Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

Thorild ger inte upp kampen för en bättre värld

”Mitt i allt elände är det häftigt att få vara med i arbetet för att jorden ska bli en ännu bättre plats att leva på”, säger Thorild Dahlgren som på fredag reser till Norrköping för att delta i Klimatriksdagen 2014.
”Mitt i allt elände är det häftigt att få vara med i arbetet för att jorden ska bli en ännu bättre plats att leva på”, säger Thorild Dahlgren som på fredag reser till Norrköping för att delta i Klimatriksdagen 2014. Foto: Anna-Lena Wejderman

Allt var inte bättre förr, tycker Thorild Dahlgren, 93. Men han oroar sig för kommande generationer.
I helgen är han den äldsta deltagaren på klimatriksdagen i Norrköping.

På fredag tar Thorild Dahlgren på sig ryggsäcken, fattar käppen och reser till Norrköping. Med sina 93 år är han den i särklass äldsta deltagaren på den stora klimatriksdagen i helgen. Rollatorn tänker han lämna hemma i Gävle, den är så krånglig att ta med på tåget.

– Jag är en gammal gubbe, men inte så gammal att jag är färdig med livet. Än vill jag vara med några varv till. Mitt i allt elände är det häftigt att få vara med i arbetet för att jorden ska bli en ännu bättre plats att leva på, säger Thorild Dahlgren.

Han är född och uppvuxen i Skåne, men bor i dag i en grågrönmålad tvåvåningsvilla i Gävle. Det är där vi träffar honom. På borden, både i köket och i stora rummet ligger böcker och tidskrifter. En av dem är” Gryning över Kalahari” av Lasse Berg. Boken handlar om hur en liten grupp människor, kanske bara något hundratal, lämnade Afrika för sextio tusen år sedan och spred sig ut över hela jordklotet. Och förändrade vår värld i grunden – på gott och på ont.

– Nu talar forskarna talar om att jordens medeltemperatur kommer att öka med två grader, säger Thorild. Om det inträffar riskerar människor i många länder att drabbas hårt av torka, översvämningar och andra naturkatastrofer. Jag vill inte sitta stilla här hemma och bara vänta på att dö.

Thorild Dahlgren är född 1921. Som tonåring hörde han nazisterna i Tyskland skramla med vapnen och när andra världskriget väl bröt ut låg han inkallad i armén under perioder. Han hörde om hur människor i grannländerna Norge, Finland och Danmark led.

– Miljoner människor dog på slagfälten, under bombningar av städer eller i koncentrationslägren. Så när freden återvände till Europa i maj 1945 kände vi en enorm glädje och lättnad. Men ett par månader senare skedde det som kom att påverka hela mitt fortsatta liv.

Den sjätte augusti fällde USA en atombomb över den japanska staden Hiroshima. Över hundra tusen människor beräknas ha dött direkt eller efter att ha blivit sjuka på grund av den giftiga strålningen. Senare fällde USA ännu en atombomb, denna gång över staden Nagasaki.

– På den här tiden fanns ingen tv, men jag hörde på radio vad som hänt och jag såg bilderna i tidningarna på förstörda hus och alla döda människor. Det var hemskt och jag tänkte på vilka som hade kunnat begå sådana hemska handlingar, berättar Thorild.

Senare har han förstått att många amerikanska forskare var tveksamma, för att inte säga kritiska, till de krafter som fanns i den ändå relativt lilla atombomben.

– Men den dåvarande presidenten Truman lyssnade inte. Han ­ville bomba, trots att Japan redan var besegrat. Jag förstod inte hur två fina kulturländer kunde vara fiender och att kriget skulle avslutas på detta fruktansvärda sätt.

Robert Oppenheimer som brukar kallas ”atombombens fader” blev efter kriget chefsrådgivare vid USA:s nyinrättade atomenergikommission. Han använde sin position för att lobba för internationell kontroll av kärnkraften, samt för att förhindra kärnvapenspridning och en amerikansk kapprustning med Sovjetunionen.

När Thorild Dahlgren några år senare tog del av nyheten om att det pågick försök i Sverige med att ta fram en svensk atombomb kände­ han fasa. Han förstod inte hur människor med ”hjärnan i behåll” kunde ägna sig åt något så ”dumt”. Många unga engagerade sig i kampen mot kärnvapen och Thorild säger att även han borde ha protesterat – fast ”vissa problem som hör ungdomen till” gjorde att han inte orkade.

Först när han 1962 mötte Malin, en kollega på skolan i Gävle där han arbetade då, fick hans liv nytt ljus och en ny mening.

På den tiden diskuterades miljöfrågorna inte på samma sätt som i dag. Men plötsligt väckte den amerikanska biologen Rachel Carsons bok ”Tyst vår” enorm uppmärksamhet jorden runt. Hon beskrev de kemiska bekämpningsmedlens förödande effekter, och påpekade att om myggorna utrotas kommer även fåglarna att dö och därmed blir vårarna väldigt tysta.

