Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

Tre olyckor på samma dag ledde till vänskap

Magnus Krossén, Claes Hultling och Per Uhlén, ryggmärgsskadades den 31 maj 1984.
Magnus Krossén, Claes Hultling och Per Uhlén, ryggmärgsskadades den 31 maj 1984. Foto: Magnus Hallgren

Tre män bröt nacken i tre olika olyckor. På lördag, på dagen trettio år senare, ska de fira livet och tillsammans äta en god middag i Stockholm.

Majdagen var varm och solig. Tre veckor senare skulle Claes Hultling gifta sig. Han tog sats för att göra ett perfekt dyk från bryggan. Under vattenytan gömde sig en sten. Han träffade den med huvudet och blev förlamad från halsen och nedåt.

Några timmar därefter lånade Per Uhlén en lätt motorcykel av en kompis. Han ville testa hur fort den gick, gasade på och stirrade stint på hastighetsmätaren. Alltför sent upptäckte han den tvära kurvan, körde av vägen och drabbades av samma skada som Claes.

Samma natt satt Magnus Krossén och sov i baksätet på väg hem från studentfesten. Då somnade föraren och bilen voltade runt. Magnus som inte hade något säkerhetsbälte slog i huvudet och märkte direkt att något var fel. Även han hade skadat ryggmärgen och blivit förlamad.

På lördag är det exakt trettio år sedan Claes, Magnus och Per skadade sig så svårt. Det tänker de tre medelålders männen fira med att äta en god måltid tillsammans i Stockholm. För livet kunde ha tagit slut den där varma majdagen.

– Jag var fjorton år när jag körde av vägen med motorcykeln och flög långt in i skogen, berättar Per. Jag låg där hela natten medan kamraterna letade efter mig. Till slut kom en man som var ute med hunden och han ringde efter ambulans.

Efter att ha vårdats på Mora lasarett blev Per opererad i Uppsala. Där fick han stanna kvar för rehabilitering i sju månader.

– Jag bestämde mig efter ett par veckor för att kämpa mig tillbaka, som ung är det kanske lättare att tänka så. Jag tränade och gjorde allt för att klara rullstolen på egen hand. Det är nog svårare att återhämta sig fysiskt och psykiskt om man blir förlamad som 45-åring.

Så säger Per något som för en del kanske kan tyckas märkligt. Han menar att utan olyckan hade han inte varit lika lycklig som i dag.

När han väl kommit hem fortsatte han att spela i sitt band, han fick ta körkort redan som 16-åring och kompisarna fanns alltid nära.

Efter att arbetat som radiooperatör beslutade Per sig för att läsa på komvux. Han drömde om att bli civilingenjör, kom in på KTH i Stockholm och specialiserade sig på kärnfysik. Senare började han forska om barnsjukdomar och cellbiologi. Han doktorerade 2002 och fick arbete på det ansedda universitetet Yale utanför New York.

Nu är Per docent på Karolinska Institutet och leder en forskargrupp som studerar stamceller och cancer. Han är gift och har två barn, tvillingarna fyller två år i juli.

– Jag hade inte varit där jag är i dag utan olyckan, utan min rullstol. Den har fört mig ut i världen. Som när jag fick representera det svenska landslaget i rullstolsbasket vid två paralympiska spel och fick möjlighet att arbeta i USA.

Per har nog i grunden en positiv livsinställning, ser hellre möjligheter än problem, säger han.

– Redan på sjukhuset tänkte jag att jag absolut inte fick isolera mig. Sedan fanns bästa vännen Niclas där, vi spelade i samma band och han kom till sjukhuset och sov kvar. Omgivningens stöd har varit viktigt.

Magnus håller med och menar att kamrater och familj betyder mycket i återhämtningen. Han träffar fortfarande flera av dem som var med i bilen på väg hem från studentfesten. Föraren, han som somnade vid ratten, utbildade sig till sjukgymnast i Tyskland.

– Vi är fortfarande nära vänner. För några veckor sedan träffades vi som tog studenten. Det är alltid lika roligt att ses, och att anklaga honom för det som hände skulle kännas helt meningslöst.

Magnus studerade tyska och ekonomi på universitetet. I dag är han ekonomichef på ett företag som arbetar med personlig assistans, är gift och har en elvaårig dotter. Han har spelat rullstolsrugby på landslagsnivå och deltog i de paralympiska spelen 2000 i Sydney.

