Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

Så blev livet efter tsunamin

Foto: Andreas Apell, Beatrice Lundborg
De flesta svenskar som överlevde tsunamin 2004 mår bra, enligt en ny studie. Men nästan var femte upplever någon form av psykiska besvär som är relaterade till katastrofen. Ann Hageus överlevde själv flodvågen men miste sin nioårige son.

Forskare vid Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri vid Uppsala universitet har följt de svenskar som överlevde flodvågskatastrofen i Sydostasien 2004. De allra flesta, 85 procent, tycker att deras hälsotillstånd är gott eller mycket gott. Men 17 procent har fortfarande psykiska besvär som har med katastrofen att göra. Ett drygt år efter tsunamin var den siffran 31 procent, efter tre år var den 19 procent.

– Det är viktigt att vi är medvetna om att det kan finnas rejäla långtidseffekter för en ganska stor del av de drabbade, även i en genomsnittligt resursstark grupp som de tsunamiöverlevande, säger psykologen Kerstin Bergh Johannesson, en av forskarna bakom undersökningen.

Över 90 procent av dem som överlevt tsunamin säger att de har någon i omgivningen att tala om upplevelserna med. Omkring en tredjedel har eller har haft professionellt samtalsstöd.

Forskning visar att reaktionerna hos dem som överlever naturkatastrofer, olyckor eller attentat ofta är tydligast under de första veckorna, och minskar under det första året och året därpå. Många som drabbas behöver inte professionellt stöd och får inga bestående problem, medan vissa får långvariga besvär och kan behöva mer hjälp. Många olika faktorer kan spela in.

– Det handlar både om hur exponerad man varit vid händelsen – exempelvis om man varit utsatt för direkt livshot – och om olika bakgrundsfaktorer som personlighet, psykiatrisk sårbarhet, tidigare erfarenheter och trauman av olika slag. Kvinnor tycks löpa större risk än män, säger Kerstin Bergh Johannesson. Vilket stöd man fått från omgivningen kan också ha stor betydelse.

En av få långtidsstudier som gjorts gäller ”Estonia”-katastrofen. Där rapporterade 27 procent symtom på svår posttraumatisk stress 14 år efter händelsen. Bland de tsunamiöverlevande är det totalt fem procent som uppfyller kriterierna för svår posttraumatisk stress, något fler bland dem som utsatts för livshot.

Att fler ”Estonia”-överlevande lidit av posttraumatisk stress tror forskarna bland annat kan handla om att de personerna utsattes för livsfara under en längre tidsrymd. En viktig orsak kan också vara att fler bland de ”Estonia”-överlevande miste en närstående i katastrofen, något som man vet har samband med långvariga besvär.

Ann Hageus överlevde tsunamin men förlorade sin nioårige son Gösta i katastrofen. För tre år sedan skrev hon en bok om sorgen och om hur hon klarade att gå vidare efter att ha upplevt en ofattbar smärta.

– Jag mår psykiskt och fysiskt bra i dag, även om Gösta ständigt är närvarande i mina tankar. Han skulle vara sjutton år nu och gå andra året i gymnasiet – och jag vet vilka han nog fortfarande skulle vara bästis med.

Ann berättar om den där julannandagen för åtta år sedan. Resväskorna var redan packade. Men det fanns lite tid över till ett sista bad innan familjen skulle resa hem efter en underbar semester i Thailand.

Så kom vågen. När vattnet dragit sig tillbaka upptäckte Ann att dåvarande maken Bertil och dottern Karin stod vid ett träd, strax därefter upptäckte hon sonen Julius vid ett annat träd. Men Gösta, mellanbarnet, var försvunnen, han fanns ingenstans. Fyra månader senare hittades hans döda kropp.

– För att klara sorgen valde jag att leva här och nu, och gör nog det fortfarande. I dag finns jag liksom i två parallellvärldar, en verklig och en där Gösta fortfarande är med oss. Jag vet att han är död, men kan ändå inte riktigt förstå det.

Efter att ha kommit hem till Sverige igen träffade Ann regelbundet en psykoterapeut för att bearbeta sina känslor och tankar. Olika personer har olika sätt att hantera traumatiska händelser, tror hon. En del vill berätta och samtala för att lära sig hantera sorgen, andra klarar att gå vidare i sin läkningsprocess utan professionell hjälp.

– De som överlevde tsunamin utan att förlora en anhörig eller nära vän kunde nog återvända till en normal vardag betydligt snabbare. Även om de kanske hade skuldkänslor för att just de överlevde, medan familjen som bott i rummet intill på hotellet förlorat en anhörig.

Efter gymnasiet gick Ann på en cirkusskola i Paris. Några år senare var hon en tid på en stor cirkus i New York. En gammal vän därifrån har nu blivit hennes nya kärlek och i dag planerar de två att uppträda tillsammans.

– För att bli en riktigt rolig och komisk clown måste man också ha kontakt med sina svarta och mer tragiska sidor. Kurserna jag gått har inneburit riktiga psykologiska djupdykningar i mitt inre. Jag har både upplevt en enorm glädje och känt smärta. För mig har det varit en nyttig process, berättar Ann Hageus.

Hennes två övriga barn är nu tolv och nitton år. De mår bra i dag, och har valt olika sätt att hantera förlusten av ett syskon.

Ann Hageus bok ”Att leva på ändå – om sorgen efter mitt älskade barn” är utgiven av Holms förlag. I början av nästa år ska den ges ut i USA.

Fakta. Tsunamin, ”Estonia”

Mer än 230 000 människor förlorade livet i flodvågskatastrofen 26 december 2004. Av dem kom 227 000 från länder kring Indiska oceanen.

Hårdast drabbades Indonesien. Drygt 2 000 turister fanns bland de avlidna eller saknade, framför allt från Sverige och Tyskland. 540 svenska medborgare omkom.

Färjan ”Estonia” förliste 28 september 1994 på väg från Tallinn till Stockholm. Av de 989 personer som fanns ombord omkom 852. 501 av de 552 svenskar som fanns på båten omkom. Det är den största fartygskatastrofen i fredstid i nordiska vatten genom tiderna.


Forskare vid Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri vid Uppsala universitet följer de svenska tsunamiöverlevande och berättar om studien i senaste numret av Läkartidningen.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.