Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 18:13

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/insidan/samer-kan-fortfarande-bli-kallade-for-lappjavlar/

Insidan

”Samer kan fortfarande bli kallade för lappjävlar”

01:03. I flera år förnekade Johannes Marainen sitt samiska ursprung – i dag föreläser han om hur han tvingades bli "svensk".

Han får tårar i ögonen när han berättar om hur hans mamma och mormor tvingades ta av sig alla kläder för att fotograferas och mätas av svenska rasbiologer. ”Det var så förnedrande för kvinnor som inte ens visade sina bara armar för utomstående ”, säger Johannes Marainen.

Han bar kostym när han tog studenten och när han gifte sig – först långt upp i vuxen ålder tog han på sig den samiska högtidsdräkten igen. Alltför länge levde Johannes Marainen som en ”anpassad” same, som han utrycker det. I dag föreläser han om sitt folks bakgrund och om hur han tvingades att bli ”svensk”. 

– Jag berövades mitt språk, min kultur, min historia och till och med mitt namn. Man kan nästan säga att samerna historiskt tvingades att leva som de svarta under apartheid i Sydafrika, säger Johannes.

Hans barn säger att de är svenska, men också samer. Johannes önskar att han skulle kunna göra detsamma.   

– Men som min släkt behandlades långt in på 1900-talet, och som jag bemöttes som barn och ung, förmår jag mig inte att kalla mig svensk. Det känns omöjligt.

Som utbildad historielärare upptäckte Johannes Marainen att samerna inte nämndes i historieböckerna. Foto: Ali Lorestani

Johannes Marainen, eller Lás-Biet-Heaihka-Johánas, som är hans samiska namn, är född i Saarivuoma i Kiruna kommun. Samebyns marker sträckte sig förr från Atlanten i väster till Östersjön. Föräldrarna var renskötare och familjen flyttade inom samebyn. 

De första tre åren gick barn till renskötande samer i skola från juni till augusti och från början av januari till april. Då bodde familjerna på samma plats. Sommartid var skolan en vanlig kåta dit en lärare kom för att undervisa.

– Svenska, eller ”modersmålet” som det kallades, var det helt dominerande skolämnet under de första skolåren. Mitt riktiga modersmål samiska var helt förbjudet även på rasterna. Så det blev till en början tysta lekar innan vi lärt oss fler svenska ord. 

Fast det var nära att han inte skulle få börja första klass, berättar Johannes. Det första ordet han skulle lära sig att var ”björkris”. Barnen fick själva hämta björkriset i någon skogsdunge för bestraffning om fröken tyckte det behövdes.

– Jag kunde inte säga björkris utan det blev bara ”bjöjkjis”. Fröken var tydlig: ”Om du inte klarar av det tills i morgon får du vänta ett år på att börja skolan”. Jag gick hem och övade med mamma och mina syskon, men det fungerade inte.

– Sent på kvällen tog mormor med mig till ”vår” plats en bit från kåtan. Där brukade vi sitta medan jag lyssnade när hon berättade. När vi kom därifrån kunde jag uttala ordet, men fråga mig inte hur hon bar sig åt.

Sina tre första skolår minns Johannes som uthärdliga. När lektionerna var slut för dagen kunde han och kamraterna lämna det ”svenska” bakom sig.

Men i fyran fick han börja på en internatskola för samebarn långt från tryggheten hemma hos föräldrarna. Johannes minns hur han låg i den stora kalla sängen och grät.

- Hemma i kåtan sov alla i familjen intill varandra och där hade jag känt trygghet. På internatskolan kröp vi ofta ned i varandras sängar för att känna den värme och närhet som vi var vana vid.

– När vi blev upptäckta rycktes vi upp ur sängen och kastades ner i vår egen. Annat kunde leda till att man skickades ned till bastun för att få stryk. Jag kan fortfarande höra fotstegen när jag satt och väntade på husmor.

Johannes Marainen förmår inte kalla sig svensk, på grund av det hans släkt och han själv utsatts för. Foto: Ali Lorestani

Sameland, eller Sápmi, har varit befolkat i tusentals år. I slutet av 1800-talet började samerna anses vara födda med vissa ”rasegenskaper” som gjorde att de var underlägsna den övriga befolkningen. Några årtionden senare reste rasbiologerna till samiska områden för att mäta och undersöka män och kvinnor.

 - Jag har sett måtten på min mamma i arkiven. Det måste ha varit oerhört förnedrande när hon fick ta av sig alla kläder innan hon fotograferades framifrån, bakifrån och från sidorna. Skallmätningarna var före min tid men jag kan tänka mig hur det kändes när rasbiologerna kom.

I den hyllade filmen ”Sameblod” är huvudpersonen Elle Marja med om just det här. Hon fotograferas och mäts medan några svenska pojkar tjuvtittar in genom fönstret. Händelsen bidrar till att hon kommer att förneka sitt samiska ursprung.