– När min dotter fyllde nio år lånade jag några rullstolar av de andra i klubblaget och så spelade vi. Barnen tyckte att det var spännande att pröva på hur det känns att sitta i en rullstol, ofta är barn mer naturliga i sitt sätt att möta någon som är annorlunda.

Vuxna kan titta lite i smyg och Magnus anar att de har en massa funderingar. På fester, efter ett par glas, brukar alltid någon komma fram och prata. De kan ha en moster, en kusin eller en vän som sitter i rullstol - men de har inte vågat ta upp hur det är att vara förlamad.

Tio år efter bilolyckan ramlade Magnus ned från en altan och ryggmärgsskadan förvärrades. I dag har han sämre greppförmåga i händerna än tidigare, men han klarar vardagen bra. Han kör bil, sköter sin personliga hygien på egen hand. Det är bara när han ska få på sig den ganska klumpiga rugbyutrustningen som han behöver hjälp.

Magnus var nitton år när han bröt nacken. Liksom Per verkar han ha en väldigt optimistisk livssyn.

– Personer som är aktiva och vill testa nya saker kan ha högre risk att skada sig, tror Magnus. Det gör också att de efter en olycka snabbt försöker hitta nya vägar för att ta sig fram i livet. Jag har alltid haft en stark drivkraft och med omgivningens stöd har det gjort att jag hela tiden fokuserat på det jag kan göra – och aldrig på det jag inte kan göra.

Claes Hultling var några år äldre än Magnus den där varma majdagen när han dök på en sten och bröt nacken. Han arbetade som narkosläkare på Karolinska universitetssjukhuset och förstod direkt att skadan var allvarlig. Ganska snart bestämde han sig för att försöka se framåt - och den inställningen har präglat de trettio år som gått sedan huvudet träffade stenen.

– Visst, en ryggmärgsskadad kan kissa och bajsa på sig, och ha väldigt ont. Det är en smärta jag inte önskar min värsta fiende. Men jag hade kraften att resa mig, att fokusera om. Jag har försökt leva ett aktivt liv. Jag tycker om att segla, och var med i de paralympiska spelen i Sydney.

Ända sedan dykolyckan har Claes ägnat sitt liv åt rehabilitering av ryggmärgsskadade. När han läste medicin träffade han sin blivande fru. De har en son – det var första gången i världen där en ryggmärgsskadad man blev pappa med hjälp av IVF, assisterad befruktning.

– Ofta är det svårt att motivera den som blir förlamad i tjugoårsåldern. Många upplever en kris, livet känns tomt och svart. Det finns inget enkelt recept för att optimismen ska återvända. Men det hjälper aldrig att stövla in med hurtiga kommentarer om att ”allt blir bra till sist”.

Enligt Claes är det oerhört viktigt att som ryggmärgskadad hitta förebilder. I hans egen närhet fanns en person med en liknande skada som hans, och det betydde mycket att den personen levde ett bra liv.

Så säger Claes att om han vann tio miljoner skulle han kanske bli mycket lycklig, men efter tre-fyra år skulle han vara tillbaka på samma ”lyckonivå” som tidigare. Det visar forskningen.

– Ryggmärgskadade är ofta väldigt olyckliga direkt efter att de blivit skadade. Men efter några år mår de ofta bra, känner sig lyckliga. Så blev det för mig.

Många drabbade

I dag lever upp mot 10 000 personer med en ryggmärgskada i Sverige. Åtta av tio är män. Varje år tillkommer över två hundra drabbade.

Nervsystemet ger oss känsel och förmåga att röra oss. Hjärnan sänder via ryggmärgen ut impulser till nerverna, som i sin tur får muskler – och därmed kroppen – att röra sig.

Vid en ryggmärgsskada bryts kontakten mellan hjärnan och ryggmärgen helt eller delvis. Man kan jämföra med att klippa av elsladden till en lampa; det blir omöjligt att tända lampan eftersom elektriciteten inte längre kan färdas genom sladden.

Ryggmärgskador kan vara medfödda, orsakade av en olycka eller en sjukdom. Skadorna kan bli bättre av träning. Symtom som smärta kan behandlas med smärtlindrande medicin, akupunktur och massage.

Claes Hultling (se artikel här intill) byggde upp kliniken Spinalis här i Sverige för att stötta och hjälpa ryggmärgskadade. Han har hjälpt till med att starta ryggmärgsvård i Botswana och Namibia. I veckan träffade han sjukvårdsministern från Zambia i Stockholm, kanske nästa afrikanska land på tur.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.