Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

”Störiga ­killen” som ­hittade sin inre styrka

”Jag är ofta tillbaka i den där känslan från när jag var liten och folk tyckte jag var knäpp och betedde mig konstigt”, säger Victor Wikander.
”Jag är ofta tillbaka i den där känslan från när jag var liten och folk tyckte jag var knäpp och betedde mig konstigt”, säger Victor Wikander. Foto: Thomas Karlsson
I skolan betraktades Victor Wikander som ett problembarn. Han blev mobbad men han var också den som mobbade. Allt förändrades när han fick diagnosen adhd. ”Rätt använd kan den vara som en naturkraft,” säger Victor som i dag jobbar på en reklambyrå.

När de andra barnen spelade fotboll, sprang Victor ut i skogen och lekte fantasilekar. Ofta spelade han rollspel med sig själv. Han kunde vara en riddare som fäktades med monster och troll med pinnar som han hittade i skogen.

– Jag har alltid haft världens fantasi, ibland var det så att jag nästan var en annan människa, säger han när vi träffas på ett kafé för att prata om hans resa.

Victor medverkar i Riksförbundet Attentions satsning ”Jag har adhd” för att synliggöra funktionsvarianten och lyfta fram både de positiva och de negativa sidorna. För Victor dröjde det ända tills han blev 18 år innan han fick diagnosen och en förståelse för varför han agerade som han gjorde i vissa situationer.

Under barndomen blev han mobbad för att han var annorlunda och inte ville spela fotboll. Egentligen ville han leka med de andra barnen. Men de ville inte leka med honom, bland annat för att han kunde vara hårdhänt.

– Om någon till exempel skulle visa mig en teckning som de hade gjort så kunde jag ha sönder den, säger han.

Ångrade du att du gjorde så någon gång?

– Nej, det kan jag inte säga. Jag tyckte det var okej att göra så, säger han och förklarar att han tog ut litet av sin egen frustration av att vara mobbad genom att mobba andra. Barn som var längre ner i hierarkin än han var.

Mådde du bättre eller sämre av att göra det?

– Jag skulle inte säga att jag mådde sämre. Det fick mig nog att må litet bättre, säger han.

När Victor Wikander kom upp i femtonårsåldern tröttnade han på att vara den mesiga killen som lekte med pinnar. I stället började han hänga med de tuffa grabbarna. Han började röka cannabis. Ganska snart tog han kokain, amfetamin och svampar.

– Jag har alltid haft svårt att säga nej. Det var så det började. Jag ville vara lika häftig som de.

Drogerna gjorde å ena sidan att han kände sig lugnare och mer normal. Å den andra fick han ångest för det liv han levde, kantat av inbrott och ständiga slagsmål. Han beslutade sig för att berätta för föräldrarna att han använde droger. De kontaktade en ungdomsmottagning där han genomgick en utredning som visade att han hade adhd.

Medicinen han fick gjorde att Victor, som gick sista året på måleriprogrammet, för första gången kunde sitta still i flera timmar och råplugga. Trots att det bara var några månader kvar innan examen, lyckades han läsa upp betygen så att han till och med fick mycket väl godkänt i några ämnen. Efter skolan fick han dessutom ett stipendium så att han kunde söka en vidareutbildning i dekorationsmåleri.

– Det kanske inte låter som något särskilt. Men för mig, som alltid haft det så jobbigt, var det jättestort, att jag, den störiga killen, fick ett stipendium. Det är jag verkligen stolt över i dag. Det gjorde att jag bröt med mitt dåliga umgänge och började ett nytt liv.

Nytt liv är ett ganska starkt uttryck?

– Jo, med det var verkligen så. En nystart. Jag fick en förståelse för varför jag mådde som jag gjorde. Jag hade ju alltid undrat varför jag inte var som alla andra.

Vad hände med din fantasi?

– Den har jag fortfarande kvar. Jag har en kreativitet som innebär att jag kan tänka ett steg längre än andra, hävdar Victor.

Det är tack vare den energin som han i dag jobbar som fotoassistent på en reklambyrå i Solna. Han menar att han saknar vissa spärrar som hämmar andra.

Den som inte känner Victor kan få intryck av att han är ouppmärksam. Det händer att folk blir irriterade och påstår att han är ofokuserad. Ganska snart märker man dock att han är fullt närvarande i diskussionen samtidigt som han registrerar allt som händer runt omkring. Han beskriver det som att han har ett vidvinkelobjektiv.

– Jag tänker hela tiden på flera saker, skannar av omgivningen, samtidigt som jag sitter här och pratar med dig. Till exempel undrar jag vad den där killen har i sin väska, säger han och pekar på en kille som står på gatan utanför vårt kafé.

– Första dagen på jobbet skapade jag snabbt en bild av alla som var där. Egentligen är det kanske inte så bra eftersom jag skaffar mig en uppfattning om personer litet för tidigt.

Victor vill vara öppen med vem han har varit och vem han är i dag. Frågar någon om något så svarar han ärligt.

