"Sorgen kan inte skyndas på"

Niklas Rådström var tjugtre år när vännen Bengt hoppade från Västerbron i centrala Stockholm. En ung man med lust till livet, men som också var så rädd för livet att han valde döden. I sin nya bok, "En handfull regn" berättar Niklas Rådström om vänskapen med Bengt. Om två pojkar som blev bästa kompisar och följde varandra in i vuxenvärlden. Tills telefonen en dag ringde...

Niklas Rådström minns knappt veckorna efter Bengts död. Han beskriver hur han känt ett raseri över det som hände, och att sorgen inte förmått avväpna vanmaktens vrede. Det har flera gånger skrämt honom.
- Det är inte meningen att någon ska dö när man är så ung som Bengt och jag var. I den åldern ligger framtiden för en, den är ljus och full av hopp. Där har döden ingen plats och allra minst självmord, säger Niklas Rådström.

Unga människor har sällan några erfarenheter att hantera svåra förluster, fortsätter han. Därför saknar de verktyg att bearbeta det svåra fullt ur. Ofta kapslar de i stället in sorgen för att klara att gå vidare i livet.
- Unga har bra läkkött, och på ytan ser det ut som de hanterar sorgen smärtfritt. Men om den kapslas in kan den lätt bli en varböld. Och en böld som inte torkar ut påverkar till slut hela kroppen med olika psykiska och fysiska symtom.

Enligt Niklas Rådström skapar människor gärna ritualer för att hålla dem vi älskar kvar i livet. Långt efter Bengts död genomförde Niklas själv små ritualer för att hålla vännen levande inom sig. Han åkte till exempel under lång tid aldrig över Västerbron, utan tog andra gator och vägar i stället. Men till slut märkte han att de "magiska försöken" blev tomma, inbäddade i en ceremoniell sorgeprocess som till slut inte hade någon mening.

En vårdag långt senare står han vid Bengts grav. Om vännen varit i livet skulle han han ha varit drygt femtio år.

Plötsligt minns Niklas Rådström klangen av hans röst, minspelet, oron och skrattet. Han minns händerna. Och mitt bland alla tårar ser hans sin döde väns fötter, kanske från när de satt på bryggan vid sjön i Hultafors. Han skrattar till.

I sin bok skriver han att han har försökt tänka sig Bengt som trots allt lycklig någonstans. Han har tänkt att allt bara är ett missförstånd som snart ska redas ut, så att han och vännen kan skratta åt hur tokigt allt kan bli. Men framför graven inser han att det inte går att återkalla något av Bengt. Han är död och kvar finns saknanden.

När någon begår självmord väcks extra många existentiella frågor. Vad är egentligen meningen med livet? Känslorna av skuld och skam blir ofta starka. Niklas Rådström har själv upplevt detta. Borde han märkt att Bengt inte mådde bra?

Efter minnesstunden på Skogskyrkogården drabbades Niklas Rådström inom loppet av ett halvår av sex dödsfall i sin närhet. Styvsonens pappa, hans egen styvpappa, en av hans bästa vänner ... Sorgen bidrog till att han fick en depression.

Psykoanalysens skapare, läkaren Sigmund Freud, såg sorgen som en väg att inse att världen inte längre är densamma utan rymmer en svår förlust. Att sörja är en väg att anpassa sig till det nya livet, där den man älskat inte längre finns kvar.

I depressionen, melankolin, verkar den yttre världen vara densamma. Den inre däremot förefaller tömd på liv och utan någon som helst mening. Själv fick Niklas Rådström hjälp av läkare att ta sig ur sitt depressionstillstånd.
- Sorg är en naturlig och nödvändig bearbetning som måste få ta tid. När det gäller Bengt var jag ung och gick vidare i livet ganska snabbt. Kanske måste det vara så. Livsglädjen hos en ung människa övertrumfar känslan av sorg.

Niklas Rådström tycker att det finns en "förfärande dålig insikt om sorgearbete och dess verkningar hos dem som vi satt att besluta kring samhällets prioriteringar". Senast uttryckt i Socialstyrelsens nya anvisningar för hur länge människor ska få vara sjukskrivna för olika sjukdomar och symtom, till exempel sorgereaktioner.
- Sorg är ingen sjukdom, snarare ett friskhetstecken. Men sorgen kan kräva att man är hemma en tid. Den går inte att mäta, och kan inte skyndas på för att politiker vill spara pengar.

Sorgen hos en människa som upplever en svår förlust har flera skeenden. För många kan det kännas tryggt att inse att den första chocken övergår i andra faser, tror Niklas Rådström.

Förra veckan - på alla helgons dag - var kyrkogårdarna runt om i landet fyllda av människor, gravljus och lyktor. Unga och gamla samlades. Inte för att de måste, säger Niklas Rådström, utan för att de ville
hedra sina döda. Hålla kvar dem i minnet och i en mening göra dem levande igen.

I slutet av boken "En handfull regn" står följande:

"Vad jag än försöker intala mig var Bengts död meningslös och onödig. Bengts död var förgäves. Hans liv var det inte."
- Boken är nog en del i min sorgeprocess, en process som aldrig blir klar. Det är inte som när byggmästaren uppför ett nyckelfärdigt hus som är klart när han lämnar över nyckeln till den som ska flytta in. Sorgen finns där alltid - men det gäller att inte fastna i den.