Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Insidan

Så förstår du dig på sorg

Vi har mycket att lära om hur vi på bästa sättet hanterar sorgen efter förlusten av en närstående.
Vi har mycket att lära om hur vi på bästa sättet hanterar sorgen efter förlusten av en närstående. Other: Fredrik Sandberg/TT

Trots att många av oss kan prata öppet om döden har vi fortfarande mycket att lära om hur vi på bästa sätt kan hantera dess efterdyningar: sorgen, den naturliga reaktionen på att förlora en närstående. 

Denna text publicerades först i The New York Times – en tidning som DN samarbetar med.

Relativt få av oss vet vad vi ska säga eller göra för att verkligen hjälpa en släkting, vän eller bekant som sörjer. Faktum är att relativt få personer som har upplevt en smärtsam förlust ens vet hur de ska hjälpa sig själva. 

Två nya böcker, som skrivits av psykoterapeuter som arbetat mycket med förlust och sorg, är fullmatade med berättelser och vägledning som kan hjälpa både den som sörjer, och människorna i dess omgivning, att undvika de vanligaste fallgroparna och missförstånden kopplade till sorg. Båda böcker försöker rätta falska antaganden om på vilket sätt och hur länge man kan uppleva sorg. 

En av böckerna ”It’s ok that you’re not ok” av Megan Devine från Portland, Oregon, har den talande undertiteln ”Att bemöta sorg och förlust i en kultur som inte förstår”. Den växte fram ur den tragiska förlusten av hennes partner, som drunknade vid 39 års ålder när paret var på semester. Den andra boken, särskilt upplysande i sina berättelser om människor som hanterar olika typer av förluster, är ”Grief Works: Stories of Life, Death and Surviving” av Julia Samuel, som arbetar med familjer som genomlevt förlust, både på sin privata klinik och inom den engelska sjukvården på St Mary’s Hospital i Paddington. 

Böckerna delar ett talande budskap som Samuel förklarar såhär:

”Det finns inga rätt och fel vad gäller sorg: vi behöver acceptera den oavsett vilken form den antar, både i oss själva och i andra”. 

Genom att se förlusten som en universell upplevelse hoppas Megan Devine att vi ”genom att börja förstå sorgens sanna natur kan få en mer hjälpsam, älskande och stöttande kultur.” 

Det finns inga rätt och fel vad gäller sorg: vi behöver acceptera den oavsett vilken form den antar, både i oss själva och i andra.

Båda författarna betonar att sorg inte är ett problem att lösa. Sorgen är snarare en process att sköta om och genomleva, oavsett vilken form eller hur lång tid det tar. 

”Processen kan inte skyndas på av vänner och familj, oavsett hur välmenande deras vilja att dämpa den sörjandes ångest är. Återhämtning och anpassning kan ta mycket längre tid än de flesta förstår. Vi behöver acceptera alla former sorgen kan ta, både i oss själva och i andra,” skriver Julia Samuel. 

Vi kan alla dra nytta av att lära oss hur man reagerar på sorg, utan att förlänga, intensifiera eller avfärda smärtan. På samma sätt behöver de som försöker hjälpa någon som sörjer veta att sorg inte kan passas in i någon förutbestämd tidsram eller uttrycksform. Alltför ofta nedvärderas de som upplevt en förlust eftersom deras sorg tar längre tid än andra tycker är rimligt, eller för att de är så behärskade att de upplevs inte sörja alls. 

Jag föreställer mig till exempel att vissa vuxna såg min stoiska respons till min mammas för tidiga död när jag var sexton år som ”onaturlig”. Sanningen är att hennes död, efter att jag tagit hand om henne under ett år då hon led sig igenom obotlig cancer, var en lättnad. Det tog ett år för mig att skala av mig min rustning och öppet sörja den oändliga förlusten. Men 60 år senare förvaltar jag fortfarande det viktigaste arvet efter henne: att leva varje dag som att den var min sista, men med ett öga på framtiden om den inte är det. 