– Det känns reko att låta folk få en sann bild, säger han.

Samtidigt med den här öppen­heten har han en hel del skamkänslor. Trots att han ser ut som vilken 22-åring som helst, skäms han för sitt utseende. Det kan räcka med en blick från någon för att han ska få för sig att de tittar på honom för att han är ful. Om någon skrattar till så tror han att det är åt honom de skrattar.

Det är tankar och känslor han ständigt jobbar för att motverka. Han vet nämligen att de inte stämmer med verkligheten.

– Jag är ofta tillbaka i den där känslan från när jag var liten och folk tyckte att jag var knäpp och betedde mig konstigt. Jag kan få världens bild av att jag ser ut som skit.

Över huvud taget grubblar Victor mycket över vad folk tycker om honom. Ofta handlar det om rena fantasier, små tankespår som växer och förlorar alla proportioner.

– Det kan vara saker som jag själv hittar på. Om jag har gjort något litet fel på jobbet kan det bli värsta tankebubblan när jag kommer hem, som att jag kommer att få sparken.

Också när vi sitter och pratar om de här sakerna frågar han med jämna mellanrum hur jag uppfattar honom, om det han säger har någon relevans och om det går att använda i artikeln. Det spelar ingen roll hur många gånger jag försäkrar att det han berättar är intressant.

– Det känns som om jag bara stammar och pratar osammanhängande hela tiden, säger han.

I videon på sajten ”Jag har adhd” säger du att adhd kan vara en naturkraft som man kan använda sig av?

– Ja, om jag behöver vara extra kreativ någon dag så kan jag låta bli att ta medicinen. Då blir jag nämligen hyperaktiv. Om man lär sig att använda den energin så kan det vara som en naturkraft. Jag kan plocka fram den när jag behöver den.

Hur ofta gör du det?

– Någon gång i veckan kanske.

Victor har just avslutat sin medverkan i utställningen ”Adhd i bild” på Kulturhuset i Stockholm och han samarbetar nu med en konstnär för en fortsättning som planeras nästa år.

– Det blir liksom inget stopp i mitt skapande. Alla tankar jag har bara flyger ned i kameran, säger han.

Vad fick du för reaktioner på ­utställningen?

– Bara positiva. Folk tyckte att den fick dem att förstå mycket mer. De kunde säga att de kände igen sig själva, eller sådant som deras barn ­eller barnbarn gjorde.

Victor Wikander

Ålder: 22 år.

Bor: Midsommarkransen i södra Stockholm.

Uppväxt: Haninge söder om Stockholm.

Familj: Flickvän. Tre systrar, mamma och pappa.

Yrke: Fotoassistent på reklambyrå. Frilansfotograf.

Aktuell: I Riksförbundet Attentions nystartade projekt ”Jag har adhd”. Syftet med satsningen är att synliggöra och lyfta fram både de positiva och de negativa aspekterna med funktionsvarianten adhd.

Victor har dessutom just avslutat fotoutställningen ”Adhd i bild” på Kulturhuset i Stockholm.

Frågor och svar: Adhd

Hur vanligt är adhd?

Man räknar med att 2–5 procent av alla barn i skolåldern har adhd. Mer än hälften av dem som fått diagnosen som barn har fortfarande så allvarliga symtom som vuxna att de uppfyller kriterierna för diagnosen. En del barn ”växer ifrån” diagnosen och det antas ha att göra med att de haft en något försenad mognad av hjärnan.

Vad betyder bokstäverna?

Attention deficit hyperactivity disorder.

Vilka är symtomen?

Problem med uppmärksamhet, impulskontroll och överaktivitet. Symtomen kan förekomma var för sig eller i kombination. Först när de påverkar förmågan att fungera i vardagen brukar man tala om adhd.

Vad är add?

Vid add finns inte hyperaktivitet, tyngdpunkten ligger på uppmärksamhetsproblem. Adhd i kombination med bland annat stora motoriska problem brukar kallas damp.

Hur får man diagnosen?

Genom en utredning av psykolog och läkare och om det gäller ett barn även en pedagog. Även logopeder, sjukgymnaster och arbetsterapeuter kan medverka. Diagnostisering av vuxna kräver att man bedömer både den aktuella situationen och symtom under uppväxten.

Vad finns det för behandling?

Psykosociala insatser, och ­ibland medicinering, brukar minska problemen. Psykosociala insatser kan handla om anhörig­utbildningar, anpassning av skol- eller arbetsmiljön och annan hjälp i vardagen. De mediciner som används är små doser av centralstimulerande medel som ökar förmågan till uppmärksamhet och koncentration och gör det lättare att kontrollera impulser och överaktivitet.

Personer med adhd behöver en välstrukturerad vardag. Krav, förväntningar och miljö behöver anpassas för att undvika stress och överbelastning.

En förstående omgivning underlättar vardagen för de drabbade och ökar chansen till förbättring.

Källor: Vårdguiden och Attention

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.