att han och hans tidigare partner är överens om vilka regler som ska gälla för deras barn. Det handlar om veckopengens storlek, när de ska vara hemma på kvällarna, att de måste hjälpa till att städa sina rum och så vidare.

Jag och Anna är överens om hur det ska vara – när hennes barn inte är här. Men så fort de kommer in genom dörren är allt som bortglömt.

– Annas före detta man lever ensam och verkar ha ganska få regler när barnen är hos honom, och det ställer till problem när de är hos Anna och mig. Barnen städar inte sina rum, fjortonåringen kommer och går lite som hon vill.

Nu har det gått så långt att Annas son börjat vända sig emot Rikard, säger han.

– Om jag lagat kvällsmaten vägrar han till exempel att äta av den. Till slut tar Anna fram en pizza ur frysen och värmer den i mikron. Jag har sagt till henne att det bara spär på hans beteende, men hon menar att han inte kan få lägga sig hungrig.

Rikard säger att han älskar sina barn, och att han märker att Anna älskar sina. Han säger också att han försökt närma sig alla barnen med ett öppet hjärta, och att han inte försökt tränga sig på med sin syn på hur det ska fungera i en familj.

– Jag och Anna är överens om hur det ska vara – när hennes barn inte är här. Men så fort de kommer in genom dörren är allt som bortglömt.

Rikard berättar att han och hans dåvarande hustru separerade för åtta år sedan. Han hade några kortare relationer efter det, men var noga med att ingen kvinna sov över hemma hos honom när hans barn var där.

– Så träffade jag Anna och kände att jag ville dela mitt liv med henne. När vi började tala om att flytta ihop resonerade vi mycket om det här med bonusfamiljer, och vad det innebär för både föräldrar och barnen.

Rikard och Anna köpte ett stort hus i västra Stockholm där alla barn kunde få varsitt rum. Och de tänkte att det smidigaste ändå var att låta alla barn bo där varannan vecka, frånsett då den gemensamma sonen som ju bor där för jämnan.

– Vi ville att våra barn skulle lära känna varandra på ett naturligt sätt och att vi skulle bli en sådan där lycklig bonusfamilj som man kan läsa om i tidningarna. Kanske var vi för naiva.

Ganska snart märkte Rikard att Annas barn tog avstånd från honom, när han berättade något vid matbordet möttes han av suckar och menande blickar. Hans förslag på semesterresor möttes med tystnad, och när han undrade vad de skulle göra på helgen var det tyst.

Så fort jag säger något möts jag av kommentarer om att jag inte är deras pappa och att de inte bett om att få leva med mig.

– Men nu är det värre. Annas barn struntar i vad jag säger och tycker. Jag ser hur Anna lider, men hon orkar inte ta tag i situationen.

– Kanske har hon dåligt samvete för att det var hon som lämnade barnens far. Men när jag tog upp det menade hon att det skulle bli bättre med tiden.

Har du ingen skuld till den dåliga relationen?

– Jo, så kan det nog vara. Men det är svårt att balansera mellan tre olika normsystem. Jag och min förra fru har ett system, Anna har ett annat och pappan till hennes barn ett tredje.

– Vi är sammanlagt fem vuxna och fem barn som ska navigera på detta stormiga hav. Alla bär vi nog vårt ansvar, men nu ser jag inte hur vi ska kunna lösa upp de här knutarna. Kanske är det för sent.

Familjeterapi?

– Jag föreslog Anna det, men hon vill inte, tycker att det känns onödigt. Hennes barn är inte sura mot henne och mina barn gillar henne jättemycket.

Separation, flytta isär och bryta det negativa mönstret?

– Jag älskar Anna, hon är min drömkvinna. Så jag vill inte förlora den relationen. Vi får se hur det går. Endera får jag bli helt tyst och hoppas att Annas barn ändrar sitt beteende, eller så ... ja, jag vet inte vad som är bäst.

Har du talat med Annas barn om dina känslor?

– Just nu är det inte läge för det. Så fort jag säger något möts jag av kommentarer om att jag inte är deras pappa och att de inte bett om att få leva med mig.

Rikard har läst på om hur det kan vara att leva i en bonusfamilj. Och han har tagit del av råd och tips i tidningar och tidskrifter.

– När mina vänner och kollegor som också har bonusbarn berättar om sin vardag undrar jag om det verkligen kan vara så bra. Eller är det bara jag som misslyckats så kapitalt?

Fotnot: Rikard och Anna heter egentligen något annat.

Bonuslivet. Läs tidigare delar

Del 5
Nära 250.000 barn lever i ombildade familjer, enligt Barnombudsmannen. Men det finns få studier om hur det fungerar. I några artiklar berättar föräldrar, barn och experter om glädje­ämnen och svårigheter med ”bonuslivet”.

Läs del 1: En bonusfamilj är högsta vinstlotten – om den fungerar

Del 2: ”Alla andra kompisar bodde med sina egna föräldrar”

Del 3: Från singelliv till bonusfamilj: ”Ibland drog jag mig undan”

Del 4: Rikard: ”Jag lever i ett bonushelvete”

Berätta själv! Har du själv erfarenhet av att leva i en bonusfamilj? Dela gärna med dig. Mejla till insidan@dn.se

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.