Thorild och Malin fann snart att de hade många gemensamma intressen, bland annat i synen på miljön. De flyttade ihop och hennes två barn, Ellen och Jonas, från ett tidigare äktenskap blev snart ”hans”.

– Malin var kanske mer känslosam än jag i sitt engagemang. Hon blev alltid så illa berörd när djur, människor och naturen for illa. Som när djur som skulle slaktas fraktades runt i Europa hopträngda i lastbilar. Jag är kanske mest en tänkande människa, men både hjärna och hjärta måste alltid finnas med.

Thorild och Malin deltog i protesterna mot ett kokseldat kraftverk i Gävle, de demonstrerade mot USA:s krig i Vietnam och kämpade för en avveckling av den svenska kärnkraften. Båda drömde om en värld i fred.

– Sommaren 1938 hade jag besökt London under ett par veckor. En dag såg jag att många män samlats för någon sorts manifestation. De satt i rullstolar, hade träben och flera av dem saknade en eller bägge armarna. Senare förstod jag att de var veteraner som deltagit i första världskriget.

– Jag var ännu tonåring då och förstod för första gången på allvar vilket lidande krig kan åstadkomma, säger Thorild

I skolan hade han läst om soldater som ärofyllt och hjältemodigt stridit för att försvara sitt land. Men han hade inte fått reda på något om krigens baksida, vare sig om de lemlästade män som återkom från slagfälten eller om de kvinnor som aldrig fick återse sina män.

Mot slutet av 1960-talet hörde Thorild att USA spred kemiska gifter över stora delar av Vietnam för att buskar och träd skulle tappa sina löv. Då skulle befolkningen inte längre kunna gömma sig i skogarna.

– Jag blev bestört och förstod att krig och hoten mot miljön hänger samman.

Thorild har bott i sin villa sedan 1969. Nu, när Malin inte längre är i livet, kanske den är för stor. Han trivs dock så bra att han inte vill flytta. Under många år arbetade han på läroverket i Gävle. Där undervisade han i matematik och fysik, och var särskilt kunnig i astronomi.

När protesterna mot den svenska utbyggnaden av kärnkraft tog fart kände Thorild att han hade nytta av sina fysikkunskaper. Han visste att brytningen av uran och hela proceduren att anrika uranet till bränsle hade en stor miljöpåverkan, och han visste att det radioaktiva avfallet från reaktorerna är farligt i tio­tusentals år.

– Själva driften av ett kärnkraftverk genererar inga koldioxidutsläpp, men allt annat runtomkring. Brytningen, bränsleframställningen, transporterna ... Jag ser hellre att vi satsar på solkraft, vindkraft och andra alternativa energikällor.

Hotet mot klimatet oroar Thorild. Han vill att kommande generationer ska kunna leva i trygghet utan risk för enorma översvämningar ­eller långvariga torrperioder. Det är därför han på fredag sätter sig på tåget till Norrköping för att under tre dagar vara med på klimatriksdagen.

Varifrån kommer ditt engagemang?
– Ja, säg det. Vet inte riktigt hur jag ska svara. Det var ingen inre röst som manade mig att ”du måste göra så här” och ingen enskild händelse som väckte mig. Jag läste tidningar, hörde på radion och såg på tv:n vad människor gjorde med vår jord. Till sist kände jag att de var dags för mig att protestera.

Thorild har opererat ena höften och har fått lite sämre rörlighet i händerna med åren. Han försöker laga sin mat för egen hand, nästan alltid med ekologiska råvaror. Men allt oftare värmer han något i mikron.

– En del kanske tror att en gammal man som jag tycker att allt var bättre förr, men så är det absolut inte. Jag är väldigt glad över att ha fått uppleva så många tekniska framsteg under mitt ganska långa liv, men det innebär inte att allt är bra. Grisar och kycklingar plågas i djurfabriker runt om i Europa, biltrafiken ökar och Östersjön mår fortsatt väldigt dåligt.

– Vi måste fortsätta att kämpa och jag vill försöka vara med ett tag till.

Fakta.
Thorild Dahlgren

Ålder: 93 år.

Bor: Villa i Gävle.

Familj: Barnen Ellen och Jonas.

Gör: Pensionär sedan många år. Aktiv i kampen för en bättre miljö.

Förebild: En bland många andra är Inger Holmlund som är över 80 år. För fyra år sedan tog hon initiativ till en budkavle mot kärnvapen som spreds i landets kommuner.

Aktuell: Ska delta på klimatriksdagen i Norrköping.

Klimatriksdagen

Arrangeras den 6–8 juni i Norrköping. Deltagare från hela landet samlas för att diskutera koldioxid­utsläppen och andra miljöhot.

Idén med en särskild ”riksdag” i en viktig politisk fråga är inte ny. I slutet av 1800-talet handlade det om att alla måste få möjlighet att rösta i valen och för att pressa på hölls en folkriksdag 1893.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.