– De rasbiologiska undersökningarna var ett övergrepp som fortfarande är en påminnelse om vår utsatthet, slår Johannes fast.

Ordet ”lappjävel” kunde man länge höra i Kiruna och det var en del i det verbala förtrycket. Mer påtagligt var att samer inte fick bo på hotell utan var hänvisade till det så kallade lapphärbärget.

 Johannes minns hur starkt han reagerade när två sameflickor snabbt gick över till andra sidan gatan när de upptäckte att deras pappa kom emot dem på trottoaren i Kiruna.

– Pappan, hoppas jag, märkte kanske inte att hans ”svenska” döttrar inte kunde kännas vid honom utan att bli avslöjade som samer. Jag gick bakom dem och blev kall inombords när jag funderade på om jag skulle gjort samma sak om min pappa kommit emot mig i sina samekläder.

Johannes Marainen berättar att han höll på att gå samma väg som Elle Marja i nämnda filmen ”Sameblod”. Han var första samepojke att fortsätta i dåvarande realskolan i Kiruna efter sjätte klass – fast hans anpassning stannade vid att han till exempel inte bar den samiska högtidsdräkten när det var examensdags.

 - Under hela terminen på skolan fick jag bo på lapphärbärget. Senare fick jag reda på att jag inte kunde få de inackorderingsrum som hade erbjudits skolan. Jag var ju same och familjen ville inte ha en ”lapp” i sitt hus.

 Uppmuntrad av sin älskade mormor gick Johannes ut realskolan och tog sedan studenten. Han gifte sig med en svensk flicka och började läsa på universitetet i Göteborg. 

 – Vid högtidliga tillfällen fortsatte jag att bära kostym för att vara så svensk som möjligt. Jag förnekade min kultur, och på sätt och vis den jag var.

När Johannes arbetade som lärare i svenska och historia på en gymnasieskola blev han tillfrågad om han ville berätta mer om samerna. Han tackade ja efter stor tvekan. För vad visste han egentligen om samer?

– Jag lånade en bok och läste på. Som utbildad lärare i historia upptäckte jag att det inte stod ett ord om samerna när Sveriges historia behandlades, säger Johannes.

Johannes pappa råkade befinna sig i Göteborg och följde med på föreläsningen. Efteråt frågade Johannes vad pappan tyckte. Han svarade: ”Jag förstod inte vad du sa. Men du fick ju lite applåder så det kanske var bra”.

Efter skolan dagen därpå tänkte Johannes berätta på samiska vad föreläsningen hade handlat om, men han märkte snabbt att han inte hade orden för att få fram det han ville säga.

– Jag talade ju bara vardagssamiska med mina föräldrar. När jag satt där mittemot pappa skämdes jag. Det var en hemsk upplevelse, men också ett uppvaknande.

Sedan den dagen är Johannes en stolt same. Han har engagerat sig i olika föreningar och organisationer, och blivit en stark röst i det samiska samhället.

– Men det viktigaste var nog att jag lärde mina barn lite samiska. Min dotter hörde jag vid ett tillfälle säga till en kompis att hon var så ledsen att hon inte fått lära känna sin farfar. Hon kunde ju inte tala med honom. 

Johannes bor i Skepplanda, tre mil nordost om Göteborg. På väggen i radhuset finns tavlor och foton med samiska motiv. På golvet i stora rummet står en gietka, en vagga, som hans pappa och faster gjort.

– I den har mina barn och mina barnbarn legat och känt sig trygga, säger Johannes och lyfter försiktigt upp gietkan.

Johannes Marainens pappa och faster har gjort gietkan, en vagga som Johannes barn och barnbarn legat i. Foto: Ali Lorestani

Huset ligger i ett ganska typiskt svenskt villaområde. Längtar inte Johannes upp till fjällen, till Sápmi?

– Jodå, svarar han. Men, som tur är, reser jag numera ofta norröver på föreläsningar och liknande. Fjällvidderna öppnar själen och sinnena på ett märkligt sätt. Men det är fint söderöver också.

 Så tar Johannes med oss till sommarhuset som ligger tio minuters bilfärd bort. Där har han tillbringat mycket tid med hustrun Kerstin, som dog för tre år sedan. På tomten växer tall, björk, rönn och fullt av blåbärsris. Det doftar lite Norrland, säger Johannes.

Här finns också en kåta i trä med bänkar längs väggarna, en eldstad i mitten och ett öppet hål i taket. Här får Johannes en liten känsla av hur det var när han växte upp med sina föräldrar och syskon i deras kåta. Vi sätter oss ned en stund och är tysta. Så till frågan om Johannes är bitter.

 – Inte bitter. Men jag är ledsen över att så många samer for illa, blev förnedrade och förtryckta. Vi är snabba att visa engagemang när folk i andra länder blir förtryckta, men har ännu inte helt städat upp framför vår egen dörr. Fortfarande kan samer bli kallade för ”lappjävlar”.

Kåtan vid Johannes Marainens sommarhus i Göteborg. Foto: Ali Lorestani