På samma sätt kände jag mig lättad när min mans lidande tog slut sex veckor efter att han diagnostiserats med obotlig cancer. Trots att jag saknade honom fruktansvärt mycket verkade jag gå vidare med mitt liv som att inget hade förändrats. Få utanför den närmaste familjen visste att jag hedrade hans sista önskan om att jag skulle leva ett fullvärdigt liv, både för min egen skull och för våra barn och barnbarns skull. 

Precis som vi kan älska andra på unika sätt kan vi också sörja förlusten av dem på sätt som inte kan passas in i en enhetlig form, eller ens ett dussin olika former. Förra månaden beskrev James G. Robinson, chef för globala analyser vid New York Times, en 37 dagar och 9897 kilometer lång terapeutisk bilresa han tog med sin familj på efter att hans femåriga son dött. De samlade minnessaker på vägen och gav varje familjemedlem möjligheten att utrycka ilska och sorg över den för tidiga förlusten. 

För att överleva sorg måste smärtan få existera i stället för att täckas över eller rusas igenom.

Megan Devine vidhåller att mycket av det sorgestöd som erbjuds av yrkesmän och andra har fel angreppssätt då man uppmuntrar den sörjande att ta sig igenom smärtan. Vänner och familj vill naturligtvis att du ska känna dig bättre, men ”smärta som inte tillåts pratas om eller uttryckas vänder sig inåt och skapar större problem,” skriver hon. 

”Smärta försvinner inte för att den inte uttalas eller erkänns. För att överleva sorg måste smärtan få existera i stället för att täckas över eller rusas igenom.”

Som en sörjande mamma sade till Samuel, ”du kommer aldrig över det, men du kämpar på” och du ”går aldrig vidare” men du ”går framåt”. 

Megan Devine håller med om att det faktum att man ”uppmuntras att ’komma över det’ är en av de största anledningarna till lidande i sorg”. I stället för att försöka ”bota” smärtan borde målet vara att minimera lidandet, som hon menar ”kommer när vi känner oss avfärdade eller utan stöd i vår smärta, eftersom vi får veta att något är fel med hur vi känner”. 

Det finns stor lättnad i att kunna dela sin historia utan att någon försöker fixa den.

Hon förklarar att smärta inte kan ”fixas”, att kamratskap, snarare än korrigering, är det bästa sättet att hantera sorg. Hon uppmuntrar de som vill hjälpa till att erbjuda vänskap utan att ställa frågor eller ge oombedda råd, hjälpa när det behövs eller eftersöks och vara ett lyssnande öra oavsett hur ofta den sörjande vill berätta sin historia. 

För de som sörjer föreslår hon att man hittar ett icke-destruktivt sätt att uttrycka sorgen. 

”Om du inte kan berätta din historia för en annan människa kan du hitta ett annat sätt: skriv dagbok, måla, förvandla sorgen till en grafisk roman med en mörk handling. Eller gå ut i skogen och berätta för träden. Det finns stor lättnad i att kunna dela sin historia utan att någon försöker fixa den.”

Hon föreslår också att man för dagbok där man skriver ner situationer som intensifierar eller lindrar smärtan. 

”Finns det tidpunkter när du känner dig mer stabil, mer tillfreds och har mer möjlighet att andas i din förlust? Finns det någonting – en person, en plats, en aktivitet – som bidrar till din energibank? Och finns det aktiviteter eller miljöer som definitivt gör saker värre?”

För att lindra lidandet menar hon att man i så hög grad som möjligt ska välja att engagera sig i de saker som hjälper och undvika de saker som inte hjälper. 

Texten var först publicerad i The New York Times

Översättning: Evelyn Jones

Vill du ha ännu mer kvalitetsjournalistik?
Du kan nu få DN och The New York Times i samma prenumeration. Starta en ny prenumeration eller lägg till The New York Times i din nuvarande.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.