Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

Samordning ger unga hjälp in i vuxenlivet

Fredrik Adolfsson stortrivs med sitt 75 procents arbete på ICA Fokus i Mölndal. Han hade turen att få gå den unika treåriga gymnasieutbildning med handelsämnen som finns i Göteborg, Studieförberedande Centrum.
Fredrik Adolfsson stortrivs med sitt 75 procents arbete på ICA Fokus i Mölndal. Han hade turen att få gå den unika treåriga gymnasieutbildning med handelsämnen som finns i Göteborg, Studieförberedande Centrum. Foto: Joakim Roos

Unga med adhd eller Aspergers syndrom tappar ofta fotfästet när skolans struktur och familjens ordnade tillvaro försvinner. I Göteborg har ett samarbetsprojekt mellan socialtjänst, skola och psykiatri hittat metoder som verkar fungera.

Unga med neuropsykiatriska problem som adhd och asperger har ofta en tuffare väg ut i vuxenlivet än andra. När de lämnat skolan och flyttat hemifrån blir deras svårigheter uppenbara.

För dem som försöker studera vidare kan de nya kraven bli övermäktiga. En del hamnar i missbruk och kriminalitet, andra går ner sig psykiskt och isolerar sig.

 När de blir 18 år hänvisas de till vuxenpsykiatrin, som ofta saknar kunskap om dessa diagnoser, dit det kan vara långa köer och kännas skrämmande att bege sig.
Socialtjänsten, som har ansvar för dem som lämnat skolan utan att komma i gång med studier eller arbete, ter sig som en djungel. Där finns ett otal olika större och mindre avdelningar där man kan gå vilse.

 Projektet i Göteborg initierades av Psykiatrisamordningen. Det har lett till förenklade kontakter mellan psykiatrin och socialtjänsten i de tre stadsdelar som deltog. Kunskaperna och medvetenheten om den här gruppens utsatthet har ökat.

I projektet erbjöds den här gruppen ungdomar datoriserad arbetsminnesträning, coachning genom chatt, tre arbetskonsulenter, en grupp som hjälpt unga med praktik och jobbansökningar och ”På G”, där unga människor med den här problematiken fått längre tid på sig att skapa struktur i tillvaron och hitta rätt.

Peter, 24 år, har ganska nyligen fått diagnosen adhd. Han tycker att den datoriserade arbetsminnesträningen har hjälpt honom mycket. Just nu får han coachning genom chatt två gånger i veckan.

Det var av en slump han fick veta att Barnneuropsykiatrin i Göteborg tog emot unga vuxna för utredning inom projektet. Det blev början till en vändpunkt i Peters liv. Dessförinnan hade han varit dataspelsberoende, ”24 timmar av mitt 36-timmarsdygn”, som han säger. Det var ett repetitivt rollspel som fungerade som knark för honom.

 – Det var en ren verklighetsflykt. Så här i efterhand kan jag inte begripa hur jag kunde ägna mig åt det så mycket. Jag bara struntade i allt – mina tidigare sporter, mina räkningar, min framtid, mina kompisar.

En del vänner hade flyttat, en tidigare flickvän likaså och han bodde långt från sina föräldrar.

– Kurserna på universitetet verkade överstiga min förmåga, trots att jag alltid haft lätt för mig. Jag orkade bara inte. Det enda positiva jag har kvar från den tiden är konsten att leva på nästan ingenting.

Men nu är Peter i full gång med sin lärarutbildning och tänker sig att bli speciallärare. På chatten kan han resonera med sin coach om studierna, om medicineringen, om långsiktiga planer och om små dagliga svårigheter.

– Många kan tro att det är något mekaniskt över datoriserad behandling, säger han. Men jag tror att den leder mera framåt än mycket annat. När man träffar någon personligen blir det lätt en enda känsla som präglar hela samtalet; här hinner man reflektera mycket mer.

När han skriver ner vad han tänker, så ser han det klarare, och kan utveckla tankegången vartefter.

 – En annan fördel är att man har kvar samtalet i datorn, så jag kan gå tillbaka och fundera över hur jag tänkte och hur min coach reagerade, säger Peter.

På Barnneuropsykiatriska kliniken pågår ännu två forskningsprojekt för utvärdering av arbetsminnesträning och coachning genom chatt. Psykiatern Elisabet Wentz säger att hon och de andra som utvärderar chattbehandlingen är positivt överraskade över hur bra den fungerar.

– Vi startade chatten eftersom det är en naturlig kommunikationsväg för många unga, men också för att personer med de här funktionshindren kan ha svårt att komma i väg till en kontinuerlig behandling.

Speciellt för personer med autismspektrumstörning är det mind­re påfrestande att berätta om sina funderingar och känslor framför en dator, än att sitta ansikte mot ansikte med en annan människa. Men naturligtvis passar datorbehandlingen inte alla, säger Elisabet Wentz.

Det finns få studier av icke-farmakologisk behandling av unga vuxna med adhd eller autismspektrumtillstånd. Samtidigt är det en eftersatt grupp.

I projektet har Barnneuropsykiatriska kliniken utrett 35 personer mellan 16 och 26 år. Många av dem har kommit från socialtjänsten. Där kan man i åratal ha tyckt att en person borde utredas för sina svårigheter, men det har inte funnits någon att remittera till, eftersom köerna till utredning har varit hopplöst långa.

