Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

Sjukdomen ledde till en ny självbild

Idéhistorikern Sverker Sörlin har använt sina egna erfarenheter för att beskriva sjukdomssmärtans historia i sina nya bok.
Idéhistorikern Sverker Sörlin har använt sina egna erfarenheter för att beskriva sjukdomssmärtans historia i sina nya bok. Foto: Sofia Runarsdotter

Sverker Sörlins smärtsamma ledsjukdom fick honom att omvärdera synen på svaghet och styrka. Framför allt blev det tydligt hur svaghet kan vara en tillgång.

Sverker Sörlin är en man vars liv kantats av prestationer. Men när han för några år sedan drabbades av gikt och påföljande panikångest tvingades han omförhandla sin identitet och självbild. I boken ”Rädslan för svaghet” skriver han sjukdomssmärtans idéhistoria utifrån sina egna, kroppsliga erfarenheter.

Den akademiska meritlistan är overkligt lång. Sverker Sörlin är professor i idéhistoria. Han sitter i mängder av kommittéer, styrelser och expertgrupper, har innehaft tjänster på kända lärosäten som Cambridge och Princeton och har skrivit otaliga böcker, artiklar och essäer.

– Jag är nog en person som lägger ned enormt mycket energi på det jag ägnar mig åt, vad det än är, säger han. Ända sedan jag var liten har jag burit med mig inre krav på att prestera.

Kanske finns något lätt maniskt över det hela. Den höga prestationstakten har även kommit till uttryck via kroppen. Som tonåring och ung vuxen ägnade sig Sverker Sörlin åt idrott på elitnivå, och när han slutade tävla fortsatte träningen att vara en viktig del av hans liv och identitet.

Men så, för cirka femton år sedan, drabbades Sverker av gikt.

Gikt sätter sig i lederna och kan vara mycket plågsamt och även leda till komplikationer som ledskador. Enligt drabbade orsakar sjukdomen en emellanåt extrem smärta. Historiskt har den kopplats till överdriven konsumtion av mat och dryck, vilket tidvis också har gett den en sorts löjets skimmer. Populärt har sjukdomen gått under det något raljerande namnet portvinstå.

Trots att gikt drabbar 1 av 200 personer tycks den i dag vara en lite bortglömd sjukdom som det inte forskas särskilt mycket om i Sverige. Men i ”Rädslan för svaghet” skriver Sverker Sörlin om giktens idéhistoria utifrån sina egna, personliga upplevelser.

Användandet av individuella och kroppsliga erfarenheter för att förmedla en viss typ av kunskap är något Sverker Sörlin funderat mycket över de senaste åren.

–  Jag har ägnat stora delar av min akademiska gärning åt hur vi producerar och reproducerar kunskap, säger han. Det finns starka konventioner kring hur kunskap ska presenteras och vad vi ”bör” veta om ett ämne.

På senare år har Sverker Sörlin arbetat med och skrivit om hur kunskap kan förmedlas på ett annat sätt än vi är vana vid.

Vore boken en traditionell populärvetenskaplig framställning hade vi förmodligen hittat en kronologi, en förteckning över hur forskningen framskridit och en genomgång av de senaste forskningsrönen om gikt.

Men i ”Rädslan för svaghet” möter läsaren en mycket mer fragmenterad berättelse om fenomenet.

Här skildrar Sverker Sörlin den egna ångesten och hur viktig hans kropp är som ett redskap för att hålla ångesten i schack. Att träna, att sätta kroppen i rörelse och pressa den till dess yttersta är ett sätt att hålla tankar och känslor i styr och inte låta dem ta över.

Sverker Sörlins gikt har satt sig i foten. Tidvis har den handikappat honom, hindrat honom från att träna och påverkat honom psykiskt. Ramberättelsen – hans dagboksanteckningar – samsas med resonemang om kropp, lidande och samhälle. Parallellt får vi följa några historiska personer och deras kamp mot sjukdom och lidande.

Men boken är kanske framför allt berättelsen om hur sjukdomen leder författaren till en ny självbild.

Sverker Sörlin berättar att när han i efterhand har läst sin bok så inser han hur lång tid det tog innan han kunde förstå och acceptera att han faktiskt är sjuk.

I början ser författaren sjukdomen som något som ”drabbar” eller ”angriper” honom.

– Smärtan, lidandet, sjukdomen är något som gör att jag tappar fotfästet i tillvaron, förlorar kontrollen över mig själv.

Men sakta förändras hans syn på sjukdomen, på sig själv och lidandet i allmänhet. Det här ställer hans identitet och självbild på ända, men blir också en sorts befrielse.

– Så småningom börjar jag se sjukdomen som en ängel som försiktigt knackar på min axel och delar med sig av en visdom. Sjukdomen ger insikter om livets svårigheter, om de mörka sidorna av tillvaron. Framför allt blir det tydligt hur svaghet kan vara en tillgång, säger han.

Under senare år har vittnesmålet, det biografiska berättandet och den personliga utvecklingsresan blivit en av de mest populära litterära genrerna. Var och en som upplevt en motgång i livet känner sig manad att skriva en bok som sin ”inre resa”. Är inte Sverker Sörlin rädd att boken ska falla in i kategorin ”personlig utveckling”?

– Visst är det lätt hänt att den personliga erfarenheten blir en sorts kommersiellt betingad vara, att erfarenheten bara ska vägleda läsarens i hens egen problematik. Men jag tycker inte att boken handlar om att vägleda andra giktpatienter. Snarare försöker jag visa på de många nyanserna, hur undanglidande och dunkel en sjukdomsdiagnos kan vara.

– Lite djupare, själv­etnografiska sjukdomsskildringar har inte så många svenska exempel. Samtidigt tycker jag att man ska kunna läsa boken som en spännande historia om sjukdom och smärta, man behöver inte ha en massa kunskapsteoretiska ambitioner.

Vårt konventionella sätt att tala om svaghet och styrka präglas ofta av polarisering, där de båda begreppen hålls åtskilda.

– Jag försöker i stället begripa de båda begreppen som infällda i varandra, och hur förståelsen för det växer fram.

Framgångar i livet gör något med självbilden, skapar ibland en sorts okänslighet. I boken beskriver Sverker Sörlin episoder från sin barndom som kastar ljus över hur han växer upp till en person med en oerhört stark instinkt att lyckas och prestera, en sorts marmorfigur som han själv beskriver det.

– Min egen rädsla för svaghet har jag nog hämtat i mina egna erfarenheter från idrottsvärlden. Men sjukdomsbeskedet har på något sätt fått mig att försonas med villkoren för mitt liv. I och med det får livet en annan nyansrikedom.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.