Dessutom kan det vara svårt att ”få i gång” dessa unga, även om de säger att de är intresserade.

– Det ser vi också när vi vill studera effekten av arbetsminnesträningen, säger Elisabet Wentz. Den kräver 45 minuter per dag, fem dagar i veckan under fem veckor. Har vi väl fått i gång träningen verkar effekten vara god, men det svåra är att få dessa unga att ställa upp på ett så regelbundet och intensivt arbete. Fem veckor kan te sig som en evighet för många.

I gruppen ”På G” i stadsdelen Centrum kan personer få hjälp som tidigare kan ha gått länge utan stöd, och därför behöver extra mycket tid på sig.

Ulrika berättar hur hon ”mådde dåligt” under hela sin skoltid och blev svårt mobbad. Hon tog föräldrarnas skilsmässa hårt och vägrade periodvis att gå till skolan. Under sista gymnasieåret hoppade hon av. Hon gjorde nya försök att gå färdigt gymnasiet, hon pressade sig hårt men lyckades inte.

 Så småningom läste hon på Komvux, flyttade till en annan stad och började läsa naturvetenskap på universitetet. Men utan något socialt fotfäste tvingades hon avbryta studierna för depression och resa hem.

Ulrika har gjort åtminstone tre ytterligare försök med högskolestudier, men depressionerna har ständigt hunnit i fatt henne.

Länge drog hon sig också för att sjukskriva sig. Till slut tyckte sig en läkare se drag av autismspektrum hos henne.

– Själv hade jag tänkt det länge, men aldrig fått något gehör för mina tankar. Nu har jag fått en utredning och en förklaring. Jag får hjälp genom lss, lagen om särskilt stöd för funiktionshindrade. Och här hos ”På G” får jag vara som jag är, tillbakadragen och skygg, säger Ulrika.

– Framför allt tar umgänget med andra människor så mycket energi att jag till slut måste stänga av, och bara orkar se på människor som föremål. Jag har svårt att orientera mig och hålla reda på salar och korridorer på universitetet. Att vara udda och iakttagen suger kraften ur mig. Nu får jag långsamt ordning på livet, läser på Komvux på distans, och känner att jag kan orka börja vara tillsammans med andra.

 Jonas, som är 24 år, börjar vårt samtal med att gå och hämta en jättemugg svart kaffe för att kunna koncentrera sig. Han talar med entonig röst och har svårt med ögonkontakten; hans huvuddiagnos är Aspergers syndrom, men han har också adhd. I dag är han mycket trött, och det är han ofta. Han har gått i olika specialklasser under hela skoltiden och tycker att hans liv alltid har varit en kamp mot tiden. Det mesta tar för lång tid för honom, säger han, orimligt lång tid.

– Jag har svårt att komma upp i tid, komma ut i tid, komma fram i tid. Tiden räcker aldrig till. Jag vill att allt ska flyta, men det gör det aldrig; det känns som om jag inte klarar någonting. Men om något oförutsett inträffar, som till exempel ett virus i datorn, då får jag panik, och då måste det åtgärdas mycket snabbt. Jag blir irriterad när jag blir stressad. Jag jobbar på att få fler vänner, nu umgås jag egentligen bara med mina ledsagare. Men jag förstår inte hur jag ska få tid med kompisar heller.

Helena Sahlsten är en av de tre handledarna som arbetar med ”På G”, inrymt i en ljus och trevlig trerummare mitt i stan.

De tolv deltagarna är aldrig här samtidigt, utan ute på andra aktiviteter för det mesta.
De får hjälp att vända rätt på dygnet, kanske läsa in ett ämne i taget, eller långsamt vänja sig vid en praktikplats.

– Vi prövar oss fram med ett föränderligt veckoschema för var och en som börjar här, så att deras dagar får struktur och innehåll. De får göra studiebesök, och kan börja med små steg. Vi håller nära kontakt med arbetsgivaren och följer upp hur det går. Man måste ständigt utgå från individen, och inse att det tar tid att ställa om till ett aktivare liv efter att kanske ha varit isolerad hemma i åratal. Det måste få ta tid. Många tror att ”alla andra” är högfungerande, men vi måste alla börja där vi står. 

Kunskaperna fanns redan

Socialtjänsten i tre stadsdelsnämnder i Göteborg har varit direkt indragna i projektet kring unga med neuropsykiatriska diagnoser. I en rapport berättar alla tre om hur redan de inledande seminarierna med föreläsningar om den här gruppen ungdomar satte igång diskussioner och ett intensivt arbete hos de anställda. De undersökte vart gruppen egentligen tar vägen i deras egen organisation, och hittade vägar till hur ungdomarna skulle kunna få stöd och hjälp på ett tidigt stadium.

De upptäckte också att det redan fanns både kunskaper och resurser, som bara behövde tas till vara systematiskt. I stadsdelen Centrum har projektet rört om en hel del.

– Det har inneburit att vi numera själva kan överblicka vår organisatoriska djungel, vi har trampat upp stigarna mellan oss bättre, säger Malin Lekman, socialsekreterare på Individ- och Familjeomsorg i Centrum.

– De som söker hjälp ska inte behöva orientera sig fram hos oss. Det är vi som ska kunna hjälpa dem på ett mer flexibelt sätt.

Vanna Beckman

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.